Påskägg

De där klassiska motivmålade påskäggen i papper fyller mig alltid med ett visst obehag. Jag drar mig till minnes ett av mina föräldrars många gräl. Det var i påsktid. De var högljudda. Plötsligt kom pappa med ett påskägg som blivit till hopknycklat papper i hans grova händer. “Jag hade sönder ett påskägg”, sade han och höll fram resterna så jag kunde se dem. “Jag vet inte vems det var”, fortsatte han.

Jag kände igen påskägget som mitt. Jag vill minnas att det var en gul tupp på det. Men nu var det förstört. Sönderrivna kartongbitar i pappas grova händer. Jag hade inte längre något påskägg, men mina systrar hade sina kvar. Tårar vällde fram.

“Var det ditt?” frågade pappa, fast han förstod att det var mitt på mina tårar. “Jag är ledsen”, sade han med spänd röst och gick iväg med resterna av ägget. Jag förstod att han var ledsen, men han hade inte utrymme för min ledsenhet. Han tröstade mig inte. Jag gick undan och grät på mitt rum.

Det var bara ett påskägg. Men för mig var det något mer. Det var mitt påskägg. Det påskägg jag fram till dess fått påskgodis i. Varje år. Det var inte ofta vi fick godis av våra föräldar. Det var exklusivt. Vi hade varsitt påskägg, jag och mina systrar. Och mitt påskägg råkade komma i vägen för en av mina föräldrars många bråk. Kanske är det därför minnet fortfarande är så smärtsamt: det var ett exempel på de många gånger som jag eller mina systrar råkade komma i vägen för mina föräldrars konflikter. Oavsiktliga skador. Oförutsedda konsekvenser. Collateral damage.