Älskar du mig?

Tvivel. Detta ständiga tvivel på om det var så klokt att R och jag flyttade ihop i min lägenhet. Tvivlet på att R och jag klarar av en intim relation över huvud taget. Detta ständiga tvivel som gnager som en ångestklump i magen.

Varje gång jag försöker tala om mitt tvivel med R, ställer hon samma fråga till mig: älskar du mig?

Och jag svarar naturligtvis att ja, det gör jag. För vad annat kan jag svara? Naturligtvis älskar jag R. Men när jag har svarat, då är saken liksom utagerad. Då är det som om tvivlet inte längre räknas. Jag älskar ju R, så då kommer det ju att fungera. Eller hur?

Jag går i fällan varje gång. Mitt tvivel blir desarmerat. Problemen och hindren jag vill prata om går inte längre att prata om, inte heller hur vi kan lösa problemen eller komma runt hindren, inte ens överväga om det är möjligt. För jag älskar ju, och då löser det sig, eller hur?

Vad är att älska? För mig handlar det inte om känslor, utan om handling. Att älska är att vilja. Att älska är att handla i kärlek. Att handla i kärlek är att handla så att man bemöter den andre inte som ett medel att nå ett mål, utan ett mål i sig. Att handla med den andres bästa för ögonen, inte mitt eget bästa. Och då vad den andre tar för gott och riktigt, inte vad jag bedömer vara rätt och riktigt för den andre.

Att älska är, kort sagt, att vilja den älskades eget bästa. Och det är vad jag vill R.

Men det är också vad jag vill mina barn och många andra i min omgivning. En nära relation är något mer, en exklusiv intimitet, ett förbund och ett löfte, en förpliktelse. Förpliktelser som först och främst realiseras i handling.

Vad är R:s bästa? R behöver få höra att hon är älskad. Att hon duger, att hon gör bra saker, att hon räknas, att hon är viktig. Hon behöver ständiga påminnelser om att hon är älskad och att andra inte kommer att överge henne. Försäkringar. Ord. R behöver kärlek i form av ord. Men för mig är kärlek handling, inte ord.

Det är tvärtom så att kärleksord besvärar mig. Det är lätt att säga ord. Det är lätt att uttala kärleksbetygelser — men att åtfölja dem med handlingar är desto svårare. Det är lätt att säga “jag älskar dig”, men desto svårare att handla i kärlek, att handla med den andres bästa, inte mitt eget bästa, för ögonen. Det är lätt att säga “du är okej”, men desto svårare att placera sig i den andres position och se världen med dennes ögon — något som är en förutsättning för att man skall kunna handla med den andres bästa för ögonen. Än svårare är det att se sig själv genom den andres ögon.

R vill att jag skall överösa henne med kärleksbetygelser, att jag skall omhulda henne. Men ord betyder ingenting. Bara handlingar. Och i handling brister jag.

I handling visar jag gång på gång att R inte duger, att hon inte räcker till, att hon gör fel, att hon är i vägen för mig, att hon gång på gång trampar mig på tårna. I handling visar R gång på gång att hon gör allt för att få det här att fungera, gör allt för att anpassa sig, gör allt för att vara mig till lags, gör allt för att vara bra för mig. Hon böjer sig, töjer sig, anpassar sig, handlar i kärlek. Jag avvisar, klagar, gormar, blir arg, handlar inte i kärlek.

Det är detta jag försöker prata om. Det är det tvivel som gnager inom mig men som jag inte får prata om för det liksom kortsluts varenda gång av den där frågan: älskar du mig? Ja, måste jag svara, jag älskar, för jag vill R:s bästa. Men att vilja räcker inte. Vilja måste räcka ända ut till handling. Och jag handlar inte i kärlek. Så, ja, jag älskar R, för jag vill R:s bästa, men jag förmår inte älska, för jag förmår inte handla med R:s bästa för ögonen.

Varför förmår jag inte att handla med R:s bästa för ögonen? För att R:s bästa krockar med vad jag vill och behöver i den livssituation jag befinner mig i just nu.

