Trofasthet

I kväll gråter jag. Såg filmen Hachi med min yngste son, en amerikansk omfilmatisering av en japansk film från 1987 om hunden Hachikō som i nio år troget gick till järnvägsstationen och väntade på sin bortgångne husse. En film om trofasthet och att inte glömma dem vi älskat.

Filmen väckte sådan sorg. J, min exhustru, var trofast. Hon behöver lång tid på sig att bestämma sig — hon behövde mer än ett halvår för att svara “ja” på mitt frieri — men när hon väl bestämt sig ändrar hon sig inte. Hennes trofasthet blev min trygghet.

Men jag tog hennes trofasthet för given. Det var för mig fullständigt främmande tanke att vi någon gång skulle skilja oss. Hon fanns alltid där, hon var förutsägbar, pålitlig, trofast. Visst är en sådan trygghet oändligt värdefull för en otrygg och rädd själ som jag — men tryggheten gjorde mig så blind att jag inte förmådde sätta värde på hennes trofasthet. Tvärtom, hennes trofasthet blev för mig ett medel att nå ett mål: jag utbildade mig, påbörjade karriär, alltmedan J såg till att hålla ihop tillvaron. Att handla i kärlek, säger den Kantianska etiken, är inte att handla som vore den andre ett medel att nå ett mål, utan att handla som om den andre vore ett mål i sig. Det gjorde inte jag. Jag handlade inte i kärlek. Jag utnyttjade J. Jag utnyttjade hennes trofasthet. För jag förstod inte att sätta värde på den.

Mitt livs största misstag.