Vargatimmen

Klockan är fyra på morgonen. Jag vaknar och kan inte somna om. Grubblar. Känner. Vargatimmen.

Tänkte på min gamla adress i Umeå. Den lägenhet jag flyttade till efter skilsmässan från Å för så länge sedan, efter att jag träffat J. Jag älskade den lägenheten. Den låg på sjätte våningen i ett 12-våningshus, med utsikt över halva stan. Det var tyst där. Inget av bruset utanför tog sig in i lägenheten.

Och det var min lägenhet. Det var mitt hem. Jag rådde över det hemmet. Jag rådde om mig själv. Först efter något år flyttade J in i den. Men det där var min lägenhet som jag valt, möblerat, och så vidare. Helt sant är det väl inte för J bar med från första början, men ändå.

Det är de gardinerna och så som R nu tittar på och kallar hopplöst 90-tal.

Men jag saknar det där hemmet, den där platsen i tillvaron jag kunde kalla “min”. R och jag har i praktiken blivit sambos. Hennes boende gick åt skogen och hennes jobb likaså, så hon är strandad hos mig, i min lägenhet.

Min lägenhet.

Det var det där jag så längtade efter. Att återigen ha min egen plats i tillvaron som bara är min, min skyddade borg där jag får ha mina böcker, mitt piano, mitt liv. Det var inte meningen att R skulle flytta in där.

Livet var så enkelt på den tiden. Det är 17 år sedan. I vargatimmen kan jag tänka att allt blev fel, vi skulle inte ha satt barn till världen, J och jag. Vi försökte ge dem allt, vi byggde hus för deras skull, men vi förlorade varandra och barnen vi satte till världen förlorade sin familj, sitt hem. De blev varamnanveckobarn som så många andra barn. Skilsmässobarn.

Jag hade lovat mig själv att de aldrig skulle bli det.

I morgon är det julafton. En jul de kommer att fira utan sin mamma. De firar med sin farfar och dementa farmor och R. Men inte sin mamma.

Familjen som bröts sönder. Familjen som kanske aldrig skulle ha blivit till. Jag kanske skulle stannat i den där lägenheten för sjutton år sedan, aldrig flyttat ihop med J, aldrig satt barn till världen.

Jag rusar från den ena relationen till den andra. Varför kan jag inte vara ensam? Varför kan jag inte bygga upp ett stabilt, fungerande liv innan jag kastar mig in i en ny relation?

Kanske för att jag är alltför relationsskadad? Alltför otrygg sedan min uppväxt? “Du är inte riktigt hel om du inte är i en relation”, skrev J till mig när hon fått veta att jag träffat R. Hon hade väntat sig att jag skulle hitta in i en ny relation ganska snabbt. Jag kände mig förolämpad, mina svagheter och brister utpekade. Men J hade rätt. Jag är inte riktigt hel om jag inte är i en relation.