Arg

Jag är arg. Arg för att jag inte blivit respekterad.

“Jamen jag ville ju bara göra något bra! Jag vill ju bara vara bra för dig! Jag vill ju hjälpa till!” Så har det hetat varenda gång R ändrat om, packat upp saker, köpt nya glas, möblerat om i mitt medicinskåp, lagt ut golvmattor, ställt upp lampor, fyllt köksskåpet med mängder av kaffekoppar, spridit ut alla lampor på soffbordet. Varje gång R gränslöst rör om, varje gång hon inte respekterar mig, så är det jag som får skulden, för R ville ju bara vara bra för mig, vem är jag som är så argsint och otacksam? “Jag känner aldrig att jag duger, jag får aldrig höra att jag gör något bra”, klagar R. Och jag känner skuld, för jag känner att jag inte kan ha tillräckligt med överseende, inte uppskatta henne tillräckligt, att det är jag som brister i kärlek.

Men om man ständigt kliver över någon annans gränser, om man inte respekterar den andres behov av delaktighet, om man bara gör, ändrar, fixar, donar utan att fråga, utan att höra sig för vad den andre faktiskt vill — då kanske man inte möts av så mycket uppskattning och bekräftelse på att allt man gör är bra? Och då kanske det inte är så konstigt om man känner att vad man än gör, så räcker det inte?

Att göra saker för att “vara bra”, att anstränga sig och städa och plocka för att man “skall få tid att umgås”, att dela ut presenter och överraskningar för att få uppskattning — det är i själva verket ganska själviskt, för man gör det för att få sina egna behov tillfredsställda, inte med finstämd känsla och takt för den andres önskningar och behov. Det är en underlåtenhet att förmedla “jag vill” eller “jag behöver”. Det är manipulation för att få det man vill eller behöver. Och när man inte får det man vill eller behöver, lägger man grunden till besvikelsen på den andre: “du uppskattar ju inte det jag gör!” Skuldbeläggande.

Och när den andre till slut blir så pressad att denne drar sig undan eller slår ifrån sig, eskalerar det. Den andre ställs mot väggen: “Älskar du mig? Vad betyder jag för dig?” Naturligtvis känner den andre sig nödgad att svara “ja” — och accepterar därmed skulden som erbjuds på silverfat, för där finns det outtalade villkoret: “om du älskade mig skulle du acceptera att jag gör såhär mot dig”. Eller så hemfaller man åt klagan: “Ingen vill leva med mig! Den och den ville inte ha barn med mig, den och den ville inte bo med mig, och du vill det heller inte, ingen älskar mig!”

Och det är det som gör mig så arg.