Ännu en emotionell härdsmälta

Det hände igen. De där fruktansvärda, omöjliga situationerna när jag förgås av ilska och skam och beter mig som ett skrikande spädbarn. De där känslomässiga härdsmältorna som gör att ingen står ut att leva med mig. De där härdsmältorna som gjorde att äktenskapet med J kraschade och som kommer att göra att min relation med R kraschar. Jag är helt enkelt omöjlig att leva med.

På sätt och vis började det redan i fredags. På morgonen skjutsade jag barnen till skolan. På tillbakavägen skjutsade jag J till jobbet; vi skulle ju ändå åt samma håll. Vid ett rödljus upplyste hon mig om att “här kan det vara halt”. Först blev jag arg. “Vi är skilda”, tänkte jag, “och ändå talar du om för mig hur jag skall köra bil?” Ganska snart tog känslan av värdelöshet över. Jag påmindes om att J aldrig kunnat lita på mig. Jag började tänka på vårt senaste samtal hos familjerådgivningen där J klart och tydligt gjorde klart för mig att skälet till hennes skilsmässa var de här härdsmältorna.

När jag kom till jobbet var det det sedvanliga var-och-en-sköter-sitt och blev jag påmind om att jag med största sannolikhet blir arbetslös vid årsskiftet. Framåt kvällen började oron mala. Jag kände mig värdelös. “J har fått ordning på sitt liv”, tänkte jag, “men jag kommer att bli arbetslös och hur skall jag då kunna erbjuda mina barn ett drägligt liv”? Jag kände hur jag ganska raskt sjönk ner i det där träsket av självömkan och hopplöshet som jag är alltför väl bekant med.

Jag tänkte att jag måste göra något annorlunda för en gångs skull. Inte sjunka ner i självömkan och lägga över ansvaret för att ge mig tro (på mig själv), hopp (om framtiden) och kärlek till någon annan. Det var alltid så jag gjorde med Å (och hon spelade med, vilket gjorde att jag till slut inte kunde respektera henne), det var alltid så jag gjorde med J (men hon spelade inte med alls, vilket med tiden gjorde känslan av otillräcklighet och oduglighet permanent), det är hittills så jag gjort med R (och hon försöker se mig, men hon går själv sönder längs vägen).

Så jag gjorde annorlunda: sent på kvällen, efter att min son gått och lagt sig, gick jag ut en promenad. Efter ett tag fick hopplösheten konturer. Det var då jag fick syn på hur J:s kommentar om rödljuset tidigare på dagen satt igång en kedjereaktion som rivit upp det där blödande såret jag fortfarande har inom mig: skammen över att ha kraschat ett äktenskap, skammen över att min otillräcklighet, min trasighet, brutit sönder min familj, mina barns hem.

Jag messade R mina insikter. Då fick jag ner dem i ord och de blev klara för mig. Jag tänkte att det var bra också för R att jag lät henne förstå vad det var som plågade mig. Jag visste ju att R var orolig för mig. Om jag delade med mig av vad som hände i mitt inre, hur kaos fick konturer, tänkte jag att R skulle bli mindre orolig för mig.

Flera gånger de senaste veckorna har vi sovit med en öppen ljudförbindelse mellan oss. Vi lägger telefonerna bredvid oss med högtalaren på. Det ger ändå en viss trygghet och gemenskap. Jag hade hoppats att vi skulle göra det även i fredags kväll, men det blev inte av. Vi blev inbegripna i något slags diskussion där R ville tolka min inre värld som ett mörkt, möblerat rum, ett rum som enligt J var fullt av skräp och värdelösa möbler, enligt mig var fullt av fejk och billiga kopior, enligt R... ja, de där förstod jag aldrig riktigt, men jag gillade de två första metaforerna. Men det var ändå med en viss besvikelse jag somnade på fredagen.

På lördagen var jag låg och ledsen. Jag försökte ta mig för att göra saker, men det gick trögt. R skickade en bild på garnnystan. Jag antog att bilden betydde något, men jag förstod inte vad, och det gjorde mig irriterad; jag blir ofta det när jag inte förstår saker. Det visade sig att bilden betydde “vill du att jag stickar en mössa åt dig”? Ganska torrt svarade jag R att “om det inte är uppenbart vad du vill med en bild får du gärna ge mig ett sammanhang” och avslutade med sarkasm: “jag tror jag nämnt det förut”. Något senare insåg jag att det var ganska elakt sagt, så jag svarade att jag gärna ville ha en mössa — trots att jag egentligen är fullt nöjd med den mössa hon redan stickat åt mig.

Vi skulle höras på telefon, R och jag, men när hon hörde av sig och undrade om det gick bra var jag precis på väg att ta en promenad till stan tillsammans med min son. Vi handlade kläder åt honom, och jag messade R om hur det gick (inte särskilt bra). Vi gick förbi smyckesbutiken där R och jag lämnat in våra ringar för gravering. Jag skulle ha hämtat ut dem redan på fredagen, men glömde bort det; de där sakerna som jag skall göra mellan jobb och hem glömmer jag praktiskt taget alltid bort. Jag hade nämnt det för R på fredagskvällen, men tänkte att det inte spelade så stor roll, för det kändes ändå inte bra att bära min ring om inte R kan göra det, och det är ju inte förrän om en vecka vi ses nästa gång.

