Meningslösa memoarer

En medelålders mans försök att resa sig efter skilsmässa. Smärta, ilska, självhat, hjälpavvisande klagan och gnäll, gnäll, gnäll.

Det hände igen. De där fruktansvärda, omöjliga situationerna när jag förgås av ilska och skam och beter mig som ett skrikande spädbarn. De där känslomässiga härdsmältorna som gör att ingen står ut att leva med mig. De där härdsmältorna som gjorde att äktenskapet med J kraschade och som kommer att göra att min relation med R kraschar. Jag är helt enkelt omöjlig att leva med.

På sätt och vis började det redan i fredags. På morgonen skjutsade jag barnen till skolan. På tillbakavägen skjutsade jag J till jobbet; vi skulle ju ändå åt samma håll. Vid ett rödljus upplyste hon mig om att “här kan det vara halt”. Först blev jag arg. “Vi är skilda”, tänkte jag, “och ändå talar du om för mig hur jag skall köra bil?” Ganska snart tog känslan av värdelöshet över. Jag påmindes om att J aldrig kunnat lita på mig. Jag började tänka på vårt senaste samtal hos familjerådgivningen där J klart och tydligt gjorde klart för mig att skälet till hennes skilsmässa var de här härdsmältorna.

När jag kom till jobbet var det det sedvanliga var-och-en-sköter-sitt och blev jag påmind om att jag med största sannolikhet blir arbetslös vid årsskiftet. Framåt kvällen började oron mala. Jag kände mig värdelös. “J har fått ordning på sitt liv”, tänkte jag, “men jag kommer att bli arbetslös och hur skall jag då kunna erbjuda mina barn ett drägligt liv”? Jag kände hur jag ganska raskt sjönk ner i det där träsket av självömkan och hopplöshet som jag är alltför väl bekant med.

Jag tänkte att jag måste göra något annorlunda för en gångs skull. Inte sjunka ner i självömkan och lägga över ansvaret för att ge mig tro (på mig själv), hopp (om framtiden) och kärlek till någon annan. Det var alltid så jag gjorde med Å (och hon spelade med, vilket gjorde att jag till slut inte kunde respektera henne), det var alltid så jag gjorde med J (men hon spelade inte med alls, vilket med tiden gjorde känslan av otillräcklighet och oduglighet permanent), det är hittills så jag gjort med R (och hon försöker se mig, men hon går själv sönder längs vägen).

Så jag gjorde annorlunda: sent på kvällen, efter att min son gått och lagt sig, gick jag ut en promenad. Efter ett tag fick hopplösheten konturer. Det var då jag fick syn på hur J:s kommentar om rödljuset tidigare på dagen satt igång en kedjereaktion som rivit upp det där blödande såret jag fortfarande har inom mig: skammen över att ha kraschat ett äktenskap, skammen över att min otillräcklighet, min trasighet, brutit sönder min familj, mina barns hem.

Jag messade R mina insikter. Då fick jag ner dem i ord och de blev klara för mig. Jag tänkte att det var bra också för R att jag lät henne förstå vad det var som plågade mig. Jag visste ju att R var orolig för mig. Om jag delade med mig av vad som hände i mitt inre, hur kaos fick konturer, tänkte jag att R skulle bli mindre orolig för mig.

Flera gånger de senaste veckorna har vi sovit med en öppen ljudförbindelse mellan oss. Vi lägger telefonerna bredvid oss med högtalaren på. Det ger ändå en viss trygghet och gemenskap. Jag hade hoppats att vi skulle göra det även i fredags kväll, men det blev inte av. Vi blev inbegripna i något slags diskussion där R ville tolka min inre värld som ett mörkt, möblerat rum, ett rum som enligt J var fullt av skräp och värdelösa möbler, enligt mig var fullt av fejk och billiga kopior, enligt R... ja, de där förstod jag aldrig riktigt, men jag gillade de två första metaforerna. Men det var ändå med en viss besvikelse jag somnade på fredagen.

På lördagen var jag låg och ledsen. Jag försökte ta mig för att göra saker, men det gick trögt. R skickade en bild på garnnystan. Jag antog att bilden betydde något, men jag förstod inte vad, och det gjorde mig irriterad; jag blir ofta det när jag inte förstår saker. Det visade sig att bilden betydde “vill du att jag stickar en mössa åt dig”? Ganska torrt svarade jag R att “om det inte är uppenbart vad du vill med en bild får du gärna ge mig ett sammanhang” och avslutade med sarkasm: “jag tror jag nämnt det förut”. Något senare insåg jag att det var ganska elakt sagt, så jag svarade att jag gärna ville ha en mössa — trots att jag egentligen är fullt nöjd med den mössa hon redan stickat åt mig.

Vi skulle höras på telefon, R och jag, men när hon hörde av sig och undrade om det gick bra var jag precis på väg att ta en promenad till stan tillsammans med min son. Vi handlade kläder åt honom, och jag messade R om hur det gick (inte särskilt bra). Vi gick förbi smyckesbutiken där R och jag lämnat in våra ringar för gravering. Jag skulle ha hämtat ut dem redan på fredagen, men glömde bort det; de där sakerna som jag skall göra mellan jobb och hem glömmer jag praktiskt taget alltid bort. Jag hade nämnt det för R på fredagskvällen, men tänkte att det inte spelade så stor roll, för det kändes ändå inte bra att bära min ring om inte R kan göra det, och det är ju inte förrän om en vecka vi ses nästa gång.

