Ett skrikande litet barn

När den jag älskar gör mig besviken blir jag som ett argt, skrikande litet barn. Ett barn som vill bli upplockat i mammas famn och vyssjat tills lugnet infinner sig, “såja, såja, mamma var dum, förlåt, allt är bra nu”.

Så beter sig inte en vuxen man. Skammen slår till direkt. Det blir totalt känslomässigt kaos. Emotionell härdsmälta.

I kväll höll jag hårt om R. Ville skrika med huvudet begravt i hennes bröst. Jag grät och gurglade.

R såg mig i allt mitt kaos. Såg pojken som skrek av ilska. Utan att bli rädd.