Hur gör man för att undvika symmetrisk upptrappning?

I onsdags smällde det igen. Ett litet skav som eskalerade till orimliga proportioner. Mönstret är så bekant vid det här laget. R skulle komma till mig efter jobbet och sova över. Både hon och jag hade sett fram emot det. Vi hade förväntningar, förhoppningar.

När hon ringde på dörren var jag mitt uppe i ett projekt med datorn. Hon frågade om hon fick prata, och jag avslutade genast vad jag höll på med. Jag kommenterade att jag var alldeles för snäll, att jag alldeles för snabbt anpassade mig efter vad R ville och inte ägnade en tanke åt vad jag själv ville. Hon berättade vilka universitetskurser hon sökt. Jag blev irriterad, eftersom jag avslutat det jag höll på med bara för att få höra något som jag uppfattade som tämligen trivialt. Jag blev besviken och arg. Jag tappade inte fattningen på något sätt, utan sade att det gjorde mig irriterad. Jag påpekade att det är en av de saker jag skrivit på en lista till henne som jag reagerar negativt på: om R kommer hem till mig och är så uppfylld av sitt eget att hon inte ens hinner säga “hej” och fråga hur jag mår innan hon börjar prata om sitt känner jag mig oviktig och osedd. Hon bad om ursäkt, men gjorde det liksom på avstånd, som om hon stod på andra sidan en djup klyfta och kastade över ursäkter och rättfärdiganden. Jag hade önskat att hon skulle närmat sig, tagit i mig, mött min blick och sagt till mig att hon var ledsen för det hon gjorde och att hon förstod att jag blev besviken. Jag förstår naturligtvis att hon var rädd, men det hjälpte inte, jag kände mig ändå inte tagen på allvar, som om min besvikelse och ilska liksom bara skulle viftas bort med lite ursäkter och urskuldanden, inte genom att bli sedd och tagen på allvar. När vi gick och lade oss hade R tagit på sig nattlinne, vilket för mig blev ytterligare ett avståndstagande. R sover alltid naken, att ha nattlinne var ännu något som ökade avståndet mellan oss. Och, ja, därifrån eskalerade det. Jag sade att jag tvivlade på vår relation, R for upp ur sängen, knuffade mig och skulle åka hem, jag blev arg, sade åt henne att åka hem, hon blev ledsen och började gråta, hon ville bli tröstad, men inte skulle jag trösta henne, för det var ju jag som ville bli tröstad, det var ju jag som var ledsen för att R dundrat på och så vidare. Vi betedde oss som små barn som båda ville bli tröstade, som om vi båda förväntade oss att den andre skulle vara något slags ställföreträdande förälder.

Hur gör man för att undvika den där eskaleringen? Vi har pratat om “timeouts” och liknande, men idag fick jag idén att vi kanske skulle använda oss av ett formulär med ett antal frågor som vi fyller i. Syftet med formuläret skulle vara att få oss att uttrycka behov i stället för anklagelser/undvikande, så att vi kan mötas i vår rädsla i stället för att eskalera. Överenskommelsen skulle vara att vi var skyldiga den andre att fylla i formuläret, och att vi, när vi var klara, satte oss ner och pratade om vad vi skrivit. Följande frågor skulle stå på formuläret:

  1. Vad vill du säga eller göra just nu? (T. ex. skrika “gå hem!”, “varför måste du alltid göra såhär?”, “varför är du så elak?”; gå härifrån; gå undan och göra något annat i hopp om att stormen bedarrar; resa tillbaka i tiden och göra om och göra rätt.)
  2. Vad vill du att den andre skall göra just nu? (T. ex. be om ursäkt, sluta vara arg, gå hem, ge en kram.)
  3. Vad är det du känner just nu? Vad är det för känsla bakom det du vill säga eller göra i 1 och 2? Hur känns det i kroppen? (Ilska, rädsla, besvikelse, ledsenhet?)
  4. Vad föregick detta? Vilka händelser ledde fram till den känsla du förhoppningsvis att ord på i 3?
  5. Vad gjorde den andre som fick dig att känna så? Beskriv vad den andre gjorde och hur det fick dig att känna. Håll dig till vad som hände den här gången och vad du känner här och nu. Generalisera inte (“du gör alltid...”), förklara inte (“min erfarenhet är att...”), ursäkta inte.
  6. Vad är det för behov som inte blivit tillgodosett, önskan som inte blivit uppfylld eller förhoppning som svikits i 5?
  7. Hur kan den andre, här och nu, gottgöra eller tillgodose det behov eller den svikna förhoppning du skrev i 6?
  8. Kan du nu uttrycka (a) vad den andre gjorde, (b) vad du kände, (c) vad du behövde, önskade eller hoppades på, samt (d) vad den andre just nu kan göra för att reparera skadan?

Om man bara når fram till (a) och (b) i fråga 8 tror jag att vi kan vidare, för vi börjar i alla fall tala om vad vi känner i stället för att agera på vad vi känner. Att så att säga äga sin känsla i stället för att vara ägd av känslan. Vi tar ansvar för våra känslor.

Skulle det ha hjälpt i onsdag? Om jag lyckats säga till R att jag var ledsen och ville att hon inte bara skulle kasta ursäkter till mig utan möta mig och kanske till och med trösta mig hade det kanske gjort skillnad.

För 1½ vecka sedan var R hos mig och hade lovat att vara hos mig tills jag somnade. Jag lade barn och var stressad och hon hittade på egna saker att göra i lägenheten, jag kände mig osedd, utbrast något irriterat och R började packa sina saker för att åka hem. Hade vi tagit oss tid och besvarat de där frågorna hade vi kanske upptäckt att vi båda kände oss avvisade?

För knappt en månad sedan gjorde vi en utflykt i skogen, sedan skulle jag åka hem. Det dök upp saker längs vägen, tiden rann iväg, till slut blev jag arg, frågade om R avsiktligt drog ut på tiden och hittade på saker. Vi blev osams och ägnade oss åt fem timmar gräl. Att besvara frågorna kanske hade hjälpt oss undvika det där grälet, om vi kunnat visa oss för varandra i stället för att kasta anklagelser mot varandra?

Några dagar innan det sade R under en konflikt att “vi skall nog inte träffa varandra på ett par dagar”, något av det mest plågsamma jag kan få höra, jag går sönder varje gång av att bli så uppenbart avfärdad. Hade det hjälpt om vi i stället besvarat de där frågorna så att jag fått syn på vad som fick R att säga så (rädsla, uppgivenhet)?

Den där kvällen i juli när vi skulle åka och ta ett kvällsdopp och R berättade en lång historia om en osympatisk man som jag trodde handlade om mig men som inte alls handlade om mig, hade det hjälpt om jag kunnat sätta ord på vad jag kände med de där frågorna i stället för att sätta mig och tjura vid älven utan att bada?

Det är ingen universallösning, men jag tror vi behöver en väldigt tydlig steg-för-steg-räddningsplan när vi hamnar i konflikt.