Meningslösa Memoarer

I går tog jag mitt vemod och gick på promenad. Träffade en granne som stod och värmde sig i solen. Vi pratade en stund. Gick längs älven in till centrum. Strosade runt på måfå. Fick för mig att jag kanske skulle köpa en gardin till vardagsrummet. Det har inte hänt så mycket i lägenheten sedan jag flyttade in i augusti, det är kanske ändå dags att försöka göra något åt det? Stötte ihop med Rebecca som hade famnen full av böcker från stadsbibloteket. Psykologiböcker, så klart. Någon passande gardin hittade jag dock inte. Däremot sprang jag på en gammal kollega på stan och vi stod och pratade en lång stund. När vi kom hem träffade vi andra grannar. Vi pratade en stund.

Alla dessa små möten. Vad ensam jag vore utan dem.

Konflikt. Igen. Konflikt för att jag går sönder mot R:s tystnad. Igen. Konflikt som löses genom att jag talar om för R att hon är älskad, att hon duger, att hon skall tro på sig själv. Igen. Konflikt som löses genom att jag förstår R, genom att jag lyfter upp R, genom att jag tar ansvar.

“Det här fungerar inte för mig”, sade jag till slut, när jag brast mot hennes tystnad. Vanmakt. Förtvivlan. Ilska. Och på den vanmakten, förtvivlan och ilskan svarade R med att kasta förlovningsringen på mig.

Hur länge skall jag acceptera att bli bemött så?

R är faktiskt inte den enda som mår skit i det här.

Och efter det tröstade jag henne. Jag är krisernas mästare. Jag omfamnar min far och lugnar honom när han i desperation slår näven genom sovrumsdörren för att komma åt min mor. Jag försöker “rädda” min första flickvän S från hennes psykossjukdom. Och jag tröstar R och talar om för henne hur älskad hon är efter att hon kastat förlovningsringen på mig.

Kanske skulle jag bara låtit henne sova på soffan.

R är hemma. Jag mötte henne vid tåget. Vi gick hem under tystnad. R ville inte prata. Hon skäms, sade hon. Hennes saker är fortfarande nedpackade i kartonger. Jag vet inte vad hon vill. Jag vet inte vart hon är på väg. Är det här hennes hem? Vad hoppas hon på här? Vad hoppas hon på med mig? Var har vi varandra? Har vi en relation? Har vi en framtid? Finns något att hoppas på?

Vi ligger bredvid varandra i sängen och talar inte. Jag vet inte om vi har en framtid. Jag vet inte vad jag vill. Och jag vet inte var jag har R. Hur kan hon bara vara tyst, låtsas som om ingenting hänt? Ligga bredvid mig i tystnad? Låta sig bli hållen och smekt? Varför är jag så attraherad av R när jag inte vet om jag vill ha en relation med henne?

Jag vet inte var jag har henne. Jag vet inte var jag har mig själv. Jag vet inte var vi har varandra. Och vi skall sova?

R ville prata om helgen. Men hur skall jag kunna lyssna på henne om vad hon varit med om helgen om jag inte vet var vi har varandra?

Jag klarar inte ovisshet av det här slaget.

Vänner säger att det är en relation som tar mer än den ger. Kanske har de rätt. Är det rimligt att komma hem från en resa när vi så uppenbart är i konflikt med varandra och vägra prata om det? Hur fan skall jag kunna navigera i det här?

Jag är arg. Arg för att jag inte blivit respekterad.

“Jamen jag ville ju bara göra något bra! Jag vill ju bara vara bra för dig! Jag vill ju hjälpa till!” Så har det hetat varenda gång R ändrat om, packat upp saker, köpt nya glas, möblerat om i mitt medicinskåp, lagt ut golvmattor, ställt upp lampor, fyllt köksskåpet med mängder av kaffekoppar, spridit ut alla lampor på soffbordet. Varje gång R gränslöst rör om, varje gång hon inte respekterar mig, så är det jag som får skulden, för R ville ju bara vara bra för mig, vem är jag som är så argsint och otacksam? “Jag känner aldrig att jag duger, jag får aldrig höra att jag gör något bra”, klagar R. Och jag känner skuld, för jag känner att jag inte kan ha tillräckligt med överseende, inte uppskatta henne tillräckligt, att det är jag som brister i kärlek.

Men om man ständigt kliver över någon annans gränser, om man inte respekterar den andres behov av delaktighet, om man bara gör, ändrar, fixar, donar utan att fråga, utan att höra sig för vad den andre faktiskt vill — då kanske man inte möts av så mycket uppskattning och bekräftelse på att allt man gör är bra? Och då kanske det inte är så konstigt om man känner att vad man än gör, så räcker det inte?

Att göra saker för att “vara bra”, att anstränga sig och städa och plocka för att man “skall få tid att umgås”, att dela ut presenter och överraskningar för att få uppskattning — det är i själva verket ganska själviskt, för man gör det för att få sina egna behov tillfredsställda, inte med finstämd känsla och takt för den andres önskningar och behov. Det är en underlåtenhet att förmedla “jag vill” eller “jag behöver”. Det är manipulation för att få det man vill eller behöver. Och när man inte får det man vill eller behöver, lägger man grunden till besvikelsen på den andre: “du uppskattar ju inte det jag gör!” Skuldbeläggande.

Och när den andre till slut blir så pressad att denne drar sig undan eller slår ifrån sig, eskalerar det. Den andre ställs mot väggen: “Älskar du mig? Vad betyder jag för dig?” Naturligtvis känner den andre sig nödgad att svara “ja” — och accepterar därmed skulden som erbjuds på silverfat, för där finns det outtalade villkoret: “om du älskade mig skulle du acceptera att jag gör såhär mot dig”. Eller så hemfaller man åt klagan: “Ingen vill leva med mig! Den och den ville inte ha barn med mig, den och den ville inte bo med mig, och du vill det heller inte, ingen älskar mig!”

Och det är det som gör mig så arg.

I dag har tankarna snurrat medan jag tvättat, städat, burit flyttkartonger, lagat mat, diskat och allt vad som nu behöver göras i lägenheten. På balkongen stod de flyttlådor som R packade förra fredagen när jag var på jobbet. Det var i förra veckan som psykoterapeuten kastade det där med medberoende i ansiktet på mig och jag har varit i något slags chocktillstånd sedan dess. Jag har försökt backa, reda ut vad som händer, försökt förstå hur vi hamnade där vi hamnade. Det har naturligtvis påverkat R, och förra fredagen fick R ett ryck och började packa sina saker. Böcker, toasaker, allt möjligt. Och så lade hon sig att sova. Jag anade att något var i görningen redan när jag kom hem från jobbet. Jag såg vad hon gjort, hon hade hunnit packa sex flyttkartonger och jag upptäcker fortfarande saker som saknas som hon packat ner i flyttlådor. “Vill han inte ha mig här kan jag lika gärna försvinna, om jag tar bort mina saker blir jag osynlig”, sade hon efteråt att hon tänkt.

