Om att inte få sin ilska respekterad

Vaknade för tidigt i morse. Fick inte sova ut den här natten heller. Jag var arg när jag vaknade. Eller rättare sagt, jag blev arg, eftersom jag började älta det som min ex-hustru, mina barns mamma, gjorde mot mig för några veckor sedan. Det skaver inom mig, nej, det svider, bränner, förtär. Och den där ilskan som väcks, vad skall jag göra av den? Att rikta den mot J — att säga till henne att du, det där du gjorde, det var så djupt respektlöst, det gjorde mig så arg — är meningslöst, för allt jag får tillbaka är att min ilska är helt och hållet mitt problem och hon har inget som helst med den att göra.

Faktum är att den där händelsen som skaver så handlade om precis det. Sedan skilsmässan — som var hennes beslut, inte mitt — har hon bombarderat mig dagligen med telefonmeddelanden med allt möjligt som har med barnen att göra. Det kan röra sig om små triviala praktiska saker som jag knappast behöver veta där och då, om jag alls behöver veta någonsin. Det kan vara uppdateringar i realtid om J:s konflikter med barnen, något som jag heller knappast behöver veta där och då. Det kan vara reflektioner och grubblerier kring barnen eller kring henne själv och hennes föräldraskap, som vore jag hennes psykolog. Och det kan vara rena rop på hjälp därför att någon konflikt mellan henne och vår yngste son gått överstyr och jag måste släppa vad jag har för händer och åka dit och reda upp det. Fast det sistnämnda är förstås mycket sällan en direkt fråga, utan kommer som uttryck för ren vanmakt, “nu ger jag upp, jag vet inte vad jag skall göra, hela den här dagen är förstörd”. Ett rop på hjälp som inte är ett rop på hjälp men som ändå tvingar mig att agera.

Så har det varit i drygt ett år. Jag har sagt ifrån, jag har släpat iväg J till familjerådgivningen och försökt tala om det, jag har sagt till henne att jag inte kan vara hennes stöd i föräldraskapet, att hon kan höra av sig till mig om det är så att hon vill att jag skall göra något konkret, annars att hon faktiskt låter mig vara ifred. Det brukar lugna ner sig ett par veckor, men snart börjar det igen. Dessa ständiga uppdateringar om det ena och det andra. Och om hon skickar något meddelande direkt till barnen, skickar hon alltid kopia till mig. Nu senast har jag fått kopior på alla mejl hon skickat rörande ett intyg från skolsköterskan. Behöver jag det? Kan hon inte bara fixa det, så som vi kom överens, och meddela mig när det är klart?

Följden har blivit att så fort jag får ett meddelande från J får jag ångest. Varje gång det dyker upp ett meddelande från henne på telefonen — och jag har ett särskilt ljud för hennes meddelanden, så jag hör direkt att det är från henne — får jag ett veritabelt ångestpåslag, för jag vet inte om det är något trivialt och meningslöst som egentligen kan vänta till senare eller om det är total panik och jag måste släppa vad jag har för händer och fara iväg och reda ut någon av hennes otaliga konflikter med vår yngsta son.

Jag orkar inte det här längre. Livet har varit svårt nog de senaste två åren. Jag har försökt komma på fötter, sålt ett hus, köpt en lägenhet, renoverat, flyttat, rensat, packat, slängt. Påbörjat en ny yrkeskarriär. Jag är sjukskriven, sönderstressad, jag har alla stressymptom som finns.

Vi har barnen varannan vecka. För några veckor sedan skiftade vi två veckor, så att det blev två veckor i rad för oss båda: först två veckor hos J, sedan två veckor hos mig. Jag var på resande fot hela veckan innan, och jag mådde inte bra. Inte alls. När jag var på väg hem, skickade jag ett mejl till J och förklarade att du, såhär här det, jag vet inte om jag orkar två veckor, vi kanske kan göra så att vi har ett barn var delar av de kommande två veckorna? Dels för att jag skulle få möjlighet till lite återhämtning, dels för att pojkarna skulle må bra av att inte skava mot varandra hela tiden. Hon svarade att det var en bra idé och att hon skulle höra av sig.

J hörde aldrig av sig, så jag planerade tillvaron så att jag ändå skulle ha hand om båda barnen båda veckorna. Först en vecka senare hörde J av sig. Hon förkunnade att hon “utgår från att vår äldste son är med mig i helgen” och undrade om det “fortfarande var okej”. Som om detta var en överenskommelse vi träffat.

Samma vecka hade vi haft ett möte på skolan kring vår yngste son. Lärare, specialpedagog, skolpsykolog och rektor var samlade. J hade tagit miste på tiden och var där en kvart för tidigt. Hon ringde mig och undrade när jag skulle vara där och sade att hon skulle vara tvungen att gå klockan fyra, en kvart tidigare än vad som var sagt, och att mötet därför skulle sluta då. Jag satt på cykeln när hon ringde och ökade farten. Jag mötte vår yngste son innan mötet och lovade att jag skulle hämta honom klockan fyra. För mötet skulle ju sluta då, det hade J sagt. Men nej, klockan fyra gick J, mötet fortsatte och jag kunde inte hålla mitt löfte till min son. Dessutom handlade sista delen av mötet om sonens “våldsanvändning” vilket fick mig att helt sjunka genom jorden. Ja, han kan slå i ren desperation när han blir trängd, men de flesta definitioner av “våld” förutsätter en intention att skada, att våldsanvändningen tjänar till att uppnå ett syfte, att det är instrumentellt. När en tioåring i ren desperation slår ifrån sig för att känslostormarna inom honom är outhärdliga är det inte “våld”. På sin höjd är det nödvärn.