När vi kom hem messade jag R och sade att nu kan jag prata i telefon. R ringde upp efter en stund. Hon frågade hur det var att köpa kläder med William. Jag hann bara börja, sedan tog R över och återgav en lång berättelse om hur det var för hennes dotters pojkväns mamma att köpa kläder till sin son; hon hade precis varit där och tydligen hade de pratat om det. Sedan berättade hon att hennes väntade besök stod i hennes trapphus, men fortsatte ändå att prata med mig. Hon började räkna flyttkartonger, och jag kände mig väldigt obekväm eftersom hon hade gäster hon egentligen behövde ta hand om. Jag avslutade samtalet ganska bryskt. “Vi hörs senare”, sade R. “Vi får se”, svarade jag. För samtalet gjorde mig ledsen. Och arg. Jag hade velat få berätta om hur jag hade det, men R körde liksom sitt eget race.

Senare på kvällen, när jag satt och tittade på TV-serie med min son, fick jag ett meddelande från R. “Jag mår inte bra”, skrev hon. Jag blev orolig. “Vad har hänt?” undrade jag. Svaren dröjde. Hon var på hemväg, förstod jag sedan. Allt det där som hänt tidigare under dagen spelades upp för mig: bilden på garnnystanet och mitt avvisande svar, telefonsamtalet som jag avslutade ganska bryskt, flera små små “skav” mellan oss under dagen. Jag vet att R är minst lika känslig som jag, så jag antog att det hade med det att göra. Att hon kanske hade snavat av det där skavet på samma sätt som jag snavade av skavet mot J dagen innan. Jag ville prata med henne och reda ut allt det där.

Hon messade att hon kommit hem och tagit två Atarax. Hon har sagt att det gör henne helt utslagen. Hon känner ingenting. Hon somnar och bara sover. Det gjorde mig nästan panikslagen. “Nu kommer hon att försvinna från mig”, tänkte jag. Det gjorde mig också arg, för det tog ifrån mig möjligheten att vara bra för henne. Ja, jag kände mig faktiskt sviken. Hon mådde inte bra, men valde Atarax framför mig. Allt det där som skavt under dagen, det fick jag inte en chans att ställa tillrätta. Det blev bara bedövat av Atarax. “Fly inte smärtan”, vädjade jag till henne i ett meddelande. “Döva den inte. Den är viktig. Den har något att berätta.”

Jag gick ifrån TV-serien. Jag sade åt min son att titta vidare själv. Jag ringde upp R. Jag frågade hur det var. Hon var ledsen, upprörd, svävade på målet, det var en massa prat om att hon varit väldigt social senaste dagarna och hon orkade egentligen inte med det, hon kände skuld gentemot besöket hon haft, alla som vill hjälpa henne med flytten men som hon inte kan var tacksam mot. Men hon nämnde ingenting om mig. Jag frågade om de inte var så att det här börjat efter att vi varit i kontakt med varandra, och jo, det gjorde det kanske, men först ville hon inte gå med på att det fanns något samband däremellan. Jag bad henne berätta från det, minut för minut. Hon fortsatte först på samma sätt, som om hennes själsliga smärta inte hade något allt med mig att göra, men sedan var det som om något brast för henne. Hon berättade att jag igår bara prata om J och jag hade glömt hämta ut ringarna, hon hade velat sticka en mössa och jag hade avvisat henne, jag hade avvisat henne bryskt och okänsligt i telefon tidigare idag och hon förstod inte varför jag inte ville prata med henne och jag förstod att det hade hängt med under hela kvällen när hon umgåtts med sina vänner.

Det gjorde ont att göra. Det gjorde ont att få höra att fredagen, när jag trodde att jag gjorde något bra som gjorde annorlunda och lyckades hejda mitt eget fall, när jag trodde att jag lugnade R genom att berätta vad som rörde sig inom mig, så hade jag i själva verket gjort henne ledsen. Och jag hade glömt hämta ut ringarna. Och jag hade avvisat henne i telefon. Skammen brände som eld i bröstet. Men jag blev också arg. Varför hade R inte sagt något tidigare? Om jag bara hade vetat! Om jag bara hade vetat skulle jag gjort helt annorlunda!

Sedan hände något. R sade något under samtalet som gjorde mig riktigt arg. Jag minns inte vad det var. R sade senare att hon heller inte minns, eller också är hon bara rädd för att säga det igen. Jag slängde ifrån mig telefonen. Jag hörde R säga “hallå”? Jag tryckte bort samtalet. “Jag är också dåligt skick”, skrev jag till R. “Jag vill bara ha någon som lyssnar”, svarade hon. “Jag också”, skrev jag. “Och jag har inte lyssnat på dig idag”, svarade hon.

Min ilska vällde över. Jag skrev till henne hur det där telefonsamtalet blev för mig. Att hon bara pratat om dotterns pojkväns mamma och hennes klädköp. Och direkt därpå kommer skammen: jag är värdelös som bara pratade om J på fredagen och glömde ringarna.

Och där föll jag rakt ner i den där avgrunden av självömkan och hjälpavvisande klagan. Allt jag skrev handlade om att “jag är värdelös”. Samtidigt var jag så medveten om att R behövde mig, hon behövde att jag lyssnade på henne, vilket gjorde att min egen självömkan var outhärdlig. Ilskan inom mig bara växte. Ilskan mot mig själv. Och det blev outhärdligt att R nu skulle bry sig om mig när jag tyckte att jag borde brytt mig om henne. R skrev att hon är stressad, hon är i ett hål, hon kommer kravla sig upp därifrån, och det läste jag som att hon inte vill ha min hjälp att ta sig upp därifrån. Jag läste det som ett avvisande. Precis som jag läste allt annat hon skrev som ett avvisande. Allt hon över huvud taget skrev blev för mig att jag är oduglig och värdelös. Och jag såg det hända, vilket gjorde mig ännu mer oduglig och värdelös. “Jag vet ärligt talat inte vad som hände”, skrev jag, “men mitt agerande ikväll är oacceptabelt. Du behövde mig och jag slängde på luren.”

