Sorg

Sitter på balkongen. Ser ån genom det späda lövverket. Den flyter lugnt, jag ser himlen spegla sig i den krusiga vattenytan. Om några veckor kommer de späda löven slagit ut och ån inte längre vara synlig. Molnen färgas röda av solens sista strålar. Himlen är klarblå. Jag hör en och annan fågel kvittra. Jag läser en bok.

Tårar strömmar nedför mina kinder. Hjärtat värker. Sorg. Detta är min tillflyktsort. Här skulle jag sitta och läsa, skriva, sörja, gå vidare. Men jag har inte gjort det. I stället har jag trasslat in mig i en stormig relation som slukar det mesta av mig. Lugnet jag längtade efter infinner sig alltför sällan. De stilla stunderna när tankar, minnen och känslor fritt får flöda fram, komma ut i tårar eller i ord.

Det har gått lång tid, kanske borde jag slutat sörja, kanske borde jag ha gått vidare, men sanningen är att det förlorade livet fortfarande värker inom mig. Jag vet att relationen med J dog långt innan skilsmässan, men jag sörjer att vara en hel familj, att vara två föräldrar, ett vi som får se de barn vi satt till världen växa upp och bli vuxna. Jag lovade mig själv en gång att mina barn aldrig skulle behöva uppleva något sådant — men ett sådant löfte står naturligtvis bortom min makt att ge. Det var inte jag som fattade beslut om skilsmässa. Jag var beredd att försöka börja om, lära på nytt, hitta nya danssteg för att få den där dansen en relation på sätt och vis är att fungera. Men J ville inte. Kunde inte.

Jag sörjer den familj som adopterade mig: J:s familj, hennes föräldrar, hennes syskon. Framför allt hennes far. Jag växte upp i en trasig familj, på sätt och vis utan familj. Hos J fann jag en familj, den familj jag aldrig haft, som jag alltid saknat. Framför allt min svärfar. Gud, vad jag älskade min svärfar, och Gud, vad jag saknar honom. Det är sju år sedan han dog, men jag saknar honom så innerligt.

När svärfar låg för döden släppte alla hans barn vad de hade för händer, reste över halva Sverige, satt vid hans sida, vakade, sjöng sånger. De turades om att vaka så att han aldrig var ensam, inte ens på nätterna. När han dog var hans förstfödda hos honom. Det var mitt i natten. Hans hustru, hans livskamrat, och alla hans barn steg upp i natten för att ta ett sista farväl.

På begravningen kom hundratals personer för att ta ett sista farväl.

Min svärfar är min största förebild. Jag vill leva mitt liv så att när det är min tur, så kommer de jag älskar och de som älskar mig släppa vad de har för händer för att finnas hos mig de sista dagarna, timmarna.

Och jag ville att när den dagen kom skulle det vara J som höll min hand, eller jag som höll hennes, och vi skulle se tillbaka på ett liv av svårigheter som vi övervann.

Men vi övervann dem inte. Jag misslyckades.

Förlusten av den framtiden är mitt livs största misslyckande. Mitt livs största förlust.

Jag kommer aldrig någonsin att bli hel igen.