Ett par skor och en gul motorcykel

Det var under bodelningen. Vi gick igenom huset, rum för rum, och bestämde vem som skulle ta vad. Det mesta gick bra. Vi var oense om köksassistenten och Sonos-högtalarna. Jag valde högtalarna.

Men så kom vi till de genomskinliga plastlådorna i garaget, de som innehöll barnens saker sedan de var små. De där sakerna vi valt att spara som minnen. Vårt gemensamma liv. Det enda liv våra barn fram till dess känt till.

Det var som att bryta sönder sig själv. Lilla O:s första skor. Bruna skinnskor. Den blå gubbkepsen han hade på alla bilder som ettåring. Vår underbara ettåring som hade så mycket energi. Som slet ner framkanten på sina skor genom att åka fram och tillbaka på sin gula motorcykel, en stabil tvåhjuling med breda däck i plast som dundrade så man hörde honom på långt håll. Jag kan fortfarande höra det rytmiska ljudet av hur han tar fart och gruset som knastrar mot de hårda plasthjulen.

Då gick det inte längre. Jag brast i gråt. “Varför gör du det här?” frågade jag medan tårarna bröt fram. Jag gick därifrån, in i huset. Tårarna strömmade.

Jag fick lilla O:s första skor och den blå kepsen. De ligger i en av de genomskinliga plastlådorna i mitt källarförråd. Den gula motorcykeln skänkte vi till grannpojken för många år sedan.