Det var den tredje gången som våra konflikter gått överstyr och urartat i överilade, desperata, rätt korkade handlingar.

Nu har jag burit ner R:s flyttkartonger i källarförrådet, dels för att de inte kunde stå på balkongen för innehållet skule bli förstört, dels för att jag faktiskt inte vet hur R har tänkt göra, om hon tänkt ta sitt pick och pack och flytta någon annanstans (vart?) eller om hon skall magasinera sakerna i väntan på att hon hittar ett annat boende. Jag vet faktiskt inte.

Och det gör mig arg. I dag har jag insett att jag faktiskt är arg. Jag har problem med ilska, alla svåra känslor kommer först ut som ilska, jag kan inte riktigt kontrollera min ilska, och det betyder att jag så gott som alltid betraktar den som obefogad, onödig, jag borde inte vara arg. Men idag tänker jag att jag kanske trots allt har skäl att vara arg? Och att den där ilskan behöver få komma ut, men på ett mer konstruktivt sätt än i raseriutbrott och verbala attacker?

Så varför är jag arg?

Jag är arg för det R gjorde förra fredagen. För att hon började packa ihop sina saker i flyttlådor. För att hon inte återställde någonting av det efteråt. För att hon i handling avvisade mig. “Du vill inte ha mig här!” För att hon gjorde både sig själv och mig och oss illa. Jag är arg för det R gjorde tidigare i vintras. Uttalade suicidhot och sedan bröt kontakten med mig, vilket till slut fick mig att ringa polisen. Det var en polispatrull i min lägenhet. Jag är arg för att R skar sig själv i midsomras. För att jag fick linda om hennes sönderskurna fotleder. För att hon i alla de handlingarna gjorde både sig själv och mig och oss illa. Ja, det är sant att jag var delaktig. Ja, det är sant att jag betedde mig illa mot R. Men jag är arg ändå, för jag känner mig inte respekterad.

Jag är arg för att R varje gång som jag tvivlat, varje gång som jag velat ha lite större distans mellan oss, varje gång som jag försökt göra slut, så har R argumenterat emot mig, sagt att vår relation är unik, jag kommer aldrig att hitta något liknande någon annanstans, och så har jag gett med mig, tystat mitt tvivel, bortsett från mitt behov av distans. Eler så har hon beklagat sig över att hon alltid blir övergiven, att ingen kan älska henne, att hon är omöjlig, dum, hopplös, och då har jag känt skuld, jag har känt att visst kan jag älska henne, jag borde älska henne, jag kan inte göra göra henne illa, jag kan inte såra henne, hon är bräcklig, hon går sönder om jag överger henne, och så har jag gett med mig, släppt in henne, låtit henne vara nära fast jag egentligen önskat distans. Jag går på det varje gång. Bunden av skuld. Bunden av hotet om kollaps, krasch, självskada, suicid. Det gör mig arg, för jag känner mig inte respekterad.

Jag är arg för att R stormade in i mitt hem och agerade som om det var hennes eget, packade upp sina saker varje hörn, möblerade, ändrade, köpte nya saker, allt det där utan att fråga mig. Ja, vi umgicks med tanken på att vara sambos, ja, vi försökte verkligen, men även om vi skulle ha varit sambos på riktigt hade jag velat att packa upp, möblera, ändra, köpa skulle ha varit något gemensamt, något vi båda var delaktiga i. Det gör mig arg, för jag känner mig inte respekterad.

Jag är arg för att R gör anspråk på mig utan att först fråga om jag finns tillgänglig för henne. Hon skickar frågor, drar igång samtal, diskussioner, frågor, minne, associationer på arbetstid, när jag lagar mat, när jag diskar, när jag skall sova. Jag är arg för att hon skickar citat och bilder utan sammanhang, utan att tala om vad hon vill att jag skall göra eller säga, som vore jag tankeläsare. Jag är arg för att hon inte först frågar om jag har tid, om jag har ork, eller för att hon inte väntar tills jag kommer hem från jobbet eller ett mer passande tillfälle. Det gör mig arg, för jag känner mig inte respekterad.

Jag är arg för att R alltid vill att vi skall umgås, att jag inte känner att jag liksom får äga min egen tid, utan att hon alltid liksom gör anspråk på att finnas med på ett hörn i min tillvaro. Jag är arg för att hon bara kan stå och titta på mig när jag diskar eller tar på mig skor; för att hon grejar på dagen i hopp om att vi skall umgås på kvällen utan att egentligen säga det till mig, utan det ligger där som en tyst, outtalad förväntan; för att hon väntar på mig om kvällarna medan jag gör allt som behöver göras, disk, lägga barn, förbereda morgondagen. Det gör mig arg, för jag känner mig inte respekterad.

Jag är arg för att R ibland tar över när jag vill bli lyssnad på. När jag vill få prata om något som är jobbigt eller svårt eller besvärligt stjäl hon samtalet och börjar prata om något som handlar om henne, inte om mig. Det gör mig arg, för jag känner mig inte respekterad.

Mycket av det ovanstående är ilska som kommer av att jag inte kan säga “nej”, att jag inte kan värna mig själv. Men att jag inte kan sätta gränser betyder också att jag är skör, bräcklig, att jag inte riktigt fungerar med någon som har svårt med sina egna gränser. Som R. Gränslöshet. Båda lider vi av gränslöshet. Och priset för mig är att jag gladeligen låter mitt liv bli invaderat.

Medberoende. Den medberoendes ilska över att inte vara respekterad. Den medberoendes ilska som kommer av att den medberoende inte kan respektera sig själv.

Somnar varje kväll med längtan efter R:s varma kropp bredvid mig. Vaknar varje morgon med ett hjärta som värker av sorg. I dag vaknade jag alldeles för tidigt, men det har precis blivit sommartid, jag kan skylla på att klockan är halv sju, inte halv sex på morgonen.

Finns något hopp för R och mig? Jag märker hur jag gång på gång kliver över de där gränserna. Hur jag gång på gång tänker att “det där klarar nog inte R, bäst att jag gör det åt henne”. Jag blir orolig att hon skall ställa till det för sig. Klanta till det. Vara otydlig och lova bort för mycket. Och jag blir frustrerad och irriterad när hon inte gör som jag säger, när hon inte gör på det sätt som jag tycker är det bästa, rimligaste, smidigaste. Jag tänker att jag inte skall ta över, men kan ändå inte låta bli att överösa henne med “goda råd” som hon inte bett om.

