En labil sexåring med högteknologiska vapen

Vi misslyckades. Jag misslyckades. Jag kan inte kontrollera min ilska. Min ilska förstör allt. Alla svåra känslor jag över huvud taget känner — besvikelse, ledsenhet, vanmakt — kommer ut som ilska. Även ilska kommer ut som ilska, vilket gör att det inte går att avgöra om jag är arg för att jag är arg eller om jag är arg för att jag är besviken, ledsen, stressad eller vad det nu kan vara.

Igår ville jag att R skulle vara hos mig och hon ville vara hos mig. Vi for på utflykt. Det gick bra. Det var fint. Ångesten kom på eftermiddagen, kraftfull, men jag lyckades prata om den med R. Sade att jag behöver dig, jag har så mycket inom mig, ett liv som inte blivit levt, känslor som inte blivit kända, tankar som inte blivit tänkta, för vi trasslade in oss så förfärligt i varandra. Ge mig tid. Finns bara hos mig. Det var vad jag försökte säga.

Och på kvällen blir vi ändå osams. Ilskan väcks för att jag blir missförstådd, för att jag blir besviken, för att R inte säger vad hon vill och behöver. Och mitt i natten blir vi osams. R viskar en fråga, jag råkar vara vaken, hon visste inte ens att jag var vaken, jag känner mig trängd, tagen i anspråk, avkrävd svar och lösningar på olösliga problem. Och jag blir arg, igen. Ständigt denna jävla ilska som jag öser och öser och öser över R.

R drömde i natt att jag bara var elak mot henne. Att jag gjorde allt jag kunde för att driva henne ifrån mig, för att jag inte ville vara med henne, för att jag inte älskade henne. Och jag tänker att det är ett slags sanndröm, för det är ju vad jag gör. Jag blir ständigt arg på R och blir elak mot henne, och R drömmer mardrömmar om det.

Min ilska förstör alla nära relationer. Mitt första äktenskap. Mitt andra äktenskap. Min relation med R. Ilska, ilska, ilska. Elakhet. Grymhet. Sarkasm. Pikar.

Jag är ingen trevlig människa. Jag är ett missfoster. Eller en besviken, osedd sexåring i en vuxen mans kropp med en vuxen mans röstresurser och en akademikers vokabulär. Jag har förfinat och förädlat alla sidor av mig själv utom ilskan, vilket gör de förfinade och förädlade sidorna av mig själv till precisionsvapen i den primitiva ilskans tjänst. En labil sexåring med högteknologiska vapen kombinerat med råstyrka och röstresurser. Jag är ingen trevlig människa. Jag är ett missfoster.

Hon har åkt nu. Hon kommer tillbaka och hämtar sin katt i eftermiddag. Denna katt som så många nätter drivit mig till vansinne genom att jama och härja runt, men som jag ändå lärt mig älska.

Betyder det att separationen är ett faktum? Betyder det att jag misslyckats? Igen?

Jag skall inte ha någon nära relation. Jag har försökt tillräckligt många gånger nu. Min ilska försör allt. Sexåringar skall inte ha relationer med vuxna människor. Jag fungerar inte i relationer. Jag gör bara dem jag älskar illa.