Allt är okej

Igår morse, när jag åkte iväg, blev jag arg på R. Hennes katt jamar nätterna igenom och håller mig vaken. Så mycket har han inte jamat tidigare, vad jag kan minnas. Jag tänker att det är något fel. Att katten inte mår bra. Jag frågade R om katten brukar jama så mycket, om det inte finns något att göra åt det. R svarade att han är ju ett kattdjur, han är vaken på natten. Menar du att det inte finns något att göra? underade jag. Det var ju inte svaret jag hade velat ha. Jag hade ju velat höra att det finns något sätt att få katten att vara tystare på nätterna, om det inte var så att han jamade mer nu än tidigare, och i den tonen tjafsade vi vidare. Jag var orolig, för mig och för katten, men kände inte att R tog min oro på allvar. Så jag blev — som vanligt — arg.

Jag skulle resa iväg för två dagars arbete på annan ort. R lade sig i sängen och tittade bort. Hon brukar göra det när hon är ledsen eller arg. Jag antog att det hade med tjafset om katten att göra. Jag frågade vad det var, om hon var okej, men hon svarade att hon bara var trött. Okej, tänkte jag, då var det så. Då var också det där tjafset om katten utagerat, tänkte jag. Vi kramades farväl och jag åkte iväg.

På tåget ägnade jag mycket tid åt att fundera på hur vår relation fungerar. Den fungerar inte bra. Nya tankar började formuleras. Jag tänkte att det här är viktigt, vi måste prata om vår relation, R och jag. Det får vi ta när jag kommer tillbaka, när tankarna kanske är klarare än de är nu.

På kvällen får jag ett meddelande från R: kan du ringa mig? Vi kopplar upp ett videosamtal. R börjar prata om morgonen, att allt kändes så bra kvällen innan, men sedan på morgonen var jag bara arg igen, hon sade att hon alltid känner sig otillräcklig, hon frågade om hon räcker till för mig, om hon verkligen är den jag vill ha och behöver. Hon sade att hon kanske bara skulle ta sitt pick och pack och flytta hem igen, gå tillbaka till sitt gamla jobb och flytta in i lägenheten hon haft uthyrd.

Jag kände mig trängd. Jag var inne i mina egna tankar, min egen process att försöka förstå vad som händer i vår relation. Jag hade börjat tänka att vi kanske skulle söka hjälp av en tredje part, R och jag, för att prata om våra svårigheter. Inget av detta ville jag prata om då. Jag kände mig bara ställd mot väggen.

Vad är det du vill säga? undrade jag. Att du gör slut? Att du flyttar härifrån, hem till din småstad? Är det ett hot? Ett ultimatum? Eller något annat? R svarade att hon hade velat vara arg på mig, men hon var inte arg. Hon sade att hon vill ha en relation med mig, hon vill att det skall fungera, men jag är bara arg och missnöjd. Då kände jag mig ännu mer ställd mot väggen. R formulerade våra svårigheter som att det blott handlade om att “vilja”, och av det följer att om man bara “vill” så går det, och eftersom hon “vill” så måste det vara mig det hänger på, så frågan blev huruvida jag vill eller inte. Våra relationssvårigheter parkerades liksom hos mig och i min eventuellt bristande vilja. Så där och då kände jag att här avkrävs mig någon form av bekännelse: att jag vill. Och med den bekännelsen avkrävd, så skulle ju saken liksom vara klar och problemen lösta? Jag kände igen mig, det är samma scenario som när R ställer mig mot väggen och frågar om jag älskar henne. Och det kortsluter alla möjligheter att prata om våra svårigheter på ett mer konkret sätt, ett sätt som gör att de faktiskt skulle gå att lösa. Så länge våra svårigheter reduceras till att handla om min (bristande) kärlek eller min (bristande) vilja, kommer ingenting att kunna lösas. Och kanske är det en av anledningarna till att jag känner mig så trängd av den här relationen.

Jag sade allt det här till R igår. Jag sade att jag kände mig ställd mot väggen när våra svårigheter att leva med varandra fångas i en berättelse som enbart handlar om kärlek och vilja, att det inte handlar om det, utan om andra saker. “Det var ju bra det i alla fall”, svarade R hårt och kort. Jag kände mig attackerad. R insåg att hon gjort ett misstag och sade “förlåt”. Men jag blev arg. Jag kände mig inte respekterad. Jag kopplade ner samtalet.

Det var dumt.

Min ilska är ett av våra problem. Min ilska är ett av mina största problem. Min ilska är genomgående något som har ställt till problem i nära relationer. Min ilska är möjligen något som gör mig omöjlig att leva med.

Vi utväxlade några meddelanden. R skrev att det var okej, att hon gjorde ett misstag som hörde av sig och ville prata om de här sakerna. Men jag förstår henne egentligen så väl! Jag är ju precis lika otålig och girig när det är något problem jag vill prata om! Jag tränger mig på och kan inte vänta. Nu gjorde R det med mig. Och jag bet ifrån och blev bara arg.

Hur som helst. R skrev att det var okej. Så jag gick och lade mig och somnade.

Nu på morgonen finner jag att R skrivit på sociala medier att livet kanske trots allt inte är för henne, att det kanske är lika bra att ge upp. Suicidtankar. Jag har försökt ringa henne i över en timme, men hon svarar inte. Jag tror inte hon har gjort något, jag tror hon har tagit flera Atarax och lagt sig för att sova (det är vad hon brukar göra i sådana här situationer) och sover som en sten i ett halvt dygn, men det stillar inte min oro. R ger uttryck för en önskan att ge upp, i praktiken att ta sitt liv, och jag får inte tag på henne. Hon svarar inte i telefon, inte på SMS, inte på meddelanden på sociala medier.

Jag är utom mig av oro, men också arg. Riktigt, riktigt arg. Jag växte upp med en mamma som var helt oförutsägbar. När jag kom hem från skolan visste jag aldrig vad som väntade. Jag visste inte om någon alls skulle vara hemma. Jag visste inte om jag skulle mötas av en glad, fungerande mamma som lagade mat, eller om jag skulle mötas av ett vrak som satt i källaren och grät (men sade att “det är ingenting”) eller — som en gång jag minns alltför väl — en mamma som försökt ta livet av sig genom att stoppa sig full med tabletter.

Den otryggheten kan jag inte leva med. Vill jag inte leva med. Tänker jag inte leva med.

Det R gjort — ge uttryck för suicidtankar och sedan göra sig onåbar medan jag befinner mig hundratals kilometer från henne — är helt enkelt inte okej.