Medberoende, kallas det.

Men själva ordet med-beroende antyder att man är med i någon annans beroende. Ursprungligen är det en benämning på den självutplånande anpassning som närstående till alkoholister och missbrukare gör, en anpassning som i själva verket ofta underlättar och stödjer missbruket. Senare har begreppet medberoende vidgats till personer som växer upp i närheten av psykisk ohälsa, psykisk- och fysisk misshandel, sexuella övergrepp, vanvård, isolering, rigida familjesystem, kärlekslösa hem, skilsmässa, fysisk sjukdom, olyckor, dödsfall, och så vidare. Det är en händelse eller en företeelse, ett trauma, som man inte kan eller tillåts hantera som man i stället blir tvungen att anpassa sig till. Ofta är det saker man vuxit upp med. Saker som format den mest grundläggande personligheten. Barndomstrauman. Och denna anpassning leder till att man förlorar kontakten med sig själv och sina egna behov.

Jag växte upp med alkoholism, psykisk ohälsa, våld och suicidförsök. Jag visste precis hur jag skulle navigera i allt det där. Men jag hade inte en aning om vem jag var eller vad jag ville. Det tog mig många år att hitta en riktning i livet. Jag hade passerat 30.

Men vad är det hos R som passar så väl in i min medberoende-personlighet att vi likt kardborreband hakar i varandra och tumlar runt i en dödsdans där jag tar över mer och mer av R:s liv? Det uppenbara är förstås R:s psykiska ohälsa och ADD. “Hon behöver hjälp med allting” var vad jag höll på att skriva, men det är just det: jag ser en person som inte klarar sig själv, som behöver mig för att fungera, som behöver mig för att klara allt från studier till söka arbete till klara av ett vanligt vardagsliv. Det gör att jag får känna mig behövd — men behöver verkligen R mig som något slags respirator? R är snart 40, hon har uppfostrat en dotter på egen hand, hon har tagit sig fram i livet, lite krokigt och vingligt, visst, men hon har faktiskt klarat sig på egen hand.

Hur backar man från det här omfattande medberoendet till en mer jämställd, jämlik och balanserad relation? Är det ens möjligt?

Om min medberoende-personlighet är en del av problemet, vad är det hos R som gör att vi trasslar ihop oss så fruktansvärt i varandra? R har några gånger sagt att hon vill bli ompysslad, ja, omhuldad var ordet hon använde. Att “omhulda” är att visa godhet och välvilja. Att “omhulda” är att kärleksfullt vårda sig om någon och tillgodose någons behov eller intressen. Hur lätt är det inte för en medberoende-personlighet att gå vilse i den där önskan att bli omhuldad? Och hur nära önskan att bli omhuldad ligger inte en önskan att bli omhändertagen, att låta någon annan göra allt det svåra och besvärliga åt en? Hur nära önskan att bli omhuldad ligger inte hjälplösheten? Jag vet inte om det är en fantasi hos mig eller om det bakom R:s önskan att bli omhuldad också döljer sig ett visst mått av hjälplöshet — men det är den där hjälplösheten jag inte kan värja mig mot, som jag reagerar på genom att ta ansvar, genom att ta över. Och ja, re-agera är rätt ord. Det är en ren reflex. Jag kastar mig handlöst över all hjälplöshet och håller ställningarna, eller styr och ställer, eller tar över. Huruvida R har en önskan om att bli omhändertagen och inte bara omhuldad — det vet jag inte, och frågan är om det är något jag skall bekymra mig om? Det är i så fall hennes problem. Mitt problem är inte R, utan att jag kompenserar hennes hjälplöshet — oavsett om den bara finns i min fantasi eller om den har med R att göra.

Jag ser tillbaka på när R och jag träffades. Det var som en kaotisk explosion. Vi fick kontakt på Tinder — det är visst det sätt som de flesta dejtar på numera — och det var omedelbart något som “klickade” oss emellan. På område efter område vi undersökte hade vi något gemensamt: musik, religion, politik, feminism, sci-fi, Star Wars, datorer. Hennes favoritfilm var Alien. Det dröjde inte länge förrän våra meddelanden fick sexuella antydningar som blev mer och mer explicita över veckorna. När vi äntligen träffades i verkligheten hamnade vi under täcket inom loppet av två timmar. Attraktionen var stark, ömsesidig och någonting jag aldrig tidigare upplevt.

Visst var det mycket “uppdämd längtan” som min gamla terapeut sade till mig (nej, jag har inga vänner att prata med, jag får betala terapeuter för att få prata), men det fanns något mer. R förstod mig och jag förstod henne. Hon har ett liv bakom sig med psykisk ohälsa, hon växte upp med föräldrar som inte såg henne, inte förstod henne, inte kunde älska henne så som hon behövde bli älskad. Hennes sår i själen påminner om mina, så jag förstod henne, jag kunde se henne, och jag var inte rädd för henne. Och hon kunde förstå mig, hon var inte rädd för mig. När jag betedde mig irrationellt, förblindad av mina starka känslor, kunde R ändå förstå, och hon dömde aldrig, hon klandrade mig aldrig. Kanske förstod hon inte direkt, särskilt inte när jag blev arg, för hon liksom alla andra är rädd för min ilska, men efteråt förstod hon. Hon har sagt de vackraste ord jag någonsin fått höra, ja, faktiskt de ord jag längtat hela livet efter att få höra: i din berättelse ser jag en spegelbild av mitt eget handlande. R förstår mig, hon besitter förmågan att ställa sig i mitt ställe och se med mina ögon, till och med se sig själv med mina ögon. Min relation till R är fri från skam. Det har jag aldrig upplevt i en relation tidigare. Det är vad som gör min relation med R så värdefull. Det, och den sexuella attraktionen.

Men frågan är om det räcker? Min relation till R har också kantats av tvivel ända sedan vi fick kontakt med varandra. Även om vi har liknande själsliga sår som gör att vi kan förstå varandra och inte döma varandra, även om våra “inre världar” på sätt och vis är väldigt lika, är våra yttre världar väldigt olika. Vi har väldigt olika bakgrund, R är arbetarklass, jag är övre medelklass; hennes inredningssmak är väldigt olik min; jag vill ha ordning, struktur, rutiner som är väldigt olik R:s behov av ordning, struktur och rutiner. Men kanske det största problemet ändå är att vi nog har väldigt olika förväntningar och förhoppningar på den här relationen. Och att vi trasslar in oss i varandra och att våra konflikter riskerar att eskalera till rent bisarra proportioner — just för att vi har så liknande sår. Och för att jag är medberoende och för att R är så fruktansvärt rädd att bli övergiven.

Det är många trådar här och jag får försöka reda ut dem en i taget. Låt mig börja med det där att vi har olika förväntningar och förhoppningar på en relation.

