Emotionell härdsmälta

Röken från helgens emotionella härdsmälta börjar skingras. De där härdsmältorna är så fruktansvärt svåra och plågsamma. De har alltid förekommit i mina nära, intima relationer — alltså parrelationer — men haft lite olika form beroende på vem som så att säga varit i andra änden av relationen. Med olika samspel har de emotionella härdsmältorna fått olika uttryck. Jag minns inte riktigt hur det var med Å, men jag minns raseriutbrott och saker jag kastat eller slagit sönder. Med J försökte jag stänga allt inne, för J kunde inte förhålla sig till mig alls när jag var “i affekt” som hon sade, utan jag blev utestängd, ignorerad, isolerad tills jag kunde prata sakligt och förnuftigt om saker och ting. Härdsmältorna blev isolerat självförakt och kokande inre och ibland rann det över. Saker gick sönder.

Med R blir härdsmältorna veritabla vulkanutbrott där påslaget av ren och pur ilska stegras till sådana outhärdliga nivåer själva livet känns outhärdligt. Så blev det i söndags. Med Å och J kunde det ta timmar att återhämta mig från en härdsmälta. Med R tar det dagar.

Å och J gjorde vad de kunde för att fånga upp mig i de här härdsmältorna; Å genom att försöka ta hand om mig, J genom att oroligt stå på armslängds avstånd och fråga om det fanns något hon kunde göra. R kan inte lindra mina härdsmältor, för hon går själv sönder av dem. På sätt och vis är det väl så att vi triggar igång varandras härdsmältor — även om jag inte är säker på att R själv skulle använda ordet “härdsmälta”.

Härdsmälta är den bästa benämningen jag kan hitta. En härdsmälta i en kärnkraftsreaktor uppstår när härden överhettas, bränner sig genom väggen på reaktortanken, förvandlar kylvattnet till ånga, sprider sig okontrollerat och förgör allt i sin väg. På precis samma sätt bränner sig ilskan genom alla känslomässiga väggar, förgasar allt rim och reson och förgör allt i sin väg. Eller det kanske inte är en fissionsreaktor utan en fusionsreaktor, för den rena ilskan består av sammansmält vanmakt och fruktan. Förtvivlan.

Det jag ser när röken efter härdsmältan skingras är något bekant: besvikelse. Det är besvikelsen som följer av att ha försökt göra sig synlig men misslyckats som väcker den där vanmakten och fruktan som smälter samman i härdsmältans vrede. Besvikelsen som följer av att ha försökt uttrycka behov och önskningar men inte blivit sedd, besvikelsen som följer av att ha försökt visa svaghet och brist men inte blivit sedd, besvikelsen som följer av att ha uttryckt ett behov som blottar sårbarhet — och inte blivit sedd.

Det var precis en sådan situation i söndags morse. Jag hade sovit, men jag var ändå trött, jag var orolig, jag ville sova, barnen behövde frukost, jag borde ha gått upp men ville inte, orkade inte. Jag bad R att ordna frukost, men inte utan skam. Skammen över svagheten var ständigt närvarande. Jag var sårbar. Och R kom och lade sig igen, hon visade inte tydligt att hon lyfte av mig ansvaret som jag egenligen borde ha tagit själv. Jag blev inte sedd när jag var som svagast och fösökte be om hjälp. Med en redan överhettad reaktor behövdes inte mycket ytterligare skav mot R för att härdsmältan skulle vara ett faktum.

En annan situation är sex. Sex är väldigt nära skammen. När jag uttrycker behov eller önskningar om sex eller intimitet, är jag också väldigt sårbar. Att bli avvisad, att inte bli sedd när jag är som mest sårbar, leder också till överhettning och risk för härdsmälta.

Och när härdsmältan är ett faktum är jag ingen trevlig människa. Jag blir som en labil sexåring med högteknologiska vapen. Och det, i sin tur, får R att gå sönder. Och om hon går sönder finns inget alls som kan hejda härdsmältan. Tvärtom: när R går sönder vaknar det medberoende barnet som känner ansvaret att ta hand om R — men med en samtidigt pågående emotionell härdsmälta leder det till total panik.

Och det är kanske när den emotionella härdsmältan stegras till panik som det blir så fullständigt outhärdligt för mig att jag inte längre vill leva. Och det som tar dagar att återhämta sig från.