Om medberoende till psykisk ohälsa

Vi gick till familjerådgivningen idag, J och jag. Det var jag som insisterade på att vi skulle gå dit. Jag sov dåligt natten innan, jag hade ångest hela morgonen, hjärtat bultade och jag hade blodvallningar i hela kroppen medan jag satt i väntrummet. Jag nästan skakade av rädsla och ilska, men på något sätt lyckades jag få det ur mig, det där jag skrev om häromdagen om att inte få sin ilska respekterad.

J svarade att nog kunde hon förstå att jag blev arg av det bemötande hon gav mig den gången. Men, sade hon, hon har sin egen berättelse och sina egna rädslor. Hennes berättelse handlar om medberoende, hur hon blev medberoende till min psykiska ohälsa. Hur hon inte kunde låta bli att ta ansvar för mig, se mitt lidande (och inte minst min ilska) som ett “problem” hon skulle “lösa”. Hur hon inte kunde värna sina egna gränser utan blev gränslös, intrasslad i mina humörsvängningar, depressiva episoder, retlighet, raseriutbrott och någon enstaka gång självskadebeteende.

Vad J däremot inte nämnde var hur medberoende hänger ihop med beroende. Hur medberoende möjliggör beroende. Detta är lätt att förstå när det gäller alkoholism och annat drogberoende: den medberoende möjliggör och underhållet i själva verket alkoholistens drickande. Hur? Alkoholisten försöker kontrollera drickandet, och den medberoende försöker kontrollera alkoholisten. Den kontrollerande, medberoende partnern — för det är oftast i parrelationer beroende och medberoende är vanligast och också skadligast — blir en utmärkt ursäkt för alkoholisten att fortsätta dricka. Genom att den medberoende försöker ta ansvar för alkoholistens drickande behöver alkoholisten inte själv göra det.

På samma sätt kan det vara med psykisk ohälsa. Genom att J tog ansvar för mina depressiva skov, dagar då jag inte orkade och raseriutbrott behövde jag själv inte göra det. Men resultatet blev att jag förvandlades till patient, inte make, och J till något slags omhändertagare, inte maka. Och jag blev aldrig riktigt bemött med respek. När jag inte orkade med hemmets vardagsbestyr var det “depressionen” som sugit ur mig all min livskraft. När jag inte kunde sova var det “ångesten” som höll mig vaken. När jag fick raseriutbrott var det “depressionen” eller “ångesten” eller “bipolariteten” (J var noga med att påpeka att jag minsann utretts inom psykiatrin med frågeställningen bipolär sjukdom — en “utredning” som var lika skrattretande som diagnosen var felaktig, men det är en annan historia) som gjorde att jag tappade kontrollen över min ilska — inte att jag kanske hade goda skäl att bli arg. Genom att aldrig riktigt bli något mer än “patient” underhölls min “psykiska ohälsa” — och J:s medberoende.

Då, när vi levde tillsammans, var jag blind. Jag trodde också att det var fel på mig. Varje gång jag blev arg skämdes jag, för det var något fel på mig eftersom jag blev arg, för J bemötte mig ju med något slags omhändertagande och medlidande, som om ilskan vore ett problem inuti mig — inte något som hade med henne att göra. Nu ser jag hur min psykiska ohälsa var symptom på en dysfunktionell relation. Det var vi som inte fungerade — och det var jag som bar symptomen. Vi var intrasslade i varandra, J försökte ta hand om mig, jag behövde inte ta hand om mig eftersom J gjorde det. Det accentuerades med åren tills jag var otillräcklig, opålitlig, oduglig, ond och J tillräcklig, pålitlig, duglig och god.

Märk väl att jag inte lägger någon skuld på J. Jag skyller inte mitt lidande på henne. Och även om det var jag som bar de synliga symptomen — det var jag som var den identifierade patienten som de systemiska familjeterapeuterna brukar säga — led också J. Men hon led i tysthet.

I dag ser jag detta så klart att jag inte ens blir upprörd över att J fortfarande pratar om det som vore min “psykiska ohälsa” något som fanns inuti mig, något som hon fortfarande är rädd för, och inte ett symptom på en dysfunktionell relation. Det skaver lite, det måste jag medge — men jag kan inte bestämma vilka berättelser J vill berätta om vårt äktenskap.