Ilska, utagerande och självskadebeteende

Det är ändå någonting som skaver i J:s berättelse om upprinnelsen till den livskris — som hon benämner det — som sedermera ledde till hennes beslut om skilsmässa. J nämnde två händelser. Två smärtsamma händelser. Både för henne och för mig.

Den ena händelsen var när jag slog sönder min surfplatta. (Jag kan inte skriva om det här utan att gråta.) Jag minns inte upprinnelsen, men jag minns mycket väl vad som hände från det att jag “brast”. Händelseförloppet har etsat sig fast på min näthinna och jag kan spela upp det som en högupplöst film när som helst.

Det jag minns är att jag var arg på J. Eller besviken. Eller något annat. Jag har något vagt minne att vi var oense i någon sakfråga som gällde barnen. Som det så ofta blev i de situationerna kändes inte J vid att jag var arg eller besviken; när jag blev upprörd bemötte J själva upprördheten, inte det som gjorde mig upprörd. För J var alltid själva upprördheten ett gigantiskt problem. Kanske var hon rädd för den. Kanske såg hon upprördheten som ett lidande för mig och ville befria mig från den. Men bakom hennes försök att lindra upprördheten — eller ignorera den och vänta på att en skulle gå över, jag vet inte — blev jag osynlig. För mig var ju inte upprördheten problemet, utan det som gjorde mig upprörd. Jag ville prata om det som gjorde mig upprörd, men J kunde inte göra det förrän jag inte längre var upprörd. Så att så länge jag var upprörd var jag i någon mening osynlig.

Det var den där outhärdliga känslan av att vara osynlig. Ilskan som väcktes av den. Ilskan som inte fick vara där, för det var ju ilskans fel att jag var oskyldig, ilskan var fel, och ju mer jag försökte kontrollera ilskan, desto mer slet den sig ur mitt grepp, desto mer misslyckad kände jag mig, desto argare blev jag.

Jag stod i sovrummet. Jag var på väg ut på altanen med min bluetooth-högtalare i handen. Jag är desperat. Jag kokar. Plötsligt brister det för mig. Jag vänder mig om och kastar högtalaren. Högtalaren far i en flack båge, studsar på min surfplatta som ligger på köksbordet, fortsätter in i kaklet och landar på köksbänken. Förtvivlan och panik sprider sig när jag ser att jag träffat min surfplatta. Det var en extra stor surfplatta som jag köpte för att kunna läsa forskningsartiklar i helsida, men som jag och min son mest använde för att spela spel tillsammans. Det var inte så mycket min surfplatta som vår surfplatta. Och jag såg hur den träffades av bluetooth-högtalaren.

“Nej!” vrålade jag. Jag störtade dit. Skärmen var spräckt. Hade jag tänkt mig för hade jag förstås kunnat se om surfplattan fungerande, om det kanske skulle gå att byta skärmen (även om en så stor skärm naturligtvis skulle vara dyr). Men jag greps av desperat självhat. Jag hade förstört surfplattan! Jag hade förstört min sons surfplatta! Plattan som han älskade så högt! Plattan som vi spelade på tillsammans! Jag skrek och svor, tog tag i plattan, slog den i bordet, gång på gång på gång på gång. Skärmen splittrades och var helt vit. Fint damm från glaset yrde i hela köket. Kanske skrek jag “jag kan lika gärna förstöra den helt!”, jag vet inte.

Därefter är minnet grumligt, men jag minns hur J satt med barnen i soffan och jag gråtande kom in och bad om ursäkt, jag grät och var ledsen att jag hade haft sönder surfplattan som jag och min son använt för att spela på. Han brast i hejdlös gråt när jag sade det. (Jag önskar att jag hade råd att ge honom en ny, lika stor surfplatta.)

Köksbordet — det dyra köksbordet i massiv ek — fick ett djupt märke. Resterna av surfplattan låg i garaget i några månader, sedan åkte den iväg i elektronikskroten på återvinningen.

Den ånger jag känner än idag är nästan bottenlös. Min son minns också händelsen; det är ett smärtsamt minne också för honom.

Och ett smärtsamt minne för J.

Det andra minnet var när vi skulle uppvakta min mamma på hennes födelsedag. Vi hade tagit flyget och övernattat hos min syster. Vi lånade en bil av henne för att åka till platsen där vi skulle uppvakta min mamma. Vi kom iväg sent, och jag var arg, kanske mest arg på mig själv. Jag var i väldigt dåligt skick vid den här tiden. Jag hade sovit dåligt. Jag var sönderstressad. Jag satt försjunken i telefonen medan J körde. Plötsligt upptäcker jag att hon kört fel. Jag blir rasande, först på J som kört fel, sedan på mig själv som borde ha haft koll på vägen eftersom jag visste att J inte var säker på vägen. Vi får vända och köra tillbaka. Vi blir ännu mer sena.

Jag minns det inte själv, men hos familjerådgivningen sade J att jag slog mig själv. Att jag gav mig själv örfilar. “Och där i baksätet satt barnen och såg allt”, sade hon.

De två händelserna var upprinnelsen till hennes livskris. Till hennes insikt om medberoende. Och de två händelserna var för henne exempel på det som hon inte kunde vara medberoende till. En man som slår sönder saker i desperation. En man som blir så arg på sig själv att han ger sig själv örfilar. Utagerande och självskadebeteende.

Och så det skamliga i att visa detta för barnen.

Jag försöker slå det där ifrån mig. Jag försöker, som i mitt förra inlägg, få det till att det där desperata agerandet var ett uttryck för vårt dysfunktionella äktenskap, att det var spegelbilden av J:s medberoende, att det var en gemensam dödsdans där utagerandet och självskadebeteendet liksom var konsekvensen av att jag aldrig blivit riktigt respekterad, att den ständiga uppmärksamheten på upprördheten och inte på det jag var upprörd över till slut gav ilskan och skammen sådan näring att jag brast.

Men det är bara halva sanningen. För jag har alltid haft det såhär. I äktenskapet med J accelererade det och nådde sådana proportioner att det patologiserades, medikaliserades, kallades “depression”, “ångest”, “bipolaritet”, “psykisk ohälsa” — men det har alltid varit så. Jag vill gärna intala mig att jag efter separationen inte alls får samma desperata utbrott, inte samma utagerande och självskadebeteende — men det är inte sant. Jag har behandlat — och behandlar — R lika illa. Jag minns särskilt ett besinningslöst raseriutbrott när jag skrek åt R att fara åt helvete, att jag aldrig mer ville se henne.

Det är visserligen en stor skillnad på hur R reagerar jämfört med J. R fastnar inte helt och hållet på upprördheten. På ilskan. R försöker förstå varför jag är så besinningslöst rasande. Hon bemöter inte upprördheten i sig, som vore den något patologiskt, utan försöker förstå vad det är som gör mig upprörd. Hon ser inte bara upprördheten — hon ser den upprörde. Hon ser mig.

Men det är självbedrägeri att tro att allt bara var ett uttryck för ett dysfunktionellt äktenskap.

Och det skaver.