Jag kommer från en skilsmässa, eller nej, jag kommer bärandes på ett stort tomrum efter ett havererat liv. Förlusten av mitt äktenskap lämnar inte längre ett så stort tomrum — J:s och min relation var inte bra för någon av oss — men förlusten av min familj, min fasta punkt i tillvaron och min framtid är oändlig. Visst, för ett år sedan var mitt liv ett skeppsbrott och jag kravlade omkring bland vrakspillror på en strand. Nu har jag byggt mig ett vindskydd och har hittat ved att elda med — men det är fortfarande så mycket som är trasigt, fortfarande så mycket jag saknar, fortfarande så mycket att bygga upp. Och jag måste bygga upp mitt liv i detta — inte ett delat liv med R. Jag minns att jag skrev precis samma sak på en annan blogg för snart ett år sedan: jag måste bygga upp mitt eget liv innan jag kan dela det med någon annan. Jag har inte något eget liv jag kan fläta samman med R till ett gemensamt liv. Jag har bara tomhet. Och visst, nu har R flyttat hit och på sätt och vis är vi lika vilsna båda två och behöver båda två bygga upp ett liv men... men jag vill ha mitt eget liv.

Jag vill ha min egen plats i tillvaron som inte är beroende av en nära relation. Jag vill inte hänga upp mitt liv på ett gemensamt, delat liv. Jag vill inte vara med om förlusten och smärtan av att riva upp ännu en relation där jag kommit för nära, nästlat in mig, öppnat alla dörrar, trasslat in mig i den andre och sedan behöva nysta upp alla förbannade jävla trådar när det havererar.

R vill bli insläppt. R vill ge hela sig själv, hela sitt liv, till mig. Hon vill väva samman sin existens med min. Det skrämmer mig. Jag vill inte vara så nära. Jag vill inte dela ett helt liv. Jag vill inte väva samman mitt skeppsbrott till liv med någon annan. Det är så jag gjort tidigare i livet: jag har kastat mig från den ena relationen till den andra i ett försök att hitta något slags kompensation för de hålrum mina bristfälliga föräldrar lämnat inom mig.

Jag måste stå på egna ben. Jag vill stå på egna ben. Jag vill i alla fall försöka. Jag vill inte väva samman mitt liv med någon annan förrän jag prövat det.

Och därför fungerar det inte att vara sambo. Därför fungerar det inte att kompromissa om hur det skall vara i lägenheten, för den här lägenheten var den lägenhet där jag skulle bygga upp mitt liv igen, det som skulle bli min fasta tillvaro i livet. Jag behöver det för mig och mina barns skull.

R vill vara en del av den tillvaron, men hon kan inte bli det. Jag kan inte besvara hennes vädjan att bli “insläppt” för jag värnar ett liv som är mitt eget, som är min fasta punkt i tillvaron som egentligen bara är beroende av mig, så att den inte kan ryckas undan av någon annan, så som J gjorde när hon bestämde sig för skilsmässa.

Jag vill inte mista R. Jag älskar R. R betyder mycket för mig. Jag vill att R skall vara en del av mitt liv. Men jag kan inte och vill inte dela hela mitt liv med R.

Och för detta känner jag sådan skuld. Jag har bjudit in henne. Jag har bjudit in henne i mitt liv, jag har lutat mig mot henne, hon har burit mig så gott hon kunnat, hon har oroats, våndats för min skull, hon har utstått så mycket. Men jag kan inte ge henne det hon så intensivt önskar och behöver: att bli insläppt, att bli omhuldad, att få väva samman hela sitt liv med mitt. Jag försökte, men jag kan inte. Jag vill inte.

Samtidigt kan så mycket av det här vara mina hjärnspöken. Det är R som redan från första början talat om att relationer inte nödvändigtvis måste följa den traditionella mallen för tvåsamhet: delat boende, delad ekonomi, delad vardag, delat liv. Relationer kan se ut på många sätt. Särbo behöver inte vara så dumt det heller. Men jag misstänker att R:s högsta önskan i själva verket är just en sådan traditionell relation.

Jag vet inte hur det här skall lösas. Vi har hamnat under samma tak efter att R:s tänkta jobb och boende visade sig vara katastrofer. Vi har gjort ett försök att bli sambos, väva samman våra liv, och ibland går det bra, men i slutänden känner jag mig ändå lite trängd eftersom jag i så fall måste ge upp min egen önskan om att ha min egen fasta punkt i tillvaron, min egen trygghet som ingen annan kan ta ifrån mig.

Jag tror jag måste fortsätta låtsas som att jag jobbar nu.