När jag började leka med dejtingsidor och dejtingappar för ett och ett halvt år sedan hade jag en klar tanke om vad jag sökte. Jag kom från en skilsmässa, jag behövde bygga upp mitt liv igen, jag behövde fungera som förälder till mina barn — men jag var väldigt ensam. Jag sökte helt enkelt lite sällskap, gärna någon i samma situation, någon som skulle vilja dela lite gemenskap och närhet, men ändå befinna sig på ganska stort avstånd så att jag skulle kunna fungera i det där livet efter skilsmässan. Jag ville gärna träffa någon i ungefär samma situation så att villkoren för relationen skulle vara ömsesidiga: vi skulle umgås, vi skulle ge varandra lite gemenskap och närhet, men vi skulle bilda inte en ny familj, vi skulle aldrig flytta ihop, och det skulle vara okej om vi tröttnade och skildes åt efter ett tag. Jag träffade faktiskt precis en sådan person och vi hade precis börjat dejta lite försiktigt när jag fick kontakt med R.

R vände uppochner på allt. Så starka känslor. Sådan attraktion. Det var egentligen alldeles för mycket, det var definitivt vid fel tillfälle i livet, jag hade inte utrymme för en så stark passion (“passion och aktivism”, det var förresten så R presenterade sig på Tinder). Men jag är alldeles för passionerad för mitt eget bästa.

Redan vid första träffen försökte jag avstyra det hela. “Du vet att det inte kan bli någon fortsättning på det här, eller hur?” sade jag till R redan andra dagen. Men R ville inte höra det. Hon argumenterade emot. Varför inte? Om vi känner såhär, varför skall vi inte pröva? Ge det en chans? Och så vidare. Och så har det varit varenda gång som jag har tvekat, tvivlat, försökt backa, velat öka avståndet. Varför inte? Ge oss en chans! Och jag har lyssnat på henne varje gång. Och så flyttade R hit, och det fungerade inte med hennes jobb och boende, så hon hamnade här i min lägenhet, och plötsligt tog hon för givet att vi var sambo, hon började möblera med sina möbler, ändra om, pyssla, ordna, och jag fick panik. Nu har vi ändå kommit dithän att vi är överens om att det var en dålig idé, att vi behöver sära på oss, att vi behöver bo särbo så som vi ursprungligen hade tänkt, men det skaver i R, hon vill egentligen inte det, hon vill egentligen bo sambo. Och det känns som om hon vill ha hela mig, som om hon inte kommer att vara nöjd förrän hon har fått hela mig.

Och det är där jag tänker att vi faktiskt vill helt olika saker med den här relationen. Min inriktning har egentligen inte ändrats så väldigt mycket jämfört med för ett och ett halvt år sedan. Jag vill bygga upp mitt eget liv efter skilsmässan, ett liv som faktiskt är mitt eget och ingen annans, ett liv som jag inte delar med någon för jag vill inte riskera att förlora allt igen, så som jag förlorade allt i skilsmässan, när J valde att bryta upp vårt gemensamma liv, det liv som jag vävt in hela mig själv i. Jag har svårt att se att jag någonsin kommer att vilja bilda en traditionell familj igen. Jag vill fungera som förälder till mina barn, jag vill ägna mig åt mina intressen, min musik, mina böcker, mitt skrivande, jag vill ägna mig åt mitt arbete (när jag väl hittat ett arbete som jag trivs med).

R vill något annat. R har aldrig haft en familj. Hennes ursprungsfamilj fungerade inte. Hon var i princip ensamstående förälder åt sin dotter. I de längre relationer hon haft har hon hållits på distans. Aldrig har hon fått den närhet, den förståelse, den fullständiga omslutenhet som hon sökt hela sitt liv och som hennes föräldrar inte kunde ge henne som barn. R är väldigt otrygg och väldigt, väldigt rädd för att bli övergiven. Så fort jag tar de där stegen bakåt, så fort jag uttrycker mitt tvivel, blir R rädd och klamrar sig fast vid mig, ja, ibland känns det som om hon kramar mig så hårt att jag skall kvävas. Eller så blir hon arg och avvisar mig. “Jaha, är det så du vill ha det är det väl lika bra att jag flyttar hem till min stad igen då!”

Jag vill ha ett visst mått av svalkande distans. Jag vill ha utrymme för mitt eget liv. R vill fläta samman varenda fiber av sitt liv med mitt. R säger visserligen att hon också behöver det där egna livet som jag pratar om, men hon handlar inte så. R kan vara väldigt gränslös. Att hon kliver in i mitt hem och möblerar och ändrar är ett exempel på det. Även om vi faktiskt skulle ha varit sambos så hade jag förväntat mig att vi först samrådde om saker och ting innan hon handlade. Om hemmet är gemensamt förutsätter det att man sam-talar, sam-råder, kommer överens. R skickar frågor till mig när som helst, var som helst. Hon kan dra igång samtal om både det ena och det andra precis innan vi skall sova. R gör anspråk på mig när som helst, som om jag fanns där för henne dygnet runt. Men jag hade väntat mig att hon faktiskt frågar innan hon gör anspråk på mig. “Går det bra att jag ställer en fråga? Jag har en sak jag vill prata om, när passar det?” Eller att helt enkelt spara saker tills vi träffas.

För ett år sedan hade jag enorma problem med att J kunde höra av sig när som helst och vilja att jag skulle hjälpa henne med vår son O. Det drev mig till vansinne. Till slut fick jag ångest varje gång telefonen pep, för jag visste att det kunde vara J som gjorde anspråk på mig och jag kan inte säga nej. Det slår mig att det är en liknande situation med R. Jag får ångest varje gång telefonen plingar till med den speciella signal jag har för alla meddelanden från R. I dag hörde R av sig och ville att jag skulle hjälpa henne reda ut en konflikt med hennes dotter. Eller rättare, jag vet faktiskt inte vad R ville, för det var inte tydligt, hon skrev bara att “min dotter är arg på mig”, och jag visste inte vad jag skulle göra eller inte göra. Vad skulle jag svara? Skulle jag ringa upp? Var det bråttom eller kunde det vänta? Vad förväntade sig R egentligen att jag skulle göra? Det var precis samma ångest som väcktes som när J hörde av sig stup i kvarten för drygt ett år sedan.

R:s starka längtan och gränslösheten är det jag har svårast med, tror jag. Det gör att jag känner mig trängd. R vill ha mer av mig och mitt liv än jag är beredd att ge henne. Det känns som om R tränger sig på. Och jag kan inte riktigt värja mig. Det är väl en aspekt av medberoendet antar jag. R behöver mig — eller uttrycker i alla fall det, i ord och handling — och jag behöver bli behövd, så jag kan inte låta bli att svara upp mot allt det. Och så känner jag mig trängd.