Men J gick alltså därifrån för att hon hade något åtagande på jobbet som hon bedömde var viktigare än mötet på skolan som rörde hennes son. Och jag ensam fick ta emot anklagelserna om “våldsanvändning”.

Så jag var arg. Jag hade skäl att var arg. J har förstås sin egen berättelse och hon kan säkerligen berättiga sitt agerande sett hur hennes eget perspektiv — men sett ur mitt perspektiv har jag skäl att vara arg. Det ständiga regnet av små jävla meddelanden som kan handla om allt mellan trivialiteter till ren panik. Att det tog henne en vecka att svara på min bön om hjälp, när frågan inte längre var aktuell. Att hon noterar fel i sin kalender och sedan försöker justera mötestider i sista minuten, vilket får mig att ge löften till vår son som jag inte kan hålla. Att hon lämnar mig så att jag ensam får ta emot anklagelserna om “våldsanvändning”. Att hon över huvud taget prioriterar sitt arbete framför sin son (det är alltid jag som får göra utryckningarna till skolan när det hänt något; skolan ringer mig först eftersom de vet att J ändå inte kommer). Hon förtjänar min ilska.

Jag avvisade J:s förslag att ha vår äldste son över helgen. Jag sade att jag nu hade planerat för det och att det skulle gå bra (och faktum var att det gick bra; jag fungerar betydligt bättre tillsammans med barnen än när jag är ensam, trots att jag är sönderstressad). Hon frågade om jag var arg, och jag svarade “konstant” — för det är jag ju. Allt det där jag skrivit om gör mig arg, konstant. För det pågår konstant.

Efter ett tag fick jag ett långt svar som fullkomligen fick mig att baxna. Det hette att hon “varken skall eller vill spekulera över hur du ska hantera dessa känslor” — som om min ilska helt och hållet vore mitt problem, som om min ilska bara vore någonting som fanns inuti mig, som inte hade något som helst med henne att göra, som om den vore helt obefogad. Hon skrev att “hon kan känna [sig] fundersam när [hon] upplever att det påverkar hur bra vi kan arbeta tillsammans kring barnen” — med andra ord, hon lägger skulden för våra svårigheter att kommunicera helt och hållet på mig. Efter en uppräkning av “fakta” som skulle stödja hennes syn på saken, avslutade hon med att hon inte kan “ta ansvar för dina känslor, t. ex. att du är arg på mig och vad du ska göra av dessa”.

Ursäkta?

Hon frågar mig om jag är arg på henne. Jag svarar att det är jag. En adekvat respons på ett sådant svar borde rimligen vara att fråga upp varför jag är arg, om det möjligen är något hon har gjort? Är det kanske något som behöver förändras? Men nej, J utgår från att hon inte har någonting över huvud taget med min ilska att göra, att hon liksom är helt frikopplad från den, att min ilska är något som uppstått inuti mig, utan synbar anledning, och att det är upp till mig att “göra något av den”.

Problemet här är att jag bemötts på samma sätt i 18 år. I 18 år har J isolerat och distanserat sig från min ilska, som vore den obefogad, orimlig, irrationell, felaktig; som om jag vore defekt för att jag är arg. I 18 år har jag burit skammen över att inte kunna “kontrollera mina känslor” för att jag haft det dåliga omdömet att bli arg.

Då trodde jag verkligen att det var något fel på mig och J och jag engagerade oss helhjärtat i projektet att “fixa mig”; vi sökte hjälp inom hälso- och sjukvård, inom psykiatri, jag fick antidepressiva, jag fick höra att jag var bipolär och skulle knapra litium, och så vidare. Nu förstår jag att det i själva verket handlade om det oresonliga, desperata raseri som väcks hos vem som helst som inte får sin berättigade ilska tagen på allvar.

Och nu sitter jag här, kokande av ilska över att inte få min berättigade ilska tagen på allvar, och vet att just den ilskan aldrig kommer att bli tagen på allvar. Ett Moment 22.

Jag önskar att jag kunde amputera J ut ur mitt liv, men tyvärr måste vi ha med varandra att göra eftersom vi har barn vi måste samarbeta kring. Ett samarbete som J alltså anser äventyras på grund av min obegripliga, oberättigade ilska.

Vi skall träffa familjerådgivaren igen till veckan. Jag vet ärligt talat inte om det är meningsfullt. Om jag inte blivit tagen på allvar på 18 år kommer jag inte att bli det nu heller. Jag måste på något sätt svälja ilskan, låtsas som om det regnar, spela med, låtsas att allt är frid och fröjd, låta henne fortsätta tro att problemet ligger hos mig. Annars kommer jag att bli den som orsakar svårigheter i samarbetet kring barnen, jag den som kommer att utpekas som den problematiska parten.

För J har inte gjort något fel. Hon gör aldrig något fel. Och gör hon det, har ingen ändå rätt att vara arg på henne, för hon hade bara goda intentioner.

Jag ser ingen väg framåt.