Orkar inte

Orkar inte. Orkar inte vara den som skall hålla ihop hela tillvaron för alla, samtidigt som jag själv inte orkar hålla ihop mig själv.

Ibland önskar jag att livet bara skulle upphöra. Nu är ett sådant tillfälle.

Ibland undrar jag om jag är på väg att bli galen. Om jag borde söka akut till psykiatrin. Nu är ett sådant tillfälle.

Jag orkar inte. Jag räcker inte till. Jag räcker inte till för mina barn, för R, för jobbet, för mitt ex, för alla andra, för mig själv. Jag räcker inte till. Jag orkar inte.

Jag behöver stöd. Jag behöver hjälp. Jag behöver någon att luta mig mot. Jag kan inte luta mig mot R. Rätt vad det är har hon vänt upp och ner på min värld när det sista jag behöver är en uppochnervänd värld. Jag orkar inte. Jag behöver stöd. Jag behöver något eller någon att luta mig mot.

Jag är värdelös som förälder, jag var värdelös som make, jag är värdelös som pojkvän, jag är värdelös i mitt yrke. Jag är en belastning för allt och alla, en parasit, en böld på universum, något oönskat, något som borde skäras bort och glömmas för alltid. Världen skulle bli ett bättre ställe utan mig.

Ibland tänker jag så. Nu är ett sådant tillfälle.

Och jag skriker och gormar och avvisar och attackerar och ber om hjälp och anklagar.

Jag har panik för det känns som om jag drunkar.

Vardagen håller mig uppe. Snart är det middag. Inget av kaoset på insidan syns på utsidan.

Ensamheten är total. Jag är fullständigt osynlig. Det är outhärdligt.