En gammal bild

Facebook har en förfärlig funktion som drar fram ett gammalt inlägg eller en gammal bild och presenterar det som ett “minne”. I dag letade Facebook fram en sex år gammal bild på min son O. Han var fyra år och fotograferades på förskolan. Han har en grön tröja och hans röda hår lyser ikapp med de glädjestrålande ögonen och den leende munnen.

Han strålar aldrig sådär längre. Han ser mest bekymrad och sammanbiten ut. Eller så sitter han och stirrar frånvarande ned i sin mobiltelefon. Eller så är han arg, upprörd, förtvivlad över något som inte blivit som han tänkt sig.

Fyraåringens oförstörda glädje, nyfikenhet och livslust är borta. Den har ersatts av rädsla, misstro och tvivel.

Hur kunde de gå såhär? Skilsmässan har förstås märkt barnen, men det är inte bara det. O:s svårigheter började redan i förskoleklass. Undervisningssituationen och dess prestationskrav ställde till det för honom. Han blev rädd att försöka av rädsla för att misslyckas inför andra, rädsla att blotta sig, bli genomskådad, förlöjligad, osynliggjord. Nu för tiden säger han att han avskyr skolan, att ingen tycker om honom, att ingen förstår honom. När han är som mest förtvivlad säger han att han hatar sitt liv, att han vill dö.

Hur hamnade vi här? Hur förvandlades fyraåringens oförstörda glädje till rädsla, tvivel och förtvivlan? Kunde jag gjort något annorlunda? Var det J och jag som var otillräckliga som föräldrar? Var det skilsmässans fel?

Jag vet egentligen svaren på alla frågorna. Jag vet svaren eftersom O inte är så olik mig. Jag vet hur det kan vara att känna så stark förtvivlan att man samtidigt önskar sig död och så intensivt längtar efter närhet och gemenskap. Jag vet hur det kan vara att vara övertygad om att ens klasskompisar inte tycker om en, att man egentligen är halvt osynlig, att ingen egentligen lägger märke till en om man inte ser till att synas, genom att vara pajas eller bråkstake eller besserwisser. Jag vet hur det kan vara att förlora kontrollen över ilskan och göra och säga saker som man sedan bittert ångrar; hur den kväljande skammen fyller allt livsutrymme och skär av en från de människor man helst av allt vill komma nära.

Ibland känner jag mig som den enda som förstår O, som den enda som står på hans sida när resten av världen står frågande, lägger sina pannor i bekymrade veck och misstroget skakar sina huvuden. Till och med hans mamma finns bland de där som lägger sina pannor i bekymrade veck. Ibland undrar jag om jag alls begriper någonting och att det kanske inte är så bra att alla betraktar mig som “experten” på O. Tänk om jag har fel? Hur illa riskerar inte det att bli för O?

Den där sorgen sköljde över mig igen. Sorgen över att inte längre fungera som en familj. Sorgen över att inte vara två föräldrar som samarbetar i vardagen kring alla frågor som rör barnen. Sorgen över att inte kunna erbjuda ett gemensamt hem där barnen alltid blir sedda, älskade, omhändertagna, fostrade. Det barnen har nu är en ensam förälder i taget, en stackars stressad förälder som samtidigt skall försöka se till två barns behov. Ingen av dem blir riktigt sedda. Jag känner mig konstant otillräcklig.

Hur kan det trasiga livet bli helt igen?