Som att vakna upp ur en dröm

Någonting har hänt. Under hösten har jag tveklöst haft större ansvar än J kring barnen. Nu är det återigen en situation där äldsta barnet känner sig stressat i skolan och är väldigt trött. J mejlar till hens lärare. Jag pratar med J om det uppenbara, att hen behöver få klart för sig vad hen behöver prestera i de skolämnen där hen är orolig för sina betyg så att hen inte behöver umgås med orealistiska fantasier om vad hen måste uppnå. J svarar att det var ju bra tänkt, som om det aldrig slagit henne; själv pratar hon om att hen behöver lära sig hantera studier och “hitta sin egen väg” — som om allt löser sig av sig själv bara hon lämnar saker ifred.

Hens lärare ringde mig, jag hänvisade till J, läraren fick aldrig tag på henne. Så jag sade att jag kan ringa läraren idag, och J verkade lättad, så jag gjorde det och mejlade henne sedan vad vi pratat om. Och hon svarade att det var ju bra att jag sade det där om studiehandledning till läraren, för det är nog lättare för skolvärlden att nå fram till hen, själv försöker hon men hen lyssnar inte riktigt på henne.

Och jag tänker: Va?

Mig lyssnar äldsta barnet på. Inte alltid beredvilligt, det skall medges, men hen lyssnar. Gör inte alltid som jag råder, går sin egen väg — men lyssnar.

Och jag tänker: Kapitulerar J som förälder och överlåter det åt mig?

Detta är J som jag i så många år försökte få ett erkännande från. Bli validerad. Erkänd. Någon enda gång få höra: “Jag förstår att du känner som du gör, det är okej.” Men hon är ju bara rädd?!

Hur är det möjligt att jag i så många år lät denna människa definiera vem jag är? Hur är det möjligt att jag delegerade min självrespekt till någon som är så rädd för livet?

Som att vakna upp ur en dröm. En absurd, skruvad dröm som lämnar mig med en känsla av förvirring och förvåning.

Hur var det möjligt?