Ord räknas inte

Ord räknas inte. Handlingar räknas. Trots alla kärleksbetygelser — ord — trampar R och jag varandra på tårna i tvåsamhetens vardagsdans. Vi krockar. Missar. Missförstår. Reagerar. Trampar. Snubblar. Snavar.

När jag tappar fotfästet blir R rädd och springer åt alla håll samtidigt. När R tappar fotfästet känner jag mig så otillräcklig, så dränerad, jag orkar inte hålla också henne upprätt.

Och denna förbannade ilska som alltid blossar upp.

Och alla försök att göra mig förstådd som möts av det uppfordrande “varför”?

Ord räknas inte. Handlingar räknas. Hur kan jag dela ut kärleksbetygelser om jag inte är helt säker på att jag kan följa upp dem i handling?

Det tar emot att säga “jag älskar dig” när det är något som liksom avkrävs mig.

Ord räknas inte. Handlingar räknas. Vad säger mina handlingar? Jag vet inte.

Jag tvivlar. Ta inte mitt tvivel.