Kaos

Det är precis som London. Total jävla misär. Allt jag vill är att bli lyssnad på. Allt jag vill är att bli förstådd. Allt jag vill är att R visar mig att hon lyssnar på mig och försöker förstå, och därmed visar mig respekt.

Det enda som händer är att jag bemöts av absurda påståenden om att man “lyssnar” genom total tystnad och att jag borde förstå att jag då skall fortsätta prata. Det enda som händer är att jag bemöts av ifrågasättanden, “varför? varför? varför?” i stället för “jag förstår” eller “jag förstår inte, berätta mer”. Det enda som händer är att när jag ber R åka hem, vägrar hon, vägrar i sten, vägrar allt, vägrar hörsamma mitt enda desperata sätt att försöka freda mig. Det enda som händer är att jag till slut får trösta henne — men det var ju jag som blev besviken, det var ju jag som blev först ignorerad, sedan ifrågasatt.

Det hände i förrgår. Jag kraschade. Jag valde tillit. Jag bjöd hit R igen. Det hände igen.

Så går det när jag väljer tillit. Det går inte att lita på andra människor. Det går inte att lita på att jag blir lyssnad på, det går inte att lita på att jag blir förstådd, det går inte att lita på att jag blir respekterad.

Det enda jag vill är att bli lyssnad på, att någon faktiskt anstränger sig att förstå.

Men det förtjänar jag tydligen inte.

Och barnen? Vi levde om ordentligt. Barnen? Hörde de oss? Det är verkligen inte acceptabelt. Detta skall inte behöva gå ut över mina barn. Det är nolltolerans på det. Jag har vuxit upp med det själv. Jag tänker aldrig låta mina barn drabbas av det jag växte upp med. Aldrig!