Men det största problemet är hur våra konflikter kan eskalera till fullständigt orimliga proportioner. En konflikt i somras urartade med att R skar sig själv. Det var en av de där gångerna som J hörde av sig med någonting kring O, och jag blev jättearg, jag gick undan, jag sade något ganska bryskt till R, jag ringde J, vi grälade. När jag kom hem till R hade hon skurit sig själv. Jag hade avvisat R väldigt bryskt och okänsligt, jag var inte utan ansvar — men den gången eskalerade vår konflikt till orimliga proportioner, till självskadebeteende.

I höstas eskalerade en av våra konflikter så till den milda grad att jag ringde polisen. Än en gång utlöstes det av att jag bryskt avvisade R. Jag var på resa, och jag fick inte kontakt med henne. Efter det sökte jag kontakt med kommunnens ATV-mottagning. Min ilska är mitt största problem. Jag vill bli förstådd, att inte bli förstådd är det som får mig att haverera — men så länge jag bara visar ilska blir jag inte förstådd. När jag visar ilska mot R gör jag dessutom det som gör henne mest illa — jag avvisar henne. Och så eskalerar allt till fullständigt orimliga proportioner.

***

Hade skrivit mer här, men det var mest bara svammel, så jag raderade det.

Sitter på Max med en hamburgare med tårar rinnande nerför kinderna. Så mycket känslor. Så mycket sorg. Jag misslyckades.

Har precis varit hos arbetsterapeuten med min son O. Han fick en Timstock 60, ett hjälpmedel för att hålla tid, att avsluta roliga aktiviteter i tid eller hålla ut med tråkiga aktiviteter. O berättade att det “bor en katt tillfälligt hos oss”. R:s katt, tänkte jag. Arbetsterapeuten frågade hur den skulle användas och visade andra bilder på hjälpmedel. Jag berättade att vi har en stor whiteboard hemma, och hon frågade O om han tittade på den ofta. “Kanske en gång per dag”. Jag fyllde i att det inte bara var för O:s skull. Jag hade på tungan att säga att den där katten, det har min... min flickväns katt. Och hon har ADD. Den där whiteboarden, den är till för henne. Mest för henne.

Jag känner mig så misslyckad. Vi försökte oss på något ni inte klarade av, R och jag. Det var för tidigt, för snabbt, för bråttom. Det var aldrig tanken att vi skulle flytta ihop, R skulle ha flyttat hit, vi skulle bott särbo, låta relationen utvecklas långsamt. Men vi kastade oss in i ett vansinnigt samboprojekt. Jag glömde var jag ville och behövde. Jag försökte hantera det med kontroll och mera kontroll. R blev kvävd, mådde skit, brast, och då brast också jag. Gång på gång.

Vi har gjort varandra så illa.

Jag känner mig så misslyckad.

Jag är så ledsen.

***

Jag hade tänkt skriva mer i kväll, men jag spelade piano i stället. Det skänker lite tröst, ändå.

R är i sin hemstad och donar med sin lägenhet som skall byta andrahandshyresgäst. Vi har sagt att vi inte skall ha så mycket kontakt medan hon är där. Vi skickar något enstaka meddelande till varandra. Hon är på avstånd, jag har tid att tänka, känna, reflektera, skriva. Tvivlet kommer och går. Ångesten kommer och går. Känslan av något ofärdigt, outrett, oklart gnager inom mig. Känslan av att vara trängd, stängd, fångad, fast. Den har kommit och gått flera gånger under vårt dryga år tillsammans. Det var väl för ungefär ett år sedan jag försökte bryta upp med R av just den anledningen. Då tänkte jag att det åtminstone delvis berodde på min gränslöshet, min oförmåga att sätta gränser för mig själv, min oförmåga att säga “nej”.

Det var — och är — samma känsla som när jag gjorde slut med min första flickvän S för 30 år sedan. Jag satt och lyssnade på musik i källaren, ifred, och S kom in i rummet. Hon skulle göra sina läxor och ville ha mitt sällskap. Men jag ville inte ha hennes. Hon trängde sig på. Hon respekterade inte mina gränser — eller kanske rättare, jag värnade inte mina gränser. Sedan dess har jag inte levt i någon nära relation där jag behövt sätta gränser för mig själv. Både Å och J var på sätt och vis själva medberoende och trängde sig inte på, det var de som hade svårt att sätta gränser gentemot mig. Jag gick ta alldeles för stor plats.

Men R gör anspråk på mig på ett helt annat sätt, eller rättare, hon gör anspråk på mig på ett liknande sätt som min första flickvän S. Och jag kan inte riktigt värja mig. Så var det från första början.

Vi fick kontakt via Tinder, R och jag. Det är tydligen så man får kontakt med andra nu för tiden. Det var något vi omedelbart fastnade för. Jag hade en annan dejt samma dag som jag fick kontakt med R, och jag ville plötsligt inte ha den kontakten. Vi var båda intresserade av musik, av psykologi, av religion och andlighet, ja, jag vet inte allt. “Du verkar vara en väldigt intressant person”, skrev R till mig på Tinder. Visst, jag fick massor av fantasier som sedan inte visade sig stämma särskilt bra, men det fanns ett slags märklig ömsesidighet redan när vi skickade meddelanden till varandra på Tinder.

Senare samma dag åkte jag nattåg, och vi fortsatte skicka meddelanden även på tåget. Redan där kom en del erotiska antydningar. Jag sov inte en blund den natten. Jag var helt till mig, helt uppvarvad, upphetsad, förvirrad, som om hela mitt inre fullständigt exploderat. Jag minns att jag skickade ett långt meddelande till R mitt i natten när hon sov.

“Det var mycket uppdämd längtan”, gissade min psykoterapeut när jag träffade honom åtskilliga veckor senare. Ja, det var det, definitivt. Men inte bara det. Några veckor tidigare hade jag träffat en annan barndomsförälskelse, L. Vi hade träffats några gånger och den gamla förälskelsen hade blossat upp på nytt. Också för henne. Men hon befann sig i en helt annan livssituation, det var liksom inte möjligt över huvud taget, så det var bara att stänga den där lådan igen — men det jag upptäckte och som så förvånade mig var att jag över huvud taget var kapabel till så starka känslor. Jag minns att jag kom till jobbet dagen efter att jag varit på restaurang med L och min kollega frågade, på fullt allvar, om jag var full! Nej, jag är bara förälskad, en barndomsförälskelse sedan 28 år, sade jag.

