Besvikelse

Jag satt hos psykologen på vårdcentralen tidigt i höstas med tårar i ögonen och sade att bara R flyttar hit så kommer allt bli bättre, då kommer jag inte att vara lika outhärdligt ensam, då kommer jag få hjälp att få ordning på livet, boendet, föräldraskapet. “R verkar ha koll”, sade psykologen när jag pratade om hennes whiteboard och hennes strategier för att få tillvaron att fungera. “Ja”, svarade jag, “hon har ADD, hon har koll”. Om bara R kommer in i mitt liv kommer alla problem att vara lösta, tänkte jag.

R skulle arbeta och studera, vi skulle ha varsitt boende och vi skulle träffas när vi ville och hade lust. Men när R flyttat hit började problemen avlösa varandra. R hade fått jobb som personlig assistent, men det var en mardröm. Brukaren var något slags bitter människa som konsekvent kränkte, klagade på och kritiserade sina assistenter. De övriga assistenterna var konsekvent sena till sina pass, vilket tvingade R till ofrivillig övertid i slutet på varenda arbetspass. Arbetsgivaren gjorde ingenting för att förbättra förhållandena eller stötta sin personal. Jag gjorde vad jag kunde för att stötta R, försökte tolka den här bittra människan genom R:s berättelser, tala om för henne hur hon skulle kunna agera, vad hon skulle kunna säga, och så vidare. Ibland kom R hem och berättade att mina råd verkligen hjälpt henne, men det slet ändå oerhört på henne.

Kränkningarna satte sig i kroppen på henne och en morgon kom hon inte ur sängen. Hon hade ont i ryggen, höfterna, axlarna, allt. Jag sade att hon måste kontakta vårdcentralen, men hon var så tveksam att jag tänkte att det är bäst att jag gör det åt henne. När återuppringningssystemet krånglade ringde jag vårdcentralens chef och påtalade det. Till slut fick hon en läkartid. Jag tänkte att det är bäst att jag följer med henne, för annars kommer hon bara släta över, inte säga hur illa det verkligen är. R skrek så fort läkaren vidrörde henne. “Det här är inte kroppsligt”, sade han, “är det säkert att det inte är något annat?” Han förstod att det måste vara långvarig psykisk påfrestning, men R kände sig kränkt av frågan. Jag hjälpte till och besvarade läkarens frågor så att han skulle bli nöjd. Efteråt tolkade jag läkarens bemötande för henne, varför han hade sagt som han gjorde och vad det var han var ute efter. Och jag tänkte att jag kanske egentligen behöver vara med R när hon kontaktar hälso- och sjukvården för hon misstolkar så lätt, det blir bara tokigt, hon kanske inte riktigt klarar sig själv?

När det visade sig att R:s arbetssituation var ohållbar och arbetsgivaren inte gav något stöd talade jag inte längre om för R vad hon skulle göra för att hantera den kränkande brukaren, utan att hon behövde säga upp sig. Hon tycker sådana saker är svåra, läskiga, besvärliga så jag skrev uppsägningen åt henne och såg till att hon skickade den till sin chef. Och jag tänkte att det kanske är bra att jag är med när hon söker nytt jobb, för R kanske inte riktigt klarar sig själv?

Det boende R hittade var ett kollektiv med två andra personer och en drös katter. Det hade verkat så bra när R hade pratat med personen som hyrde ut rummet, men när hon väl kom dit med flyttlasset kände hon sig inte välkommen. Det var ingen som riktigt pratade med henne. R:s katt skulle introduceras till de andra katterna, men eftersom personen som ägde de andra katterna inte var hemma så som lovat fick R:s katt mest vara instängd i sitt rum. Det var stökigt och smutsigt i lägenheten. De katter som bodde där sköttes inte så väl som R vill att katter skall skötas om. R tog med sig katten och kom på besök hos mig och ingen av dem åkte någonsin tillbaka till kollektivet.

Jag sade till R att om hon inte trivdes behövde hon säga upp kontraktet och att datum var viktiga; det var tre månaders uppsägningstid. Jag talade om för henne hur hon skulle göra, hur hon skulle förhandla, och så vidare. R var så rädd och undvikande att jag tänkte att jag måste se till att det blir gjort, för R kanske inte riktigt klarar sig själv?

Någonstans här ersattes vår särbo-plan med en sambo-plan. Nu har vi ju ändå hamnat här under samma tak, så varför inte försöka? Jag tänkte att om nu R ändå bor hos mig och hon således inte har några utgifter för boende, kanske R kan studera heltid och förverkliga sin dröm om en akademisk examen? R har ju ADD och massor av rädslor så jag tänkte att R kanske inte riktigt klarar sig själv. Således behöver jag hjälpa henne, så jag talade om för henne hur hon skulle göra: söka upp studievägledaren, lägga upp en plan för hur hon skulle nå sitt mål, skaffa sig fasta rutiner, gå upp varje morgon, åka iväg till universitetet, inte sitta hemma och studera, använda den och den studietekniken, läsa böckerna på det och det sättet, och så vidare. Jag har varit student längre än jag varit någonting annat, jag har till och med varit lärare, så jag vet ju hur man gör! “Om du bara gör som jag säger går det bra”, sade jag, men R gjorde inte som jag sade, och det gjorde mig frustrerad. Eller nej, det gjorde mig arg, ibland näst intill vansinnig. R vet inte sitt eget bästa, hon måste ju lita blint på mig, göra som jag säger, så blir allt bra! R vet inte själv vad som är hennes bästa, det vet jag!

Kanske inbillade jag mig att jag på något sätt var “god” som lät R bo hos mig så att hon kunde ägna sig åt sina studier, och så “tackar” hon mig genom att inte göra som jag säger? Jag ger henne hennes livs chans, att få studera utan att ta några ekonomisk risker, och så gör hon inte som jag säger?

Visst. R kanske närde en längtan om att bli omhändertagen — men priset hon fick betala var hennes självständighet. Hon blev inhägnad, inte omhuldad.

Det jag ser när jag tittar tillbaka är en successiv upptrappning av kontroll. Vi gick vilse. Ordentligt vilse. Vi förlorade den ursprungliga planen och trasslade in oss i varandra. Anpassade oss till varandra i tron att det skulle vara bra för den andre. Jag tog ansvar för allt som R inte verkade kunna ta ansvar för själv, och eftersom hon inte verkade kunna ta ansvar för sitt liv tog jag ansvar för hela hennes liv. R försökte göra mig glad och nöjd, hon försökte vara bra för mig, men jag var bara missnöjd och arg, så hon försökte anpassa sig så mycket hon kunde, göra sig själv så liten och osynlig som möjligt, ta så liten plats som möjligt. Samtidigt som jag kontrollerade hennes liv.

Det blev inte bra.

Nu har vi en tillvaro sida vid sida full av sår som vi hela tiden lyckas riva upp. R:s undvikande är påtagligt, liksom min irritation och ilska. R är rädd för min ilska och undviker allt som kan väcka den, men hennes undvikande provocerar mig och väcker ilskan. Ilskan förstärker undvikandet, undvikandet förstärker ilskan; ilska och undvikande förstärker varandra. Vi behöver komma från varandra, vila från varandra, börja om, bryta den onda spiralen av ilska och undvikande.

Jag är så besviken och ledsen. Det var så mycket jag hoppades på. Hur hamnade jag här? Sorgen kväver mig. Varför lyckas jag bara göra mitt och andras liv till ett elände?