Jag vill bli respekterad

Sömnlös. Det skaver inom mig. Jag är arg. Två fraser återkommer gång på gång: “jag känner mig inte respekterad” och “R kör sitt eget race”.

Jag vill leva ett stillsamt liv. Jag vill komma hem från jobbet, laga middag, diska och sätta mig på min balkong och läsa, fundera, känna, skriva. Spela piano. Det är inte så mycket mer jag begär av livet.

Men med R är allting allt annat än stillsamt. När R är här, händer alltid någonting som bryter stillsamheten och tvingar mig att agera. “Vad tycker du om det här?” “Vad skulle du säga om det här och det här?” “Den här psykologiska metoden är väldigt bra har jag hört, vad tycker du?” “Den här sidan i den här boken tycker jag att du skall läsa.” “Vad tror du om den här fåtöljen till min lägenhet?” “Är du säker på att du skall ha gröna gardiner?” “Du kan inte ha en svart soffa, det blir alldeles för mörkt.” “Jag vill baka bullar!” “Går det bra om jag spelar lite TV-spel?” “Jag vill se på TV med dig!” “Vad gör du?” “Vad du är fin!” “Jag vill ha en puss!” Det gör inte att jag känner mig respekterad.

Jag finner mig gång på gång inlindad i diskussioner där jag förväntas ha åsikter om det ena och det andra, där jag behöver reda ut, förklara, nyansera, utveckla. Jag finner mig gång på gång lyssnande till något minne som dök upp för R och som behöver berättas här och nu. När jag berättar någonting händer det gång på gång att R associerar det jag berättar till något hon själv varit med om, och plötsligt finner jag mig lyssnande till R:s berättelse i stället för att få berätta min egen. Det gör inte att jag känner mig respekterad.

När jag är på jobbet får jag gång på gång meddelanden från R. Jag får veta vad hon gjort, var hon är, vem hon träffat. Jag får bilder på saker hon vill köpa eller som hon har köpt eller saker som hon vill att jag skall köpa. Jag får citat ur hennes kursböcker och frågor om vad de kan tänkas mena. Jag får bilder på boksidor där hon strukit under och markerat och jag vet inte om hon på fullt allvar förväntar sig att jag skall svara på det på arbetstid. Ibland får jag bara bilder utan något sammanhang och jag blir arg och frustrerad eftersom jag inte kan räkna ut vad hon förväntar sig av mig. Det gör inte att jag känner mig respekterad.

En av de saker som skaver mest är R:s fäbless för populärpsykologi. Jag är akademiker med psykologi som mitt huvudämne. R är lekman. Här finns alltså en ganska stor skillnad i kunskapsnivå och jag kan förstås inte förvänta mig att R skall kunna lika mycket som jag och kunna diskutera saker på min nivå. Men psykologi är inte bara ett kunskapsämne för mig, det är en passion, och det är politiskt. Min passion och vision är att befria människor från de bojor det nuvarande psykiatriska diagnossystemet försatt dem i, att reformera hela vårt sätt att tänka om psykisk ohälsa och framför allt reformera dagens psykiatri. Detta vet R — men hon är inte intressead. Hon läser på om alla möjliga diagnoser och framför allt dem hon har själv. Hon skriver om dem på sociala media som om diagnoserna vore orsaker (och inte blott beskrivningar) och reproducerar således exakt det som jag i hela min psykologiska gärning försöker motverka. Jag har försökt få R att förstå, diskuterat med henne, föreslagit böcker hon kan läsa i stället för de hopplösa mainstream-psykologiböcker hon läser — men det är som att hon inte bryr sig. Tvärtom gör hon sig lustig över mig, skrattar och säger att “jag visste väl att du inte skulle gilla den och den teorin”. Men för mig är det inte lustigt. För mig är det blodigt allvar. Det handlar om levande människor som far illa av ett benämningssystem, ett språksystem, och en institution, som individualiserar och medikaliserar mänskligt lidande. Det är inget jag kan skratta bort, lika lite som jag kan skratta bort sexistiska eller rasistiska skämt. Men R fortsätter att läsa, prata, diskutera, fråga vad jag tycker, posta på sociala media, och jag skäms, jag skäms faktiskt över att min flickvän reproducerar allt det jag föröker förändra. Och jag känner mig betraktad som något slags kuriosa, som den där surgubben som är emot allting, som man inte behöver ta på allvar utan som man kan skratta åt lite och fortsätta med sitt eget som om ingenting har hänt. Jag känner mig inte respekterad.

Men värst av allt är kanske hur R hela tiden gör saker utan att prata med mig. Särskilt när det är spänt eller konfliktfyllt mellan oss. Jag vet inte om hon då försöker göra en massa saker för att göra mig “glad”, men hon grejar, flyttar på saker, tar initiativ till det ena och det andra, men inget av det blir rätt, inget av det blir bra, för hon frågar inte vad jag vill, vad jag behöver, hon bara gör. I söndags var en sådan dag.

Det började med att jag bad henne ordna frukost eftersom jag var väldigt trött och gärna skulle sova en timme till. R dukade frukost och kom sedan och lade sig igen. Jag fick gå upp och se till att barnen vaknade och att de fick i sig frukost. Sedan började den där dansen där, gissar jag, R försökte göra mig glad. Hon tog sig för att spela TV-spel med barnen med tanken att då blir ju jag fri att göra vad jag vill — bara det att R hade inte frågat vad jag ville eller om det möjligen var så att jag kanske hade andra planer för barnen (vilket jag hade). Hon följde med mig ner i tvättstugan som om det var självklart att vi skulle gå tillsammans, hon frågade aldig om hon skulle följa med eller om jag behövde hjälp eller något sådant. Så fortsatte det tills jag till slut blev arg. Då sjönk R ihop i en liten boll i sängen, och så fick jag ta hand om henne — men det hade jag ju ingen ork, inga resurser att göra.

Jag vill ha en stillsam tillvaro. Det får jag inte med R, för hon är liksom uppe i mig hela tiden. Hon kör sitt eget race, och jag känner mig inte respekterad