Symmetrisk upptrappning

Träffade R idag. Vi pratade en lång stund. Hon var livrädd. “Jag vet vad du kommer att säga!” Hon trodde jag skulle bryta upp där och då. Men det hade jag inte tänkt, jag ville bara prata, försökta reda ut var vi har varandra.

R var arg. Hon var arg för att hon försöker allt hon kan för att respektera mig, men det hjälper inte. Hon känner sig otillräcklig. Jag vet inte, kanske är det så att mina krav och behov är för höga? Vad är det jag egentligen förväntar mig? Vad vill jag ha? Eller är det R som gör för mycket för att vara bra för mig, anstränger sig för mycket för att respektera mig? Många gånger vill jag att R skall göra mindre. Inte ordna, inte fixa, inte trösta, inte lösa, inte prata. Bara dela stillsamheten med mig.

Jag vill bli respekterad. Sedd. Lyssnad på. Få tänka långa tankar. Hålla igång ett stillsamt samtal. Ibland hinner R kasta sig mellan fyra, fem olika uppgifter och projekt medan jag gör en uppgift. Ibland behöver jag ett par timmar av inre monolog för att komma fram till hur jag vill lägga upp dagen, men då kan R redan har spottat ur sig tio olika förslag eller dragit igång TV-spel med barnen och tåget har redan gått. Jag är mycket långsammare än R. Jag hinner inte riktigt med i R:s ryckiga tempo. Jag snubblar över mina egna fötter när jag hela tiden måste ändra riktning. Jag orkar inte det. Jag vill ha stillsam förutsägbarhet.

Och när det börjar skava mellan oss trappar vi upp, och efter ett tag förlorar vi kontrollen. När R förlorar kontrollen försätter hon mig i situationer där jag är tvingad att agera. Hon kan skära sig själv, som i midsomras. Det är omöjligt att stå bredvid och inte agera när någon skär sig själv. Hon skriver suicidönskningar på sociala medier och gör sig onåbar. Det är omöjligt att stå bredvid och inte agera när man oroar sig för att någon gjort sig själv illa eller rentav tagit sitt liv. Hon rasar ihop i en liten hjälplös boll på sängen samtidigt som barnen är i lägenheten. Det är omöjligt att stå bredvid och inte agera då. Och det ger mig panik. Rädslan, ilskan, vanmakten som sådana situationer väcker är outhärdlig. Jag går sönder. Det var vad som hände i söndags.

Den där symmetriska upptrappningen tills vi båda förlorar kontrollen — den är det absolut största problemet.