Förståelse, kontroll och tillit

Ännu en konflikt, ännu en insikt — eller rättare sagt ett slags meta-insikt om insikter.

När det skaver mellan R och mig försöker jag nagla fast henne i en begriplig berättelse om det som hänt. Det försökte jag när det skavde med J också. Om jag kan formulera en begriplig berättelse — “vi hamnade här för att jag gjorde si och du tolkade det så, och när du gjorde så tolkade jag det si” och så vidare — får jag en känsla av kontroll. Om jag förstår varför det gick snett, kan jag undvika det nästa gång. Berättelsen, förståelsen, blir ett sätt att kontrollera min egen rädsla för att bli missförstådd, övergiven, osynlig.

Att förstå har alltid varit mitt sätt att uppnå en känsla av kontroll i ett annars kaotiskt liv. Genom att förstå mina dysfunktionella föräldrar kunde jag lura mig själv att jag hade kontroll över dem, eller att de åtminstone var förutsägbara. Kunskap blev mitt sätt att få något slags kontroll i en okontrollerad tillvaro, förutsägbarhet i en oförutsägbar tillvaro. Kanske är det därför jag började läsa psykologi? För att bli ännu bättre på att förutsäga de oförutsägbara människorna?

När det skaver mellan R och mig, när vi hamnar i konflikt, när ilskan väcks, ilskan bakom vilken rädslan att bli osynlig döljer sig, när marken liksom gungar under mina fötter för att jag inte längre är säker på om jag kan vara trygg i min relation till R — då vill jag desperat förstå vad som gått snett för att rätta till, laga, lappa, reparera, lära och undvika att det händer igen. Och jag gör allt för att pressa in R i den berättelsen och få henne att acceptera den, för då blir jag lugn, då får jag kontroll, då lindras rädslan — men R kan inte utan vidare skriva in sig i mina berättelser eller låta mig skriva in mig i hennes. Hon är inte lika desperat som jag att förstå, inte lika snabb i tanken (det var inte J heller, det är det faktiskt få som är), hennes rädsla lindras kanske inte av att hon förstår. (Och det är nog för att jag så desperat vill förstå som jag inte kan med kroppskontakt i en konflikt, först måste förståelsen, den ömsesidiga berättelsen, finnas där, annars är jag som en igelkott med den mjuka, sårbara buken väl skyddad av alla taggar.)

Vad jag saknar är kanske tillit? Tillit till R, till andra människor, även om jag inte förstår dem?