Vem står ut med en idiot?

Gårdagens känslomässiga härdsmälta — för “härdsmälta” är nog ändå en ganska träffande beskrivning — var inte över bara för att jag skrivit om det på bloggen. Jag försökte göra det förnuftiga, att lita på R:s ord om att jag skall ringa henne när jag behöver henne, men mina farhågor besannades. Hon svarade inte första gången jag försökte ringa, så jag trodde hon sov, och när hon svarade, sade hon att hon hängde tvätt. Mitt i natten. Hon lät lite förlägen, men jag tänkte bara: jag stör! Jag gjorde anspråk på henne när hon egentligen inte hade tid för mig.

Därefter vidtog den bekanta dansen. Jag bad om ursäkt och bröt samtalet. R ringde upp, jag avvisade henne. Hon skickade meddelanden, jag svarade att hon skall minsann inte behöva prata med mig, jag bara förstör. Hon försökte ringa igen. Och så vidare.

Jag fann mig i en återvändsgränd. Antingen tog jag emot hennes omsorg och förstörde hennes nattsömn — eller så avvisade jag henne, gjorde henne ledsen och förstörde hennes nattsömn. Jag kunde bara vara “ond”.

Det slutade i alla fall med att jag ringde tillbaka. “Säg ingenting”, sade jag. Och så lade jag bara telefonen bredvid mig så att jag kunde höra henne och hon kunde höra mig. Jag lade mig i sängen för att försöka sova. Att hon fanns där skänkte mig tröst.

Efter en stund vände jag mig mot telefonen. “Du”, frågade jag, “står du ut med att jag beter mig såhär?” R:s svar dröjde någon sekund, sedan svarade hon med sömndrucken röst: “ja”.

Jag grät i kudden. Jag gråter nu när jag skriver om det.

Kanske har jag ändå funnit någon som står ut med en idiot?