När vi kom hem messade jag R och sade att nu kan jag prata i telefon. R ringde upp efter en stund. Hon frågade hur det var att köpa kläder med William. Jag hann bara börja, sedan tog R över och återgav en lång berättelse om hur det var för hennes dotters pojkväns mamma att köpa kläder till sin son; hon hade precis varit där och tydligen hade de pratat om det. Sedan berättade hon att hennes väntade besök stod i hennes trapphus, men fortsatte ändå att prata med mig. Hon började räkna flyttkartonger, och jag kände mig väldigt obekväm eftersom hon hade gäster hon egentligen behövde ta hand om. Jag avslutade samtalet ganska bryskt. “Vi hörs senare”, sade R. “Vi får se”, svarade jag. För samtalet gjorde mig ledsen. Och arg. Jag hade velat få berätta om hur jag hade det, men R körde liksom sitt eget race.

Senare på kvällen, när jag satt och tittade på TV-serie med min son, fick jag ett meddelande från R. “Jag mår inte bra”, skrev hon. Jag blev orolig. “Vad har hänt?” undrade jag. Svaren dröjde. Hon var på hemväg, förstod jag sedan. Allt det där som hänt tidigare under dagen spelades upp för mig: bilden på garnnystanet och mitt avvisande svar, telefonsamtalet som jag avslutade ganska bryskt, flera små små “skav” mellan oss under dagen. Jag vet att R är minst lika känslig som jag, så jag antog att det hade med det att göra. Att hon kanske hade snavat av det där skavet på samma sätt som jag snavade av skavet mot J dagen innan. Jag ville prata med henne och reda ut allt det där.

Hon messade att hon kommit hem och tagit två Atarax. Hon har sagt att det gör henne helt utslagen. Hon känner ingenting. Hon somnar och bara sover. Det gjorde mig nästan panikslagen. “Nu kommer hon att försvinna från mig”, tänkte jag. Det gjorde mig också arg, för det tog ifrån mig möjligheten att vara bra för henne. Ja, jag kände mig faktiskt sviken. Hon mådde inte bra, men valde Atarax framför mig. Allt det där som skavt under dagen, det fick jag inte en chans att ställa tillrätta. Det blev bara bedövat av Atarax. “Fly inte smärtan”, vädjade jag till henne i ett meddelande. “Döva den inte. Den är viktig. Den har något att berätta.”

Jag gick ifrån TV-serien. Jag sade åt min son att titta vidare själv. Jag ringde upp R. Jag frågade hur det var. Hon var ledsen, upprörd, svävade på målet, det var en massa prat om att hon varit väldigt social senaste dagarna och hon orkade egentligen inte med det, hon kände skuld gentemot besöket hon haft, alla som vill hjälpa henne med flytten men som hon inte kan var tacksam mot. Men hon nämnde ingenting om mig. Jag frågade om de inte var så att det här börjat efter att vi varit i kontakt med varandra, och jo, det gjorde det kanske, men först ville hon inte gå med på att det fanns något samband däremellan. Jag bad henne berätta från det, minut för minut. Hon fortsatte först på samma sätt, som om hennes själsliga smärta inte hade något allt med mig att göra, men sedan var det som om något brast för henne. Hon berättade att jag igår bara prata om J och jag hade glömt hämta ut ringarna, hon hade velat sticka en mössa och jag hade avvisat henne, jag hade avvisat henne bryskt och okänsligt i telefon tidigare idag och hon förstod inte varför jag inte ville prata med henne och jag förstod att det hade hängt med under hela kvällen när hon umgåtts med sina vänner.

Det gjorde ont att göra. Det gjorde ont att få höra att fredagen, när jag trodde att jag gjorde något bra som gjorde annorlunda och lyckades hejda mitt eget fall, när jag trodde att jag lugnade R genom att berätta vad som rörde sig inom mig, så hade jag i själva verket gjort henne ledsen. Och jag hade glömt hämta ut ringarna. Och jag hade avvisat henne i telefon. Skammen brände som eld i bröstet. Men jag blev också arg. Varför hade R inte sagt något tidigare? Om jag bara hade vetat! Om jag bara hade vetat skulle jag gjort helt annorlunda!

Sedan hände något. R sade något under samtalet som gjorde mig riktigt arg. Jag minns inte vad det var. R sade senare att hon heller inte minns, eller också är hon bara rädd för att säga det igen. Jag slängde ifrån mig telefonen. Jag hörde R säga “hallå”? Jag tryckte bort samtalet. “Jag är också dåligt skick”, skrev jag till R. “Jag vill bara ha någon som lyssnar”, svarade hon. “Jag också”, skrev jag. “Och jag har inte lyssnat på dig idag”, svarade hon.

Min ilska vällde över. Jag skrev till henne hur det där telefonsamtalet blev för mig. Att hon bara pratat om dotterns pojkväns mamma och hennes klädköp. Och direkt därpå kommer skammen: jag är värdelös som bara pratade om J på fredagen och glömde ringarna.