Och jag hade dejtat några andra kvinnor, men det hade liksom inte “klickat”. Det var inte desperat, uppdämd längtan som fick mig att beröras så djupt av R, utan något annat. Det var att även om våra yttre världar var så olika de kunde bli, var våra inre världar väldigt lika. Jag kände igen mig i R, och hon kände igen sig i mig. Vi var, som jag uttryckte det till en god vän, kongruensdysfunktionella. Vi förstod varandra så väl för vi var trasiga på ungefär samma sätt. När R kraschade eller fick panikattacker var det inte alls svårt för mig att förstå vad som hände. När jag kraschade var det inte svårt för R att förstå vad som hände. Även om hon var villrådig och rädd och handlingsförlamad i stunden kunde hon efteråt förstå vad som hänt. Hon kunde ställa sig i mitt ställe, se med mina ögon och förstå mig, ja, hon kunde till och med se sitt eget handlande genom mina ögon. Jag har aldrig varit med om det tidigare. Det har alltid varit jag som gjort det med andra. Aldrig har någon gjort det med mig. R var den första.

Det är det som är unikt med R:s och min relation, åtminstone sett ur mitt perspektiv. Jag blev äntligen förstådd. Min “trigger” för mycken ilska är att inte bli förstådd, men R kan förstå mig. Vad mer kan man begära av en relation? har jag många gånger tänkt.

Så det fanns och finns något mer mellan R och mig än uppdämd längtan. Det finns en ömsesidig förståelse som ingen av oss varit med om innan (det är i alla fall vad R säger), och den där ömsesidiga förståelsen och det faktum att vi är “trasiga” på liknande sätt så vi beter oss lika galet och irrationellt båda två gör också att det inte finns någon skam i vår relation. Jag får vara som jag är. I praktiken kanske vi inte klarar av en relation med varandra, men åtminstone jag känner inte skam över det, det är liksom inte mitt eller R:s fel att vi inte klarar av det, utan att det där “kongruensdysfunktionella” faktiskt gör att vi ibland tumlar runt i väldigt destruktiva danser. Vi har liknande anknytningsmönster, förkunnade min psykoterapeut (faktiskt en annan psykoterapeut än den som pratade om uppdämd längtan, men det är en annan historia), otrygg ambivalent, och det brukar inte fungera så bra. Det blir väldigt dramatiskt.

Hur som helst. Med den här texten tänkte jag egentligen ta tag i något annat. Om jag i gårdagens text skrev om mitt medberoende och om hur jag tog kontroll över R:s liv, så tänkte jag här försöka skriva om vårt samspel.

R är väldigt rädd att bli osynlig och övergiven. Det är för all del jag också. För mig känns det som om R klamrar sig fast vid mig, särskilt när jag försöker värja mig. Det leder till en symmetrisk upptrappning: jag backar, R närmar sig, jag backar, R närmar sig, jag försöker värja mig, R klamrar sig fast. Om R blir avvisad kan hon bli arg och avvisa tillbaka eller bli ledsen och klaga över att jag aldrig vill vara med henne. En gång kom jag hem från jobbet och R hade städat och lagat mag och gjort en massa i förhoppningen att hon skulle få umgås med mig, men jag förstod det inte och hon blev besviken, ledsen och till slut arg. Men hur skulle jag veta?

Och varje gång som jag tänkt att den här relationen aldrig kommer att fungera, varje gång som jag försökt backa, bryta upp, göra slut, så har R övertalat mig att stanna kvar. Den här relationen är unik, säger hon, en på miljonen, vi har något som är unikt, om vi bryter upp nu kommer vi att gå att söka efter det här resten av livet, och så vidare.

Vi hade sex med varandra två timmar efter att vi träffat varandra första gången. Dagen efter kände jag att jo, det här var ju fantastiskt, men det går inte, R och jag är väldigt olika, vi passar inte ihop, och jag kommer från en skilsmässa, jag har ett liv att bygga upp, det här kommer aldrig att funka. “Du vet att det här aldrig kommer att fungera, eller hur?” sade jag andra dagen. R argumenterade emot. Varför skulle det inte fungera? Vad hade jag för skäl? Jag hade förstås inga skäl, så jag gav med mig. Nu när jag tänker efter känns det förstås lite bakvänt. Varför är utgångspunkten att man skall ha en relation och att man måste ha argument för att inte ha det? Räcker det inte med att det inte “känns bra”? För då och där kändes det inte bra. Det kändes omöjligt. Som en vansinnig, omöjlig fantasi. Och så har det känts ända tills R flyttade hit. Men R övertalade mig. Kanske var det rätt, kanske var det inte det. Jag vet inte.

När jag försökte göra slut för drygt ett år sedan kraschade R. På sätt och vis ville jag inte, men jag hade sådan ångest, jag såg ingen annan utväg. Och R kraschade. Det där har jag med mig: jag är så rädd att R skall krascha om jag gör slut, ja, bara om jag avvisar henne, så jag vågar inte avvisa henne. Ibland vill jag inte visa att jag själv är hoppfull för jag tänker att jag gör henne illa genom att få henne att hoppas. Och jag inser att jag gör precis som J gjorde med mig. Medberoende? Ja, en anpassning i tron att det skall hjälpa den andre, en anpassning där jag förlorar mig själv och mina egna önskningar och behov.

Jag får fortsätta skriva i morgon. Jag är för trött nu. Egentligen borde jag inte posta det här alls, det här liknar mest de dagboksanteckningar jag själv brukar skriva. Bara en massa oläsligt svammel. God natt.

Hur hamnade jag här? Hur kunde jag gå så vilse? Det är frågan som ekar inom mig sedan ett par dagar.

Jag var hos psykoterapeuten förra veckan. Jag var så arg när jag kom dit. Så arg på alla idioter som inte kan ta ansvar för sig själva, som jag måste ta ansvar för. Mina barn. Barnens mamma. R. Dumskallarna på jobbet. Alla. Och terapeuten sade obarmhärtigt och utan krusiduller att det där, det är medberoende. Du tar ansvar för alla andra. Det har du gjort hela livet.

Jag växte upp med dysfunktionella föräldrar. En pappa som var alkoholist, en mamma som var emotionellt instabil. De var fullt upptagna med varandra och hade egentligen inte tid för oss barn. Vi var osynliga. Jag och mina syskon hanterade det på lite olika sätt. Min äldsta syster E flydde hemmet och var aldrig hemma. Min syster C vet jag inte riktigt vad hon gjorde, hon var ganska dramatisk själv. Kanske var hon det för att ändå få våra föräldrars uppmärksamhet? Eller var det ett sätt att avleda dem? Jag vet inte. Jag satt på mitt rum och lyssnade när de bråkade. När de skrek åt varandra. Min mammas förtvivlade gråt. Pappas höjda röst och elaka ord. Och jag visste precis när jag behövde ingripa för att förhindra katastrofen. Jag visste precis när pappa började tappa tålamodet, när självkontrollen började släppa. Då var det dags att ingripa, innan det urartade i våld.