Min son ropade från TV-rummet och undrade när jag skulle komma tillbaka. Där och då svek jag också honom. Jag vet inte hur mycket han hörde av R:s och mitt samtal. En händelse inte helt olik den där i bilen som J berättade om, antar jag. En av de där händelserna som gjorde att hon kom fram till att hon ville skiljas från mig.

Jag lyckades samla mig. Jag skrev till R att det här var inte bra, vi skulle kanske behöva prata igen innan vi lade oss. R skrev att hon ville ha öppen ljudförbindelse, för hon sover bättre då. Jag tänkte att det nog vore bra.

TV-serien tog slut. Jag duschade. Det R berättat om fredagen skavde inom mig. Jag hade gjort något som jag trodde var bra, ändå hade det blivit så illa för R? Den där tanken att jag är malign började slå rot i mig igen. Hur jag än gör, gör jag andra illa. Och det där dåligmåendet, den där skammen, hjälplösheten, hopplösheten, ilskan — det är den som gör att andra människor inte kan leva med mig. Som stöter bort andra. Som gör dem illa. Som gör mig omöjligt att leva med. Omöjligt att älska.

Jag hade så många känslor riktade mot R. Ilska. Skam. Rädsla. Längtan. Jag satte mig vid datorn och skrev för att reda ut bland allt. Jag insåg att jag var arg på R för att hon inte sagt något om gårdagen, att hon inte vänt sig till mig med sin besvikelse, att hon pratat bort mig under det där telefonsamtalet, att hon bedövat sig med Atarax innan jag fått en chans att ställa saker tillrätta.

När jag var klar ville jag prata med R. Vi hade utväxlat några meddelanden medan jag skrev, och hon skrev att hon inte kunde sova för grannen hade fest. Men när jag skickade ett meddelande svarade hon inte. Jag blev så besviken. Nu när jag fått ordning på mina kaotiska känslor, nu när jag äntligen skulle kunna reda ut allt, ja, då fanns hon inte där.

Jag skickade ett sista meddelande. Hon ringde upp. Hon var helt uppenbart yrvaken. Hon hade somnat. Hon var groggy. Hon ville ha öppen linje för att höra mig när hon sov. Men... jag ville ju prata med henne. Jag ville ställa saker tillrätta. Men nu fanns hon inte tillhands för mig. Jag blev så arg. Så desperat. (Det här är väldigt svårt att skriva, för jag förstår inte mitt eget handlande, jag skäms, jag skäms, jag skäms.)

Jag gick ut för att försöka få ordning på mina känslor. Inte ligga i sängen och förgås av skam och ilska. Men det hjälpte inte. R försökte ringa mig. Jag tryckte bort hennes samtal. Hon messade och bad mig ringa mig.

Jag kom hem. Jag försökte ringa. Hon hade ju bett mig ringa. Men hon svarade inte. Först efter ett långt tag svarade hon. Jag vet inte hur samtalet gick. Jag vet att jag skickade min dagboksanteckning till henne. Jag hoppades att det skulle överbrygga den där klyftan mellan oss, att hon skulle säga att hon förstod, att jag hade rätt att vara arg, att hon förlät mig. Men R rättfärdigade sig i stället, hon ursäktade sig, hon sade att hon blir nervös och bara babblar i telefon ibland, och det vet jag ju — och det betydde att jag faktiskt inte hade rätt att bli arg.

Så min desperata önskan att bli tagen på allvar, att få min ilska tagen på allvar, respekterad och accepterad som befogad — om än sett ur mitt perspektiv, om än baserad på missförstånd av alla slag — det sket sig. Och det är väl kärnproblemet här: att min ilska aldrig blir respekterad, aldrig blir erkänd som befogad och rimlig (om än oproportionelig) — och den enda slutsats jag kan göra av det är att min ilska är oförlåtlig och att jag är defekt och full av en massa konstiga, orimliga, obefogade känslor.

Jag ser det här hos andra. Men ingen ser det hos mig.

Min ilska kommer att förstöra också relationen med R.

Känslor och känsloutbrott är symptom på någonting. J antog att mina känslor och känsloutbrott var symptom på “psykisk ohälsa”, inte att det var ett symptom på någonting som gjorde mig upprörd. Så hon försökte laga eller ta hand om mig i stället för att hjälpa mig lösa den situation eller det problem som gjorde mig upprörd.

Även de gånger problemet var J själv.

Om jag följde mitt hjärta skulle jag flytta söderut med min yngste son, till Göteborg eller åtminstone Skaraborg. Där skulle jag vara uppskattad i mitt yrkesliv. Det är jag inte i Umeå. Det känns inte riktigt som om Umeå vill ha mig. Jag skulle vilja bo nära mina åldrande föräldrar. Och jag skulle vilja ge O, min yngste son, en ny chans. Det går inte så bra för honom heller här i Umeå.

Men det är bara drömmar. Drömmar som väcktes igen idag när jag var hos min gamla terapeut Ö och han undrade: varför inte?

