Semiseparation

Långfredag. R har flyttat. Hon skall bo hos en kompis tills hon får tillgång till sin lägenhet i juni.

Igår var vi på bio med min son. Efter det åt vi middag och tog varsin öl på en pub. När vi kom hem tittade vi på ett avsnitt Game of Thrones. Vi älskade, vi sov, vi vaknade sent. Och den här dagen har varit ett tafatt trevande, någon gång under dagen skulle R:s kompis komma och hämta henne, men ingen av oss visste egentligen när. Till slut dök hon upp. De packade in saker i bilen. Jag hjälpte till. Och så åkte de.

Vi blev osams strax innan. Det var en småsak, jag hittade något i ett skåp som R hade ställt dit, saker hon haft med sig när hon senast var i sin hemstad och tömde sin lägenhet. Hon visste inte var hon skulle göra av dem, så hon lade dem i ett skåp. Och där hittade jag dem, och jag blev arg. Men jag blev inte arg för att hon lagt saker i mitt skåp, jag blev arg för att hon inte pratat med mig. Att hon inte frågat mig “var skall jag lägga de här sakerna tills jag flyttar?” eller “har du en kartong jag kan lägga det här i?” eller vad som helst. Och att hon nu, när jag blev arg, svarade undvikande att hon nog inte visste var hon skulle lägga dem, att de liksom bara hamnat där. Hon sade inte att hon faktiskt inte kunde minnas att hon alls lagt dem i det där skåpet. Det är ju en småsak men det är den där tystnaden som gör så ont, att jag liksom inte blir involverad, jag blir osynlig — eller så är det så att hon är så rädd för min ilska att hon inte vågar säga något, och i så fall är jag hemsk, skadlig, malign. Det är där jag hamnar: jag är antingen osynlig eller malign.

Det är mitt livs dilemma: att jag, om jag gör mig synlig, om jag gör mig tydlig, om jag försöker uttrycka vad jag vill eller vad jag önskar, då förstör jag för andra, jag blir en parasit, jag blir malign. Mina behov är helt enkelt skadliga. Så jag försökter att dölja mig själv, försöker att inte ha behov, men då blir jag osynlig, och det är outhärdligt. Det var just den här insikten att jag ständigt försöker balansera mellan att å ena sidan vara malign, å andra sidan vara osynlig, som skakade om mig så ända in i grunden den där terapisessionen med den fantastiske, kutryggige lilla psykologen för flera år sedan.

Tystnad gör att jag hamnar där. Malign eller osynlig.

Och nu vet jag inte vad som händer. R har flyttat, men hon tog bara några kartonger, bara det allra viktigaste. Katten är kvar här. Har jag vårdnaden om katten nu? Jag vet inte. Mina barn kommer i morgon. R kommer inte att vara här. Vad skall jag säga till dem?

Jag drar mig till minnes en dag för många, många år sedan när min första flickvän tog sina saker och åkte från mina föräldrars hem. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men hon hade mer eller mindre bosatt sig hemma hos mig, hemma hos mina föräldrar. Hon sov i min äldsta systers gamla rum. Jag har ett vagt minne av att hon bytte gardiner i rummet, som om det verkligen var hennes rum, som om det verkligen var hennes hem. Men det var det ju inte. Hon var 17 år gammal, hon var inte myndig. Jag vet inte ens vad hennes föräldrar visste om det hela. Eller hennes mamma och styvpappa, rättare sagt. Nu när jag tänker på det var det väldigt märkligt alltihop.

Hur som helst, jag gjorde slut. Hon kom för nära, hon trängde sig på, hon gav mig inget eget utrymme att andas på. Och hon flyttade. Hon packade sina saker och åkte iväg. Jag minns inte, men jag antar att hon blev hämtad av någon av sina föräldrar. När hon åkt gick jag upp i hennes rum — eller min systers gamla rum — och skrek rakt ut. Smärtan i bröstet var outhärdlig. Så jag skrek. Jag skrek så högt jag orkade. Jag skrek tills jag blev hes. Det var bara jag hemma, det var ingen som hörde.

Lite så känner jag nu. R har försvunnit, det är förvirrad, jag vet inte vad som gäller, vad som väntar, hon liksom bara försvann, och så kom hon på att vi skulle äta middag tillsammans med hennes kompis, jag var helt oförberedd, jag visste inte vad jag skulle säga. Och nu... nu är hon inte här. Och det är vad jag vill, men samtidigt inte. Mitt inre är i kaos, som om någon rivit mitt hjärta av papper i två bitar och allt bara värker, värker och jag önskar att jag kunde skrika. Jag går runt i min lägenhet, min lägenhet, och är lättad och samtidigt sådan smärtsam saknad, det är något som saknas, R saknas, men hon hör inte hemma här, det här måste få vara mitt, jag vill att det skall vara mitt.

Just nu sitter jag på balkongen, min älskade balkong, jag hör fåglarna kvittra. Här får jag vara ifred med mina känslor, här får jag känna, värka, läka, hitta tillbaka till mig själv. Men det gör samtidig så ont, för R är inte här. Precis som den där dagen för nästan 30 år sedan när min första flickvän åkte, jag ville att hon skulle åka, men ändå gjorde det så ont, ändå saknade jag henne så fruktansvärt.

Skillnaden nu mot då är att R och jag har inte brutit upp. Vi har delat på oss, för vi klarar inte att vara så nära varandra. Vi trasslar in oss i varandra. Det gjorde också min första flickvän S och jag — men nu har jag nästan 30 år mer livserfarenhet.

Det här är inte slutet för R och mig. Det är början på något nytt. Men det gör likväl ont.

Och jag önskar att hon hade lättare för att prata med mig.