Konflikt

Konflikt. Igen. Konflikt för att jag går sönder mot R:s tystnad. Igen. Konflikt som löses genom att jag talar om för R att hon är älskad, att hon duger, att hon skall tro på sig själv. Igen. Konflikt som löses genom att jag förstår R, genom att jag lyfter upp R, genom att jag tar ansvar.

“Det här fungerar inte för mig”, sade jag till slut, när jag brast mot hennes tystnad. Vanmakt. Förtvivlan. Ilska. Och på den vanmakten, förtvivlan och ilskan svarade R med att kasta förlovningsringen på mig.

Hur länge skall jag acceptera att bli bemött så?

R är faktiskt inte den enda som mår skit i det här.

Och efter det tröstade jag henne. Jag är krisernas mästare. Jag omfamnar min far och lugnar honom när han i desperation slår näven genom sovrumsdörren för att komma åt min mor. Jag försöker “rädda” min första flickvän S från hennes psykossjukdom. Och jag tröstar R och talar om för henne hur älskad hon är efter att hon kastat förlovningsringen på mig.

Kanske skulle jag bara låtit henne sova på soffan.