Återigen känslan av att vara på fel plats i livet. Och till denna plats, som jag egentligen skulle vilja lämna (bortsett från den älskade lägenhet jag nu köpt), kommer R att flytta. För min skull.

Livet skaver.

Det är ändå någonting som skaver i J:s berättelse om upprinnelsen till den livskris — som hon benämner det — som sedermera ledde till hennes beslut om skilsmässa. J nämnde två händelser. Två smärtsamma händelser. Både för henne och för mig.

Den ena händelsen var när jag slog sönder min surfplatta. (Jag kan inte skriva om det här utan att gråta.) Jag minns inte upprinnelsen, men jag minns mycket väl vad som hände från det att jag “brast”. Händelseförloppet har etsat sig fast på min näthinna och jag kan spela upp det som en högupplöst film när som helst.

Det jag minns är att jag var arg på J. Eller besviken. Eller något annat. Jag har något vagt minne att vi var oense i någon sakfråga som gällde barnen. Som det så ofta blev i de situationerna kändes inte J vid att jag var arg eller besviken; när jag blev upprörd bemötte J själva upprördheten, inte det som gjorde mig upprörd. För J var alltid själva upprördheten ett gigantiskt problem. Kanske var hon rädd för den. Kanske såg hon upprördheten som ett lidande för mig och ville befria mig från den. Men bakom hennes försök att lindra upprördheten — eller ignorera den och vänta på att en skulle gå över, jag vet inte — blev jag osynlig. För mig var ju inte upprördheten problemet, utan det som gjorde mig upprörd. Jag ville prata om det som gjorde mig upprörd, men J kunde inte göra det förrän jag inte längre var upprörd. Så att så länge jag var upprörd var jag i någon mening osynlig.

Det var den där outhärdliga känslan av att vara osynlig. Ilskan som väcktes av den. Ilskan som inte fick vara där, för det var ju ilskans fel att jag var oskyldig, ilskan var fel, och ju mer jag försökte kontrollera ilskan, desto mer slet den sig ur mitt grepp, desto mer misslyckad kände jag mig, desto argare blev jag.

Jag stod i sovrummet. Jag var på väg ut på altanen med min bluetooth-högtalare i handen. Jag är desperat. Jag kokar. Plötsligt brister det för mig. Jag vänder mig om och kastar högtalaren. Högtalaren far i en flack båge, studsar på min surfplatta som ligger på köksbordet, fortsätter in i kaklet och landar på köksbänken. Förtvivlan och panik sprider sig när jag ser att jag träffat min surfplatta. Det var en extra stor surfplatta som jag köpte för att kunna läsa forskningsartiklar i helsida, men som jag och min son mest använde för att spela spel tillsammans. Det var inte så mycket min surfplatta som vår surfplatta. Och jag såg hur den träffades av bluetooth-högtalaren.

“Nej!” vrålade jag. Jag störtade dit. Skärmen var spräckt. Hade jag tänkt mig för hade jag förstås kunnat se om surfplattan fungerande, om det kanske skulle gå att byta skärmen (även om en så stor skärm naturligtvis skulle vara dyr). Men jag greps av desperat självhat. Jag hade förstört surfplattan! Jag hade förstört min sons surfplatta! Plattan som han älskade så högt! Plattan som vi spelade på tillsammans! Jag skrek och svor, tog tag i plattan, slog den i bordet, gång på gång på gång på gång. Skärmen splittrades och var helt vit. Fint damm från glaset yrde i hela köket. Kanske skrek jag “jag kan lika gärna förstöra den helt!”, jag vet inte.

Därefter är minnet grumligt, men jag minns hur J satt med barnen i soffan och jag gråtande kom in och bad om ursäkt, jag grät och var ledsen att jag hade haft sönder surfplattan som jag och min son använt för att spela på. Han brast i hejdlös gråt när jag sade det. (Jag önskar att jag hade råd att ge honom en ny, lika stor surfplatta.)

Köksbordet — det dyra köksbordet i massiv ek — fick ett djupt märke. Resterna av surfplattan låg i garaget i några månader, sedan åkte den iväg i elektronikskroten på återvinningen.

Den ånger jag känner än idag är nästan bottenlös. Min son minns också händelsen; det är ett smärtsamt minne också för honom.

Och ett smärtsamt minne för J.

Det andra minnet var när vi skulle uppvakta min mamma på hennes födelsedag. Vi hade tagit flyget och övernattat hos min syster. Vi lånade en bil av henne för att åka till platsen där vi skulle uppvakta min mamma. Vi kom iväg sent, och jag var arg, kanske mest arg på mig själv. Jag var i väldigt dåligt skick vid den här tiden. Jag hade sovit dåligt. Jag var sönderstressad. Jag satt försjunken i telefonen medan J körde. Plötsligt upptäcker jag att hon kört fel. Jag blir rasande, först på J som kört fel, sedan på mig själv som borde ha haft koll på vägen eftersom jag visste att J inte var säker på vägen. Vi får vända och köra tillbaka. Vi blir ännu mer sena.

Jag minns det inte själv, men hos familjerådgivningen sade J att jag slog mig själv. Att jag gav mig själv örfilar. “Och där i baksätet satt barnen och såg allt”, sade hon.

De två händelserna var upprinnelsen till hennes livskris. Till hennes insikt om medberoende. Och de två händelserna var för henne exempel på det som hon inte kunde vara medberoende till. En man som slår sönder saker i desperation. En man som blir så arg på sig själv att han ger sig själv örfilar. Utagerande och självskadebeteende.

