Julafton 2018

En gång för många år sedan pratade jag om julfirande med min kusin M. Jag nämnde något om “dysfunktionellt familjeliv” och han svarade lakoniskt: “Dysfunktionellt familjeliv? Det är allt jul handlar om.”

Mina barn, R och jag firar jul med mina föräldrar. Här är också min vuxna systerson och systerdotter, alltså barnens kusiner. Min syster är inte här eftersom hon inte vill ha med vår far att göra över huvud taget. Över detta får min mor med jämna mellanrum gråtattacker och tror att allt är hennes fel och vill prata med mig om hur hon skall göra med min syster. Jag svarar att hon inte kan prata med mig, hon måste prata med min syster, alltså sin dotter. Ibland kan jag tappa tålamodet med min mor och avvisa henne lite bryskare. Då får jag från min far höra att min mor misstänker att min syster manipulerat mig till att ta avstånd från henne också.

Till saken hör att min mor alltid varit emotionellt instabil och nu också insjuknat i demens. Hon har inte alltid alla får i hagen, helt enkelt.

I min familj har all planering alltid varit ganska flytande. Den här gången var den enda hållpunkten på julafton Kalle Anka klockan tre på eftermiddagen. Julbord innan det vore bra, förstås, och någon gång under eftermiddagen eller kvällen skulle förstås julklapparna delas ut. Jag hade lagt alla julklappar under ett bord där julgranen brukade stå en gång i tiden; i år var det ingen julgran inomhus. Men det var bara våra julklappar som låg där. Jag visste att det fanns fler, men de lyste med sin frånvaro. Jag tänkte att det var lite tråkigt, för en av höjdpunkterna med julen för barnen är ju att gå och klämma och känna på julklapparna.

Men svårare var förstås att inte veta när julklapparna skulle öppnas. Eller, för den delen, när barnen skulle få mat. Eller när jag skulle få mat. När skall vi öppna julklapparna? undrade jag lite försiktigt. Av min far fick jag till svar att det får vi besluta i “demokratisk anda”. Av min mor fick jag svaret: “vaddå julklappar?” Kusinerna satte sig och spelade sällskapsspel. Mina barn gick upp på sitt rum och frågade om de fick spela. Jag gick och väntade. Jag tänkte att det inte riktigt var mitt ansvar att styra upp det hela. Det var ju mina föräldrar som bjudit in oss, så jag tänkte att de får ta initiativ här.

Om det bara hade varit jag hade det inte spelat så stor roll. Men jag märkte på mina barn att de hade tråkigt. Ingen var särskilt intresserade av dem. Ingen frågade dem någonting om hur de hade det, vad de hoppades fanns i paketen, ingen bjöd in dem till sällskapsspel eller något annat. De befann sig i en tillvaro där ingen var intresserad av dem och de inte visste när de skulle få äta sig mätta eller när de skulle få öppna julklapparna de sneglat på. Det gjorde mig frustrerad. Eller arg, rentav.

Jag tog med mig R och barnen ner i köket och började spela ett spel vi också. Min far kom och frågade återigen hur vi skulle göra, och jag svarade något om att det nog inte är upp till mig. Han sade att han föreslog att vi skulle öppna julklappar, men gjorde just ingenting för att få det att hända. Vem skulle gjort det om inte han?

Ilskan började koka i mig. Alla gick och väntade på varandra och ingenting hände. Jag känner alltför väl igen det. Jag vill ge mina barn förutsägbarhet, men det kunde jag inte ge dem.

Jag gick undan. Det hjälpte inte. Jag gick ut. Det hjälpte inte. R hejdade mig innan jag gick ut, undrade hur det var med mig. Det hjälpte inte. Jag gick iväg. Vände på klacken och tänkte att jag inte kan överge mina barn, jag måste se till att de får vad de behöver. Kom in och var arg. Kanske var jag den som först höjde rösten, jag minns inte. Jag vände mig till min far, jag minns inte vad jag sade, kanske sade jag något om att han borde styra upp det hela, det är ju hans hem, det är han som bestämmer.

Sedan hände allt väldigt snabbt. Min far sade åt mig att det är jul, jag borde lugna ner mig, här bestäms saker i “demokratisk anda” — vad han nu menade med det? Även demokrati förutsätter spelregler och att vissa personer har specifika uppgifter för att alla skall få möjlighet att få sin röst hörd — om det nu kan vara vad min far menade med “demokratisk anda”. Det jag bevittnade var snarast otydlighet och tveksamhet och initiativlöshet. Det funkar liksom inte att hålla den “demokratiska andans” fana högt och själv vänta på att någon annan skall ta alla initiativ.

Men så sade min far att om jag inte lugnar ner mig så kanske min mor ändå har rätt i det hon säger. Jasså, vad är det hon säger då? undrade jag. Att din syster manipulerat dig, fräste min far. Min systerdotter utbrast förtvivlat “men måste ni bråka!” och rusade ner i källaren, tätt följd av min systerson (han tar stort ansvar för sin lillasyster, även i vuxen ålder). Kanske inte så konstigt, med tanke på vad hennes morfar sade om hennes mor.

Det avgör saken, sade jag, vi åker härifrån. Min son W stod där i kaoset och ropade “nej”! Jag letade efter bilnycklar. “Med vilket fordon då?” undrade min far aggressivt. Jag insåg att jag inte hade något fordon. Vi kom med tåg. Jag minns inte om jag gick ut igen, men jag vände på klacken och gick tillbaka. Igen. För jag kunde inte överge mina barn.

Mitt i allt detta agerade R som fisken i vattnet. Hon pratade med min yngre son O om vad som hände. Han satt i sitt rum en trappa upp och hörde inte vad som sades, bara att hans pappa och farfar blev osams. Senare sade hon åt mig att jag alls inte gjorde fel som blev arg, att jag hade all rätt att bli det. Hon hjälpte mig att inte tappa fotfästet och förlora mig i skam, självömkan och självförakt. Jag älskar henne så!

Jag var arg och upprörd. Jag brast. Jag visade min ilska. Och jag pratade om vad som gjorde mig arg: otydligheten, att jag inte tyckte det var upp till mig att planera hur julafton skulle se ut i ett hem som inte var mitt, att jag tyckte att min far borde göra det. Kanske var mitt känslomässiga påslag inadekvat, kanske var jag mer upprörd än stunden motiverade, men jag pratade om vad som gjorde mig arg och vad jag tycke borde ändras.

Men.

Min far attackerade mig. Han bemötte mig inte i sak, inte i en diskussion kring vad som gjorde mig upprörd, utan han attackerade mig genom att kasta i ansiktet på mig att jag kanske ändå var manipulerad av min syster. Han bemötte inte min ilska genom att försöka förstå vad det var jag var upprörd över, utan tog direkt fram det tyngsta artilleri han kunde hitta och försökte skjuta mig i sank. Han använde konflikten mellan honom och sin egen dotter, min syster, för att attackera mig. Och där fanns min systers barn som bevittnade det hela.

Jag märkte det inte först. Alla hans kommentarer gled liksom förbi mig. Det var R som efteråt påminde mig om vad han sagt. Och det han sade var riktigt, riktigt elakt, inte bara mot mig, utan också min syster.

Dysfunktionellt familjeliv, det är allt jul handlar om.