Jag önskar någon kunde se mig som jag kan se andra

När jag var tolv, tretton år gammal hörde jag ljudliga smällar och min systers skrik under en av mina föräldrars konflikter. Jag var alltid medveten om mina föräldrar när de var osams. Jag brukade lyssna, inte på vad som sades utan tonfall, röststyrka, anspänning, gråt. Jag var den icke-verbala kommunikationens mästare.

När jag kom ner för trappan såg jag min far stå och slå med knytnäven mot sovrumsdörren. Det var hål i dörren. Min syster stor bredvid och skriker åt honom att sluta, handlingsförlamad. Jag förstod att min mor var inne i sovrummet och höll emot dörren.

Jag såg inte det de andra såg. Jag såg inte en arg, aggressiv, farlig man som man var tvungen att hålla avstånd till. Jag såg en desperat människa som förlorat kontrollen.

Jag agerade utan att tänka. Jag slank min mellan min far och dörren. Omfamnade honom och lade huvudet mot hans breda bröstkorg. “Lugn”, sade jag till honom, “bara lugn”.

Han slutade slå.

Efter det en minneslucka. Sedan minns jag hur han låg på rygg på sin säng. Jag låg på honom och omfamnade honom. Han grät som ett barn. Hjälplöst. “Hon är så stark”, sade han. “Hon är så stark.”

Jag har alltid kunnat se människor när de är desperata, irrationella, motsägelsefulla, utagerande. Jag har aldrig blivit provocerad av dem.

Hela livet har jag sökt någon som kan ge mig samma sak. Någon som kan se mig när jag är desperat, irrationell, motsägelsefull och utagerande. Men när det händer har jag alltid bemötts med oförstående, rädsla, anpassning eller ilska.

Det finns ingen som kan ge mig det jag kan ge andra.

Det hände i natt. Jag kände mig avvisad av R. Jag försökte säga det, och fick blott ursäkter tillbaka. Då går jag sönder; jag känner att jag borde förstått R och att min känsla av att bli avvisad är orimlig, felaktig, oviktig. Det väcker skam och jag börjar bete mig irrationellt. R bemötte mig med ilska. Suckar, ifrågasättanden, “men måste du göra sådär?” Inte förståelse. Det eskalerar. Till slut tappar jag kontrollen. Har sönder saker. Kastar ringen. Blir mer och mer desperat. Möts av ilska. Avvisande. Får mer och mer panik. Ser hon mig inte? Varför ser hon mig inte? Är jag osynlig? Är jag så ond? Och så skall R bli tröstad och förstådd och jag... men jag då?

Nu råder tystnad. R skall höra av sig. Det kommer att ta dagar. Hon sade att hon kanske inte hör av sig förrän nästa helg.

Och jag som bara ville bli förstådd.

Jag är så besviken. Jag hade bett R ta ledigt den här helgen för att det är första dagen på nästan tre veckor som jag är utan barn. Jag hade hoppats på så mycket. Gemenskap. Närhet. Sex. Men det blev inget av det.

Jag har bara mig själv att skylla.

Samtidigt är jag ett barn som önskar att någon kunde se mig så som jag kan se andra. Det känns orättvist.