Och så det skamliga i att visa detta för barnen.

Jag försöker slå det där ifrån mig. Jag försöker, som i mitt förra inlägg, få det till att det där desperata agerandet var ett uttryck för vårt dysfunktionella äktenskap, att det var spegelbilden av J:s medberoende, att det var en gemensam dödsdans där utagerandet och självskadebeteendet liksom var konsekvensen av att jag aldrig blivit riktigt respekterad, att den ständiga uppmärksamheten på upprördheten och inte på det jag var upprörd över till slut gav ilskan och skammen sådan näring att jag brast.

Men det är bara halva sanningen. För jag har alltid haft det såhär. I äktenskapet med J accelererade det och nådde sådana proportioner att det patologiserades, medikaliserades, kallades “depression”, “ångest”, “bipolaritet”, “psykisk ohälsa” — men det har alltid varit så. Jag vill gärna intala mig att jag efter separationen inte alls får samma desperata utbrott, inte samma utagerande och självskadebeteende — men det är inte sant. Jag har behandlat — och behandlar — R lika illa. Jag minns särskilt ett besinningslöst raseriutbrott när jag skrek åt R att fara åt helvete, att jag aldrig mer ville se henne.

Det är visserligen en stor skillnad på hur R reagerar jämfört med J. R fastnar inte helt och hållet på upprördheten. På ilskan. R försöker förstå varför jag är så besinningslöst rasande. Hon bemöter inte upprördheten i sig, som vore den något patologiskt, utan försöker förstå vad det är som gör mig upprörd. Hon ser inte bara upprördheten — hon ser den upprörde. Hon ser mig.

Men det är självbedrägeri att tro att allt bara var ett uttryck för ett dysfunktionellt äktenskap.

Och det skaver.

Vi gick till familjerådgivningen idag, J och jag. Det var jag som insisterade på att vi skulle gå dit. Jag sov dåligt natten innan, jag hade ångest hela morgonen, hjärtat bultade och jag hade blodvallningar i hela kroppen medan jag satt i väntrummet. Jag nästan skakade av rädsla och ilska, men på något sätt lyckades jag få det ur mig, det där jag skrev om häromdagen om att inte få sin ilska respekterad.

J svarade att nog kunde hon förstå att jag blev arg av det bemötande hon gav mig den gången. Men, sade hon, hon har sin egen berättelse och sina egna rädslor. Hennes berättelse handlar om medberoende, hur hon blev medberoende till min psykiska ohälsa. Hur hon inte kunde låta bli att ta ansvar för mig, se mitt lidande (och inte minst min ilska) som ett “problem” hon skulle “lösa”. Hur hon inte kunde värna sina egna gränser utan blev gränslös, intrasslad i mina humörsvängningar, depressiva episoder, retlighet, raseriutbrott och någon enstaka gång självskadebeteende.

Vad J däremot inte nämnde var hur medberoende hänger ihop med beroende. Hur medberoende möjliggör beroende. Detta är lätt att förstå när det gäller alkoholism och annat drogberoende: den medberoende möjliggör och underhållet i själva verket alkoholistens drickande. Hur? Alkoholisten försöker kontrollera drickandet, och den medberoende försöker kontrollera alkoholisten. Den kontrollerande, medberoende partnern — för det är oftast i parrelationer beroende och medberoende är vanligast och också skadligast — blir en utmärkt ursäkt för alkoholisten att fortsätta dricka. Genom att den medberoende försöker ta ansvar för alkoholistens drickande behöver alkoholisten inte själv göra det.

På samma sätt kan det vara med psykisk ohälsa. Genom att J tog ansvar för mina depressiva skov, dagar då jag inte orkade och raseriutbrott behövde jag själv inte göra det. Men resultatet blev att jag förvandlades till patient, inte make, och J till något slags omhändertagare, inte maka. Och jag blev aldrig riktigt bemött med respek. När jag inte orkade med hemmets vardagsbestyr var det “depressionen” som sugit ur mig all min livskraft. När jag inte kunde sova var det “ångesten” som höll mig vaken. När jag fick raseriutbrott var det “depressionen” eller “ångesten” eller “bipolariteten” (J var noga med att påpeka att jag minsann utretts inom psykiatrin med frågeställningen bipolär sjukdom — en “utredning” som var lika skrattretande som diagnosen var felaktig, men det är en annan historia) som gjorde att jag tappade kontrollen över min ilska — inte att jag kanske hade goda skäl att bli arg. Genom att aldrig riktigt bli något mer än “patient” underhölls min “psykiska ohälsa” — och J:s medberoende.

Då, när vi levde tillsammans, var jag blind. Jag trodde också att det var fel på mig. Varje gång jag blev arg skämdes jag, för det var något fel på mig eftersom jag blev arg, för J bemötte mig ju med något slags omhändertagande och medlidande, som om ilskan vore ett problem inuti mig — inte något som hade med henne att göra. Nu ser jag hur min psykiska ohälsa var symptom på en dysfunktionell relation. Det var vi som inte fungerade — och det var jag som bar symptomen. Vi var intrasslade i varandra, J försökte ta hand om mig, jag behövde inte ta hand om mig eftersom J gjorde det. Det accentuerades med åren tills jag var otillräcklig, opålitlig, oduglig, ond och J tillräcklig, pålitlig, duglig och god.

Märk väl att jag inte lägger någon skuld på J. Jag skyller inte mitt lidande på henne. Och även om det var jag som bar de synliga symptomen — det var jag som var den identifierade patienten som de systemiska familjeterapeuterna brukar säga — led också J. Men hon led i tysthet.