En gång var jag för sent ute. Då kom jag ner när han stod och slog på en dörr till ett rum där mamma gömt sig. Min syster C stod bredvid, förtvivlad, och försökte få honom att sluta. Jag gick förbi henne, ställde mig mellan min pappa och dörren (som nu hade ett hål i sig) och omfamnade honom. “Lugn”, sade jag. “Bara lugn”. Han lugnade sig. Gick därifrån. Senare minns jag att han låg på sängen och grät. Jag låg ovanpå honom och kramade honom.

En gång kastade jag en glasskål i golvet. Mina föräldrar grälade. Jag bar bort en glasskål med ärtor från bordet. Jag blev less, jag vet inte, jag ville inte att de skulle gräla jämt och ständigt, jag lyfte glasskålen över huvudet, ärtorna flög iväg bakåt, det var lite komiskt ändå, tyckte jag, och glasskålen for i golvet, krossades, glassplitter framåt. Det blev ett jack i korkmattan, ett kvarscirkelformat jack. Mina föräldrar blev helt ställda, det var som om de för första gången upptäckte att jag fanns där, att deras gräl faktiskt påverkade mig. Jag minns inte riktigt vad de sade, men de blev plötsligt bekymrade för mig.

Kanske använde de mig som slagträ i mina gräl. Det brukade de göra. De brukade stjäla mina ord och handlingar och använda dem för att slå till den andre. “När du är sådär så mår vår son inte bra!” eller “han sade faktiskt det och det”. Att på något sätt ta ställning i deras gräl var ett säkert sätt att bli använd som ammunition.

Något utrymme för egna behov fanns egentligen inte. Men jag tog ansvar för dem. Bevakade dem. Jag blev och är fortfarande expert på mina föräldrars (dysfunktionella) samspel. Jag ser och hör precis hur det gnisslar. Precis hur de tar ut sin frustration på varandra. Hur anklagelser växlas mot förklenande kommentarer. Vad jag ville eller inte ville, vem hade tid att tänka på det?

Så genom livet har jag försökt ta reda på vad alla andra vill. Försökt läsa av de där outtalade budskapen och navigera efter dem. För inget av det mina föräldrar sades kunde tas bokstavligt. Det var alltid något annat som egentligen menades. Något som gick att hitta mellan orden, i uttryckätt, timing, tonfall, sammanhang. Jag blev expert på att läsa mellan raderna, som man säger. Expert på att skilja mellan vad som sades och vad som menades — och att anpassa mig efter det menade, inte det sagda.

Men jag tappar spåret. Jag är medberoende, sade psykoterapeuten. Jag tar ansvar för andra. Nej, ännu värre, jag tar ifrån andra deras ansvar. Medberoende innebär att man anpassar sig till en företeelse som man inte kan förhålla sig till i hopp om att kunna hjälpa. Och jag anpassade mig till mina föräldrars dysfunktionella samspel i hopp om att kunna hjälpa. Men den medberoende tappar kontakten med sig själv och sina egna behov. Till slut kretsar allt kring det man är medberoende kring — i mitt fall mina föräldrar. Eller rättare: det var där det började.

Jag trodde att jag hade erfarenhet av medberoende och visste vad det var. J var medberoende och anpassade sig till min “depression” eller “psykiska ohälsa”. Hon tappade kontakten med sig själv och sina egna behov och till slut kretsade allt kring mig, min psykiska hälsa och min avhandling. Det var därför äktenskapet havererade. Men att jag skulle vara medberoende?

Men den förbannade psykoterapeuten hade alldeles rätt. Jag bemötte R som vore jag kraftigt medberoende. R har sina svårigheter i livet. Hon har fått diagnosen ADD. Hon har svårt för många saker och är livrädd för mycket som andra inte bekymrar sig så mycket om. Allt det där kunde ju jag hjälpa R med! Jag kunde vara bra för R! Jag började ordna och styra och ställa så att allt skulle bli bra för R, jag skulle hjälpa R med alla hennes svårigheter och få henne att överkomma alla sina rädslor. Det är ju kärlek, eller hur?

“Du har fullständigt gått bananas efter skilsmässan”, kastade psykoterapeuten också i ansiktet på mig. Det var inte roligt att höra, men hon hade förstås rätt. I mitt äktenskap med J var jag oduglig. J var ju medberoende till min “psykiska ohälsa”, hon tog ansvar för mig, hon tog ansvar för allt. Jag behövde inte ta något ansvar. Jag behövdes egentligen inte. Efter 17 eller åtminstone 12 års relation där jag egentligen inte behövdes var mitt behov av att vara behövd outsinligt. Jag kastade mig handlöst in i alla sammanhang där jag kunde vara just behövd. På jobbet, på fritiden, överallt. Och nu sitter jag här och är alldeless kvävd för att jag är så förbannat behövd överallt.

Jag intalade mig att R verkligen behövde mig. Hennes svårigheter och rädslor, visst kunde jag lösa dem åt henne? R har svårt att planera lite mer komplexa uppgifter och projekt. Hur skulle den där flytten hit till min stad ha gått om inte jag styrt upp det hela? Hur skulle det ha gått med andrahandsuthyrningen av hennes lägenhet? Visningarna? Hur skulle det gå med hennes studier och inte jag lagade så att hon fick optimala förutsättningar och vettig studieteknik? Om bara R gjorde precis som jag sade, precis som jag planerade åt henne, så skulle allt bli bra! Då skulle hon klara sina studier, hon skulle hålla ordning, hon skulle inte röra till någonting och hon skulle bli lycklig! För att inte tala om den outtömliga tacksamhet hon skulle visa mig över min godhet och fenomenala förmåga att in i minsta detalj planera en annan människas liv!

Ja, jag raljerar, för det låter så fullständigt absurt när jag nu skriver om det. Det handlade inte alls om godhet, det handlade om kontroll. Jag tog fullständigt över R:s liv, tog det ifrån henne, packade in det i en liten låda och sade att “här, här får du vara!” Visst, jag ville vara bra för henne, jag ville så desperat vara behövd, men det handlade också om att jag samtidigt negligerat mina egna behov. Jag försökte kontrollera R för att själv få lite livsutrymme.

För baksidan av medberoendet är att man tappar kontakten med sig själv och sina egna behov. Jag gick vilse och förlorade mig själv.

