Tomrum

Jag sov inte i natt. Jag har sjukskrivit mig. Försöker tänka på annat men tårarna bara rinner. Jag läser mina anteckningar från igår. Då ilska över att inte bli respekterad och vanmakt inför R:s tomrum av bristande kärlek. Nu bara sorg. Besvikelse.

Jag älskar R. Jag känner så starkt för den lilla kärlekstörstade flickan, hon som aldrig blev älskad av sin pappa och lämnad med en mamma som inte kunde älska henne så som hon behövde; en mamma som kanske har lika stora tomrum inom sig som R själv. Jag önskar att jag kunde fylla hennes tomrum med kärlek, med omsorg. Jag skulle vilja dela med mig av allt jag uppnått i livet.

Men jag räcker inte till, för till syvende och sist är också jag en kärlekstörstande pojke som hamnade i skuggan av sina föräldrars missbruk och medberoende. Också jag har ett tomrum som aldrig riktigt helt fyllts med kärlek, som i någon mening är omättligt.

Jag hade hoppats att vi skulle kunna mötas i vår brist, att vi skulle kunna mötas som två sargade själar, inte för att fylla varandras tomrum, utan för att hålla varandra sällskap i den smärtsamma brist som vi båda är så väl bekanta med. “Jag kan inte fylla ditt tomrum, men jag kan sitta bredvid dig en stund. Jag vet hur det känns. Också jag bär på det där tomrummet.”

Men vi kan inte. Jag kan i alla fall inte. Jag kan inte sitta stilla i närheten av R:s tomrum. Jag dras med och försöker fylla tomrummet, hjälpa, fixa, dona; eller så värjer jag mig i panik, av rädsla för att bli uppslukad. Jag kan inte värja mig för hennes kärlekstörst.

Och jag klarar inte att få min stillsamhet sönderhackad. Jag klarar inte att ständigt bli indragen i R:s samtal, idéer, projekt, frågor, funderingar, våndor, studier, drömmar, mardrömmar. Jag är ömtålig. Känslig. Jag behöver finkänslighet. Och jag vill bli respekterad. När jag inte känner mig respekterad blir jag arg, och ilskan väcker demonerna, då börjar den där dansen som bara trissar upp, accellererar. Och till syvende och sist är det nästan alltid jag som löser konflikten, för jag agerar, medan R drar sig undan. Ett ansvar jag inte vill bära.

Vi har varit med om det så många gånger nu. Midsommar. När jag var ute och reste. För mig totala emotionella härdsmältor. I söndags var också en emotionell härdsmälta. Så fruktansvärt starka känslor, sådan bottenlös ilska och längtan och besvikelse, så starkt att jag inte känner att jag orkar, att jag inte vill leva längre.

Jag älskar R. Jag älskar J. Jag älskar Å. Jag älskar S. Jag besitter förbannelsen att egentligen aldrig kunna sluta älska; hat är egentligen bara en annan sida av samma mynt, det är apatin som är både kärlekens och hatets motsats. Men jag orkar inte ytterligheterna mellan kärlek och hat, mellan längtan och ilska, mellan eufori och förtvivlan.

Jag orkar inte. Och vill inte. Jag vill inte en relation som så fullständigt uppslukar mig, som får mig att tumla iväg, tumla runt, kastas mellan ytterligheter — allt medan det jag egentligen längtar efter och behöver glider mig ur händerna: stillsamhet, reflekterande, läsande, skrivande, musicerande.