I dag ser jag detta så klart att jag inte ens blir upprörd över att J fortfarande pratar om det som vore min “psykiska ohälsa” något som fanns inuti mig, något som hon fortfarande är rädd för, och inte ett symptom på en dysfunktionell relation. Det skaver lite, det måste jag medge — men jag kan inte bestämma vilka berättelser J vill berätta om vårt äktenskap.

Gårdagens känslomässiga härdsmälta — för “härdsmälta” är nog ändå en ganska träffande beskrivning — var inte över bara för att jag skrivit om det på bloggen. Jag försökte göra det förnuftiga, att lita på R:s ord om att jag skall ringa henne när jag behöver henne, men mina farhågor besannades. Hon svarade inte första gången jag försökte ringa, så jag trodde hon sov, och när hon svarade, sade hon att hon hängde tvätt. Mitt i natten. Hon lät lite förlägen, men jag tänkte bara: jag stör! Jag gjorde anspråk på henne när hon egentligen inte hade tid för mig.

Därefter vidtog den bekanta dansen. Jag bad om ursäkt och bröt samtalet. R ringde upp, jag avvisade henne. Hon skickade meddelanden, jag svarade att hon skall minsann inte behöva prata med mig, jag bara förstör. Hon försökte ringa igen. Och så vidare.

Jag fann mig i en återvändsgränd. Antingen tog jag emot hennes omsorg och förstörde hennes nattsömn — eller så avvisade jag henne, gjorde henne ledsen och förstörde hennes nattsömn. Jag kunde bara vara “ond”.

Det slutade i alla fall med att jag ringde tillbaka. “Säg ingenting”, sade jag. Och så lade jag bara telefonen bredvid mig så att jag kunde höra henne och hon kunde höra mig. Jag lade mig i sängen för att försöka sova. Att hon fanns där skänkte mig tröst.

Efter en stund vände jag mig mot telefonen. “Du”, frågade jag, “står du ut med att jag beter mig såhär?” R:s svar dröjde någon sekund, sedan svarade hon med sömndrucken röst: “ja”.

Jag grät i kudden. Jag gråter nu när jag skriver om det.

Kanske har jag ändå funnit någon som står ut med en idiot?

Egentligen borde jag sova, men jag kan inte. Något började skava. Något som gjorde ont. Jag är så väl bekant med den där känslan, men jag kan inte sätta ord på den, inte fånga den, inte förstå den. Den närs av tystnad, den finner sin näring i uteblivna svar, den spricker och sprids i hela min kropp av osynlighet. Benen börjar sparka, jag sliter i täcket och jag är den största idiot som någonsin gått i ett par skor.

Det är ilska, antar jag. Jag vill slå mig själv och ibland gör jag det. För jag är den största idiot som någonsin gått i ett par skor. Jag vill skrika åt andra, särskilt de som står mig närmast, särskilt R, för de skiter i mig, ser mig inte, förstår mig inte. De säger att de älskar mig men allt annat är viktigare än min nöd.

Som jag gör allt för att dölja. Som den största idiot som någonsin gått i ett par skor jag är.

Och så försöker jag bjuda upp till den där dansen som jag så innerligt avskyr mig själv för. Jag är usel! Jag är kass! Jag är värdelös! Du skall inte bry dig om mig! Du skall inte slösa bort ditt liv på mig! Jag skall inte vara till besvär! Jag är bara besvärlig! Jag bara förstör! Jag är ond!

Danssteg som tvingar den andre, tvingar R, att bedyra sin kärlek. Att gång på gång säga att jag är inte alls usel, inte alls kass, inte alls värdelös. För mig, brukar R säga, är du allt. Och jag pissar på det hon säger genom att avfärda det som struntprat. Som fantasier. Som att hon inte vet bättre. Som om hon är förblindad av förälskelse och snart kommer genomskåda mig, se vilken värdelös, självisk, bufflig, otrevlig, elak människa jag är. Att säga så är riktigt, riktigt elakt. Jag är ond!

Och hur jag än vänder och vrider på det är det idiotiskt. Det är idiotiskt att bete sig så. Det är idiotiskt att göra R så illa genom att avvisa hennes kärlek. Det är idiotiskt att inte lita på hennes kärlek och be om hennes uppmärksamhet i stället för att liksom slå på oss båda. Och då är jag ju tillbaka där jag började: jag är den största idiot som någonsin gått i ett par skor.

Jag vet inte hur jag tar mig ur den här onda cirkeln.

Ensam. Utsatt. Bortglömd. Oviktig. Misslyckad.

Vaknade för tidigt i morse. Fick inte sova ut den här natten heller. Jag var arg när jag vaknade. Eller rättare sagt, jag blev arg, eftersom jag började älta det som min ex-hustru, mina barns mamma, gjorde mot mig för några veckor sedan. Det skaver inom mig, nej, det svider, bränner, förtär. Och den där ilskan som väcks, vad skall jag göra av den? Att rikta den mot J — att säga till henne att du, det där du gjorde, det var så djupt respektlöst, det gjorde mig så arg — är meningslöst, för allt jag får tillbaka är att min ilska är helt och hållet mitt problem och hon har inget som helst med den att göra.