Efter skilsmässan behövde jag samla ihop de där vrakspillrorna som var mitt liv och börja om. Jag behövde bygga upp en ny tillvaro, ett nytt liv, från grunden. När J meddelade att hon ville skiljas sammanföll det med att jag blev arbetslös. Mitt sociala umgänge bestod av J:s släkt och kollegor. Jag förlorade allt på en gång: min familj, min framtid, mitt sammanhang, allt. Nej, inte riktigt allt, jag var fortfarande pappa till mina barn, men under den perioden kändes det mest som en börda. Hur skulle jag kunna vara förälder åt mina barn om jag inte hade någonting? Jag behövde ett jobb, ett hem, ett nytt socialt sammanhang. Det var det jag började bygga av de där vrakspillrorna.

Jag gick jobb. Jag sålde hus och köpte lägenhet. Särskilt lägenheten representerade min framtid, min nya framtid. En lägenhet där ett av rummen har en egen ingång. Det är framtidssäkrat. När barnen flyttat hemifrån kan jag hyra ut det eller använda det för någon affärsverksamhet, kanske en egen mottagning. Jag hade en målbild, nämligen att jag skulle kunna komma hem från jobbet till en tom, tyst lägenhet, ta en bok från bokhyllan och sätta mig i min läsfåtölj och läsa, bara för att jag hade lust.

Och R skulle finnas med där på ett hörn. Hon lyckades få jobb och boende i min stad och jag hjälpte henne att flytta hit — men, som sagt, jag tog nog alldeles för mycket ansvar, jag fråntog henne ansvar. Men så var jobbet skit så hon sade upp sig, och boendet var skit så hon sade upp lägenheten, så vi sade att då får väl R bo här hos mig tills hon hittar ett nytt jobb och ett nytt boende?

Det var väl här det började gå ordentligt snett. För vi började umgås med fantasier om att vi kanske ändå skulle bo sambo, och i något slags godhetsvansinne tänkte jag att R nu ju kunde studera heltid och jag kunde försörja henne, vi bodde ju ändå ihop, eller hur? Tanken på att vara ekonomiskt beroende av mig skavde i R, men det brydde jag mig inte om, nej, jag var ju förfärligt generös som gav henne den där chansen man bara får en gång i livet, att fullfölja sina studier utan att utsätta sig för ekonomisk risk?

Så jag kastade mig över mitt nya godhetsprojekt med hull och hår, jag skulle inte bara hjälpa R med hennes svårigheter och rädslor, jag skulle vara hennes studievägledare, studiestöd, coach, tränare, läkare, psykolog och jag skulle dessutom försörja henne. Snacka om att vara behövd! Jag blev R:s självutnämnda respirator! Hur skulle hon ens klara sig ett par timmar utan mig?

Men nu börjar jag se vad jag egentligen gjorde. Jag tog kontrollen över hennes liv. Jag kontrollerade varenda steg hon tog. Jag gjorde henne fullständigt beroende av mig. Den medberoendes våta dröm!

Naturligtvis innebar hennes fullständiga beroende att jag blev fullständigt kvävd. Baksidan av medberoendet är att man tappar kontakten med sig själv och sina egna behov. Så visst var jag “behövd” — men jag gick vilse och förlorade mig själv. Och det är där som ilskan kommer in. Jag fick nära till ilskan för att jag var under konstant press. Jag kunde ju knappt ta ett eget andetag när jag skulle detaljplanera R:s tjugofyra timmar per dygn, sju dagar per vecka — plus att jag hade mina egna barn och mitt arbete att tänka på. “Du kräver för mycket!” klagade jag. “Alla skall alltid ha någonting av mig, alla kräver något av mig, du också, jag orkar inte!” hette det gång på gång. Jag anklagade R för att jag tagit kontrollen över hennes liv, jag anklagade henne för att jag gjort henne beroende av mig, jag anklagade henne för mitt medberoende.

R mådde dåligt. Jag ser det tydligt på henne. Hon är lätt att läsa. Hon tappade sexlusten. Var avvisande. Hon sade gång på gång att det inte känns som om hon kan leva upp till mina krav. Det gjorde mig förfärligt ilsken. Jag krävde ju ingenting, tyckte jag, jag var ju bara omtänksam och god, värst vad du är otacksam, tycker du inte om att jag kontrollerar ditt liv in i minsta detalj? Jag vet precis vad som är bäst för dig, lille vän! Hur kan det komma sig att du känner dig värdelös?

Jag skrev ner rutiner åt R. Jag ändrade hennes rutiner som hon själv skrivit (för de var inte tillräckligt bra). Jag gjorde en morgonrutin. Jag skrev ner den på whiteboarden i köket. Allt som jag skulle göra, allt som R skulle göra, allt som barnen skulle göra. Första morgonen med R var underbar, jag visste vad jag skulle göra, och jag visste vad R skulle göra, och när hon stannade upp så kunde jag bara peka på whiteboarden och säga: “läs där vad du skall göra nu”! Men morgonen var underbar för R var ur vägen och jag kunde pyssla på i min egen ordning, på mitt eget sätt och i mitt eget (höga) tempo.

Och det var ju vad jag hela tiden önskat: att få pyssla på i mitt eget hem, på mitt eget sätt och i mitt eget tempo. I mitt hem, det där hemmet jag drömt om och fortfarande drömmer om. Den där drömmen som jag förlorat kontakten med när jag kom på att det här med samboskap, det är nog en strålande idé! Det jag försökte göra var att få mina egna behov tillgodosedda genom att kontrollera R.

Det är den mindre smickrande delen av medberoende: kontroll och manipulation. Men kan man inte uttrycka sina behov, kan man inte låta dem bli synliga, talbara; kan man inte låta sina egna behov ta plats, då blir det lätt så att man ändå försöker bereda dem plats genom kontroll och manipulation. Det var vad J gjorde med mig. Det är vad jag gör med R.

Jag är notoriskt usel på att låta mina egna behov bli synliga. Jag saknar nästan helt förmågan att säga “nej”. Visst är det så att R är osäker och otrygg i relationer och därför gärna klamrar sig fast extra hårt vid mig, men jag kan inte säga “nej” och därför tummar jag på mina egna behov hela tiden. Backar ett steg till. Ett steg till. Försöker skydda mig genom kontroll, genom att liksom sätta stängsel kring henne så att jag vet var jag har henne, så att också jag kan få utrymme.

Det är inte friskt. Det är manipulation. Det är medberoende.

Jag är usel på att säga nej, men jag är samtidigt usel på att helt ignorera mina behov. Jag saknar förmågan att göra mig helt strömlinjeformad och osynlig. I stället blir jag sur, grinig och missnöjd. Och det är vad jag fått höra hela livet: att jag är självisk, att jag är negativ, att jag bara klagar, att jag tycker att alla är idioter och allt är skit. En surgubbe. Men det kanske lite tragiska är att jag är en surgubbe för att jag inte kan säga “nej”.

Jag känner mig som den största idiot som gått i ett par skor.