Jag behöver inte vara rädd

I dag — eller igår, beroende på hur man vill se det, eftersom klockan är tjugo i fem på morgonen och jag har ännu en av mina sömnlösa nätter — träffade jag en psykoterapeut på kommunens ATV-mottagning. ATV står för “alternativ till våld”. Det var vad R och jag skrev i det “relationskontrakt” vi sedan de där kaotiska två dygnen januari: att hon skulle söka hjälp för sina problem på sitt håll, och att jag skulle söka hjälp för mina på mitt håll.

Kanske behövs det ändå en kort redogörelse för hur den där dagen fortsatte. Jag ser att min senaste anteckning skrev jag mitt i det där kaoset, när R uttryckt suicidtankar på sociala media och sedan gjort sig onåbar. Det slutade med att jag kontaktade polisen och berättade att jag var väldigt orolig för att min sambo skulle ha gjort något dumt. De skickade dit en patrull — eller hem, rättare sagt — som ringde på dörren. Hon ringde mig strax efter. Hon var vid liv, men groggy. Hon hade tagit två Atarax och sovit. Mitt i allt detta tog jag kontakt med en god vän, som satte fingret på det jag skrev i min förra anteckning:

Min ilska är ett av våra problem. Min ilska är ett av mina största problem. Min ilska är genomgående något som har ställt till problem i nära relationer. Min ilska är möjligen något som gör mig omöjlig att leva med.

Dagen efter påbörjade R och jag ett allvarligt samtal om hur vi beter oss mot varandra. Det är inte okej att uttala suicidhot och sedan göra sig otillgänglig. Det är inte okej att slänga på luren i örat på den andre och inte höra av sig. Och vi sade att R söker hjälp på sitt håll, så söker jag hjälp på mitt.

Så jag var på kommunens ATV-mottagning. Där träffade jag en psykoterapeut som mycket snabbt satte fingret på vad som var problemet. Att min ilska väcks när jag inte blir förstådd, inte lyssnad på, för det gör att jag känner mig osynlig, och det är outhärdligt. Hon bestämde sig snabbt för att både R och jag har ett otryggt—ambivalent anknytningsmönster (jag är lite skeptisk till anknytningsteorins bekväma horoskopliknande fack, men ändå) och det både R och jag gjort genom livet vid känslomässiga påfrestningar är att liksom klippa av och stänga andra ute, genom utåtriktad ilska (i mitt fall) eller självpåtagen isolering (i R:s fall), men i varandra har vi mött varandras bästa läromästare för ingen av oss klarar att bli utestängda eller avvisade. Vi måste lära oss att behandla varandra varsamt, för vi går båda så lätt sönder.

Och jag pratade om hur jag liksom alltid har känselspröten aktiva, hur jag lyssnar, känner av och är medveten om vad som händer runtomkring mig när de jag bryr mig om finns i närheten, framför allt mina barn; om hur jag själv som barn lyssnade på mina föräldrars kaotiska konflikter, alltid beredd att rycka in när konflikten gick överstyr; hur jag klev in mellan min pappa och sovrumsdörren som han stod och slog på där mamma höll emot, hur jag omfamnade honom och sade “lugn, bara lugn”; hur jag när min son som just fått en riktig säng efter spjälsängen föll ur sängen och jag vaknade och var inne hos honom innan han ens börjat skrika (terapeuten påpekade att jag i den stunden kanske mer var barnet som bevakade sin alkohoiserade pappa än den vuxna föräldern som visade omsorg och kärlek till sitt barn); och terapeuten frågade: stannar du någonsin upp? Nej, svarade jag, jag stannar aldrig upp, det finns alltid någon annanstans dit jag är på väg, något som måste göras, något som måste uppnås, livet är alltid någonting som jag skall leva sedan, när allt det där andra är klart. Du ser till att vara upptagen för att du inte står ut med dig själv, sade terapeuten. Inte ordagrant, men det var innebörden i det hon sade.

Och det är vad som skaver i mig nu. Det där uppskjutandet av livet som jag hoppas skall börja någon annanstans, efter att jag uppfyllt alla mina plikter, gjort allt jag skall göra, sett till att alla är nöjda och har fått det de behöver; livet som skall börja när jag förtjänat det, när jag har det där tillsvidarejobbet, när barnen flyttat hemifrån, när lägenheten är i ordning. Aldrig eller sällan är jag här och nu.

Det var en av de saker som var så fantastisk med att träffa R. När jag besökte henne släppte jag taget, jag levde där och då, jag njöt av varje sekund, ja, jag levde. Nu är det bara glimtvis, mest när vi älskar med varandra.

Och här vaknar jag mitt i natten och kan inte somna om, jag grubblar över allt som jag borde göra, allt som inte blivit gjort, jag försöker fantisera om någonting så långt från verkligheten som möjligt för att kunna somna igen, och är det så konstigt att jag inte kan sova utan är full av ångest för jag lever ändå inte här och nu och jag vill egentligen slippa mig själv och min egen otillräcklighet och oduglighet och bara somna från den och vakna pigg och utvilad och köra ännu en dag ett race från morgon till kväll med en massa saker som “måste bli gjorda”?

Där ligger jag och försöker se min älskade R bredvid mig, känna hennes kropp, smeka med handen längs hennes undebrara midja och hennes underbara höfter, och allt jag känner är ett slags alienation, jag är inte där, jag borde inte vara där, jag borde inte ta vara på de där ögonblicken av nattlig stillhet, för jag borde sova, jag borde egentligen prestera sömn, jag borde egentligen alltid vara någon annanstans än där jag är för jag vantrivs så i mitt liv bland alla saker och alla åtaganden och allt ansvar som jag inte mäktar med och som jag inte orkar leva upp till.

Otillräcklighet och oduglighet upphöjd till livskonst.

Och om jag närmar mig det där här och nu är det så oerhört värdefullt att jag liksom måste spara det för framtiden, jag måste dokumentera det, fotografera det, skriva om det, ja, allt annat än att vara i det. Och jag tänker att jag borde blogga mer, skriva dagbok mer, fotografera mer, så att jag sedan kan sitta och titta på alla dessa bilder och läsa alla dess dagboksanteckningar om livet som passerade som om jag hade levt det fast jag egentligen aldrig gjorde det.

Kanske vågar jag inte leva för att om jag gör det innebär det en förlust av de där oändligt värdefulla ögonblicken; de där ögonblicken som omedelbart förvandlas till minnen, och då är minnena så oändligt värdefulla att jag vill vårda dem, och så lever jag antingen i morgon eller i går, men aldrig i dag.

Hur lär man sig att leva? Hur lär man sig att stå ut med det faktum att de oändligt värdefulla ögonblicken alltid passerar och förvandlas till minnen?

Jag vill inte sitta och skriva dagbok om ett liv jag egentligen aldrig levt.

Vad är jag rädd för? Jag behöver kanske egentligen inte vara rädd? Jag kanske bara behöver omfamna livet? Det är för kort för att förpassas till ett “sedan”.