Faktum är att den där händelsen som skaver så handlade om precis det. Sedan skilsmässan — som var hennes beslut, inte mitt — har hon bombarderat mig dagligen med telefonmeddelanden med allt möjligt som har med barnen att göra. Det kan röra sig om små triviala praktiska saker som jag knappast behöver veta där och då, om jag alls behöver veta någonsin. Det kan vara uppdateringar i realtid om J:s konflikter med barnen, något som jag heller knappast behöver veta där och då. Det kan vara reflektioner och grubblerier kring barnen eller kring henne själv och hennes föräldraskap, som vore jag hennes psykolog. Och det kan vara rena rop på hjälp därför att någon konflikt mellan henne och vår yngste son gått överstyr och jag måste släppa vad jag har för händer och åka dit och reda upp det. Fast det sistnämnda är förstås mycket sällan en direkt fråga, utan kommer som uttryck för ren vanmakt, “nu ger jag upp, jag vet inte vad jag skall göra, hela den här dagen är förstörd”. Ett rop på hjälp som inte är ett rop på hjälp men som ändå tvingar mig att agera.

Så har det varit i drygt ett år. Jag har sagt ifrån, jag har släpat iväg J till familjerådgivningen och försökt tala om det, jag har sagt till henne att jag inte kan vara hennes stöd i föräldraskapet, att hon kan höra av sig till mig om det är så att hon vill att jag skall göra något konkret, annars att hon faktiskt låter mig vara ifred. Det brukar lugna ner sig ett par veckor, men snart börjar det igen. Dessa ständiga uppdateringar om det ena och det andra. Och om hon skickar något meddelande direkt till barnen, skickar hon alltid kopia till mig. Nu senast har jag fått kopior på alla mejl hon skickat rörande ett intyg från skolsköterskan. Behöver jag det? Kan hon inte bara fixa det, så som vi kom överens, och meddela mig när det är klart?

Följden har blivit att så fort jag får ett meddelande från J får jag ångest. Varje gång det dyker upp ett meddelande från henne på telefonen — och jag har ett särskilt ljud för hennes meddelanden, så jag hör direkt att det är från henne — får jag ett veritabelt ångestpåslag, för jag vet inte om det är något trivialt och meningslöst som egentligen kan vänta till senare eller om det är total panik och jag måste släppa vad jag har för händer och fara iväg och reda ut någon av hennes otaliga konflikter med vår yngsta son.

Jag orkar inte det här längre. Livet har varit svårt nog de senaste två åren. Jag har försökt komma på fötter, sålt ett hus, köpt en lägenhet, renoverat, flyttat, rensat, packat, slängt. Påbörjat en ny yrkeskarriär. Jag är sjukskriven, sönderstressad, jag har alla stressymptom som finns.

Vi har barnen varannan vecka. För några veckor sedan skiftade vi två veckor, så att det blev två veckor i rad för oss båda: först två veckor hos J, sedan två veckor hos mig. Jag var på resande fot hela veckan innan, och jag mådde inte bra. Inte alls. När jag var på väg hem, skickade jag ett mejl till J och förklarade att du, såhär här det, jag vet inte om jag orkar två veckor, vi kanske kan göra så att vi har ett barn var delar av de kommande två veckorna? Dels för att jag skulle få möjlighet till lite återhämtning, dels för att pojkarna skulle må bra av att inte skava mot varandra hela tiden. Hon svarade att det var en bra idé och att hon skulle höra av sig.

J hörde aldrig av sig, så jag planerade tillvaron så att jag ändå skulle ha hand om båda barnen båda veckorna. Först en vecka senare hörde J av sig. Hon förkunnade att hon “utgår från att vår äldste son är med mig i helgen” och undrade om det “fortfarande var okej”. Som om detta var en överenskommelse vi träffat.

Samma vecka hade vi haft ett möte på skolan kring vår yngste son. Lärare, specialpedagog, skolpsykolog och rektor var samlade. J hade tagit miste på tiden och var där en kvart för tidigt. Hon ringde mig och undrade när jag skulle vara där och sade att hon skulle vara tvungen att gå klockan fyra, en kvart tidigare än vad som var sagt, och att mötet därför skulle sluta då. Jag satt på cykeln när hon ringde och ökade farten. Jag mötte vår yngste son innan mötet och lovade att jag skulle hämta honom klockan fyra. För mötet skulle ju sluta då, det hade J sagt. Men nej, klockan fyra gick J, mötet fortsatte och jag kunde inte hålla mitt löfte till min son. Dessutom handlade sista delen av mötet om sonens “våldsanvändning” vilket fick mig att helt sjunka genom jorden. Ja, han kan slå i ren desperation när han blir trängd, men de flesta definitioner av “våld” förutsätter en intention att skada, att våldsanvändningen tjänar till att uppnå ett syfte, att det är instrumentellt. När en tioåring i ren desperation slår ifrån sig för att känslostormarna inom honom är outhärdliga är det inte “våld”. På sin höjd är det nödvärn.

Men J gick alltså därifrån för att hon hade något åtagande på jobbet som hon bedömde var viktigare än mötet på skolan som rörde hennes son. Och jag ensam fick ta emot anklagelserna om “våldsanvändning”.

Så jag var arg. Jag hade skäl att var arg. J har förstås sin egen berättelse och hon kan säkerligen berättiga sitt agerande sett hur hennes eget perspektiv — men sett ur mitt perspektiv har jag skäl att vara arg. Det ständiga regnet av små jävla meddelanden som kan handla om allt mellan trivialiteter till ren panik. Att det tog henne en vecka att svara på min bön om hjälp, när frågan inte längre var aktuell. Att hon noterar fel i sin kalender och sedan försöker justera mötestider i sista minuten, vilket får mig att ge löften till vår son som jag inte kan hålla. Att hon lämnar mig så att jag ensam får ta emot anklagelserna om “våldsanvändning”. Att hon över huvud taget prioriterar sitt arbete framför sin son (det är alltid jag som får göra utryckningarna till skolan när det hänt något; skolan ringer mig först eftersom de vet att J ändå inte kommer). Hon förtjänar min ilska.