Och där föll jag rakt ner i den där avgrunden av självömkan och hjälpavvisande klagan. Allt jag skrev handlade om att “jag är värdelös”. Samtidigt var jag så medveten om att R behövde mig, hon behövde att jag lyssnade på henne, vilket gjorde att min egen självömkan var outhärdlig. Ilskan inom mig bara växte. Ilskan mot mig själv. Och det blev outhärdligt att R nu skulle bry sig om mig när jag tyckte att jag borde brytt mig om henne. R skrev att hon är stressad, hon är i ett hål, hon kommer kravla sig upp därifrån, och det läste jag som att hon inte vill ha min hjälp att ta sig upp därifrån. Jag läste det som ett avvisande. Precis som jag läste allt annat hon skrev som ett avvisande. Allt hon över huvud taget skrev blev för mig att jag är oduglig och värdelös. Och jag såg det hända, vilket gjorde mig ännu mer oduglig och värdelös. “Jag vet ärligt talat inte vad som hände”, skrev jag, “men mitt agerande ikväll är oacceptabelt. Du behövde mig och jag slängde på luren.”

Min son ropade från TV-rummet och undrade när jag skulle komma tillbaka. Där och då svek jag också honom. Jag vet inte hur mycket han hörde av R:s och mitt samtal. En händelse inte helt olik den där i bilen som J berättade om, antar jag. En av de där händelserna som gjorde att hon kom fram till att hon ville skiljas från mig.

Jag lyckades samla mig. Jag skrev till R att det här var inte bra, vi skulle kanske behöva prata igen innan vi lade oss. R skrev att hon ville ha öppen ljudförbindelse, för hon sover bättre då. Jag tänkte att det nog vore bra.

TV-serien tog slut. Jag duschade. Det R berättat om fredagen skavde inom mig. Jag hade gjort något som jag trodde var bra, ändå hade det blivit så illa för R? Den där tanken att jag är malign började slå rot i mig igen. Hur jag än gör, gör jag andra illa. Och det där dåligmåendet, den där skammen, hjälplösheten, hopplösheten, ilskan — det är den som gör att andra människor inte kan leva med mig. Som stöter bort andra. Som gör dem illa. Som gör mig omöjligt att leva med. Omöjligt att älska.

Jag hade så många känslor riktade mot R. Ilska. Skam. Rädsla. Längtan. Jag satte mig vid datorn och skrev för att reda ut bland allt. Jag insåg att jag var arg på R för att hon inte sagt något om gårdagen, att hon inte vänt sig till mig med sin besvikelse, att hon pratat bort mig under det där telefonsamtalet, att hon bedövat sig med Atarax innan jag fått en chans att ställa saker tillrätta.

När jag var klar ville jag prata med R. Vi hade utväxlat några meddelanden medan jag skrev, och hon skrev att hon inte kunde sova för grannen hade fest. Men när jag skickade ett meddelande svarade hon inte. Jag blev så besviken. Nu när jag fått ordning på mina kaotiska känslor, nu när jag äntligen skulle kunna reda ut allt, ja, då fanns hon inte där.

Jag skickade ett sista meddelande. Hon ringde upp. Hon var helt uppenbart yrvaken. Hon hade somnat. Hon var groggy. Hon ville ha öppen linje för att höra mig när hon sov. Men... jag ville ju prata med henne. Jag ville ställa saker tillrätta. Men nu fanns hon inte tillhands för mig. Jag blev så arg. Så desperat. (Det här är väldigt svårt att skriva, för jag förstår inte mitt eget handlande, jag skäms, jag skäms, jag skäms.)

Jag gick ut för att försöka få ordning på mina känslor. Inte ligga i sängen och förgås av skam och ilska. Men det hjälpte inte. R försökte ringa mig. Jag tryckte bort hennes samtal. Hon messade och bad mig ringa mig.

Jag kom hem. Jag försökte ringa. Hon hade ju bett mig ringa. Men hon svarade inte. Först efter ett långt tag svarade hon. Jag vet inte hur samtalet gick. Jag vet att jag skickade min dagboksanteckning till henne. Jag hoppades att det skulle överbrygga den där klyftan mellan oss, att hon skulle säga att hon förstod, att jag hade rätt att vara arg, att hon förlät mig. Men R rättfärdigade sig i stället, hon ursäktade sig, hon sade att hon blir nervös och bara babblar i telefon ibland, och det vet jag ju — och det betydde att jag faktiskt inte hade rätt att bli arg.

Så min desperata önskan att bli tagen på allvar, att få min ilska tagen på allvar, respekterad och accepterad som befogad — om än sett ur mitt perspektiv, om än baserad på missförstånd av alla slag — det sket sig. Och det är väl kärnproblemet här: att min ilska aldrig blir respekterad, aldrig blir erkänd som befogad och rimlig (om än oproportionelig) — och den enda slutsats jag kan göra av det är att min ilska är oförlåtlig och att jag är defekt och full av en massa konstiga, orimliga, obefogade känslor.

Jag ser det här hos andra. Men ingen ser det hos mig.

Min ilska kommer att förstöra också relationen med R.