Jag avvisade J:s förslag att ha vår äldste son över helgen. Jag sade att jag nu hade planerat för det och att det skulle gå bra (och faktum var att det gick bra; jag fungerar betydligt bättre tillsammans med barnen än när jag är ensam, trots att jag är sönderstressad). Hon frågade om jag var arg, och jag svarade “konstant” — för det är jag ju. Allt det där jag skrivit om gör mig arg, konstant. För det pågår konstant.

Efter ett tag fick jag ett långt svar som fullkomligen fick mig att baxna. Det hette att hon “varken skall eller vill spekulera över hur du ska hantera dessa känslor” — som om min ilska helt och hållet vore mitt problem, som om min ilska bara vore någonting som fanns inuti mig, som inte hade något som helst med henne att göra, som om den vore helt obefogad. Hon skrev att “hon kan känna [sig] fundersam när [hon] upplever att det påverkar hur bra vi kan arbeta tillsammans kring barnen” — med andra ord, hon lägger skulden för våra svårigheter att kommunicera helt och hållet på mig. Efter en uppräkning av “fakta” som skulle stödja hennes syn på saken, avslutade hon med att hon inte kan “ta ansvar för dina känslor, t. ex. att du är arg på mig och vad du ska göra av dessa”.

Ursäkta?

Hon frågar mig om jag är arg på henne. Jag svarar att det är jag. En adekvat respons på ett sådant svar borde rimligen vara att fråga upp varför jag är arg, om det möjligen är något hon har gjort? Är det kanske något som behöver förändras? Men nej, J utgår från att hon inte har någonting över huvud taget med min ilska att göra, att hon liksom är helt frikopplad från den, att min ilska är något som uppstått inuti mig, utan synbar anledning, och att det är upp till mig att “göra något av den”.

Problemet här är att jag bemötts på samma sätt i 18 år. I 18 år har J isolerat och distanserat sig från min ilska, som vore den obefogad, orimlig, irrationell, felaktig; som om jag vore defekt för att jag är arg. I 18 år har jag burit skammen över att inte kunna “kontrollera mina känslor” för att jag haft det dåliga omdömet att bli arg.

Då trodde jag verkligen att det var något fel på mig och J och jag engagerade oss helhjärtat i projektet att “fixa mig”; vi sökte hjälp inom hälso- och sjukvård, inom psykiatri, jag fick antidepressiva, jag fick höra att jag var bipolär och skulle knapra litium, och så vidare. Nu förstår jag att det i själva verket handlade om det oresonliga, desperata raseri som väcks hos vem som helst som inte får sin berättigade ilska tagen på allvar.

Och nu sitter jag här, kokande av ilska över att inte få min berättigade ilska tagen på allvar, och vet att just den ilskan aldrig kommer att bli tagen på allvar. Ett Moment 22.

Jag önskar att jag kunde amputera J ut ur mitt liv, men tyvärr måste vi ha med varandra att göra eftersom vi har barn vi måste samarbeta kring. Ett samarbete som J alltså anser äventyras på grund av min obegripliga, oberättigade ilska.

Vi skall träffa familjerådgivaren igen till veckan. Jag vet ärligt talat inte om det är meningsfullt. Om jag inte blivit tagen på allvar på 18 år kommer jag inte att bli det nu heller. Jag måste på något sätt svälja ilskan, låtsas som om det regnar, spela med, låtsas att allt är frid och fröjd, låta henne fortsätta tro att problemet ligger hos mig. Annars kommer jag att bli den som orsakar svårigheter i samarbetet kring barnen, jag den som kommer att utpekas som den problematiska parten.

För J har inte gjort något fel. Hon gör aldrig något fel. Och gör hon det, har ingen ändå rätt att vara arg på henne, för hon hade bara goda intentioner.

Jag ser ingen väg framåt.

Jag har länge velat skriva någorlunda personligt och anonymt om det där livet som hela tiden pågår; “alla dess dagar som kom och gick”, som Stig Johansson skrev, “inte visste jag att de var livet”.

Jag skall försöka här. Ett försök att skriva om de där dagarna som kommer och går och som jag vill försöka påminna mig faktiskt är själva livet. Mitt liv har nästan alltid utspelats i en annan tid än här och nu; för det mesta då och sedan, men också i grämelse över det som blev eller det som borde blivit annorlunda. Kanske är det här ett försök att göra själva livet — mitt liv — begripligt. Kanske är hoppet om en anonym läsare någonstans där ute ett hopp om att bryta ensamheten.

Det kommer nog att bli ett antal återblickar också. Mitt liv de senaste åren har inte varit enkelt. När jag blickar tillbaka undrar jag hur jag egentligen överlevde. Och det är inte konstigt att jag i dag har alla tecken på långvarig stress som man kan hitta i medicinska läroböcker.

Alla namn som jag kommer att nämna på bloggen kommer att vara ändrade. Jag vet inte hur jag kommer att göra med orter än, yrken, karriärer; allt sådant där gör min värld lättare att identifiera. Kanske spelar det inte någon roll. Det beror förstås på vad jag kommer att skriva och vem som kommer att läsa. Om någon alls kommer att läsa.