Ilska och bristen på självrespekt

I dag har tankarna snurrat medan jag tvättat, städat, burit flyttkartonger, lagat mat, diskat och allt vad som nu behöver göras i lägenheten. På balkongen stod de flyttlådor som R packade förra fredagen när jag var på jobbet. Det var i förra veckan som psykoterapeuten kastade det där med medberoende i ansiktet på mig och jag har varit i något slags chocktillstånd sedan dess. Jag har försökt backa, reda ut vad som händer, försökt förstå hur vi hamnade där vi hamnade. Det har naturligtvis påverkat R, och förra fredagen fick R ett ryck och började packa sina saker. Böcker, toasaker, allt möjligt. Och så lade hon sig att sova. Jag anade att något var i görningen redan när jag kom hem från jobbet. Jag såg vad hon gjort, hon hade hunnit packa sex flyttkartonger och jag upptäcker fortfarande saker som saknas som hon packat ner i flyttlådor. “Vill han inte ha mig här kan jag lika gärna försvinna, om jag tar bort mina saker blir jag osynlig”, sade hon efteråt att hon tänkt.

Det var den tredje gången som våra konflikter gått överstyr och urartat i överilade, desperata, rätt korkade handlingar.

Nu har jag burit ner R:s flyttkartonger i källarförrådet, dels för att de inte kunde stå på balkongen för innehållet skule bli förstört, dels för att jag faktiskt inte vet hur R har tänkt göra, om hon tänkt ta sitt pick och pack och flytta någon annanstans (vart?) eller om hon skall magasinera sakerna i väntan på att hon hittar ett annat boende. Jag vet faktiskt inte.

Och det gör mig arg. I dag har jag insett att jag faktiskt är arg. Jag har problem med ilska, alla svåra känslor kommer först ut som ilska, jag kan inte riktigt kontrollera min ilska, och det betyder att jag så gott som alltid betraktar den som obefogad, onödig, jag borde inte vara arg. Men idag tänker jag att jag kanske trots allt har skäl att vara arg? Och att den där ilskan behöver få komma ut, men på ett mer konstruktivt sätt än i raseriutbrott och verbala attacker?

Så varför är jag arg?

Jag är arg för det R gjorde förra fredagen. För att hon började packa ihop sina saker i flyttlådor. För att hon inte återställde någonting av det efteråt. För att hon i handling avvisade mig. “Du vill inte ha mig här!” För att hon gjorde både sig själv och mig och oss illa. Jag är arg för det R gjorde tidigare i vintras. Uttalade suicidhot och sedan bröt kontakten med mig, vilket till slut fick mig att ringa polisen. Det var en polispatrull i min lägenhet. Jag är arg för att R skar sig själv i midsomras. För att jag fick linda om hennes sönderskurna fotleder. För att hon i alla de handlingarna gjorde både sig själv och mig och oss illa. Ja, det är sant att jag var delaktig. Ja, det är sant att jag betedde mig illa mot R. Men jag är arg ändå, för jag känner mig inte respekterad.

Jag är arg för att R varje gång som jag tvivlat, varje gång som jag velat ha lite större distans mellan oss, varje gång som jag försökt göra slut, så har R argumenterat emot mig, sagt att vår relation är unik, jag kommer aldrig att hitta något liknande någon annanstans, och så har jag gett med mig, tystat mitt tvivel, bortsett från mitt behov av distans. Eler så har hon beklagat sig över att hon alltid blir övergiven, att ingen kan älska henne, att hon är omöjlig, dum, hopplös, och då har jag känt skuld, jag har känt att visst kan jag älska henne, jag borde älska henne, jag kan inte göra göra henne illa, jag kan inte såra henne, hon är bräcklig, hon går sönder om jag överger henne, och så har jag gett med mig, släppt in henne, låtit henne vara nära fast jag egentligen önskat distans. Jag går på det varje gång. Bunden av skuld. Bunden av hotet om kollaps, krasch, självskada, suicid. Det gör mig arg, för jag känner mig inte respekterad.

Jag är arg för att R stormade in i mitt hem och agerade som om det var hennes eget, packade upp sina saker varje hörn, möblerade, ändrade, köpte nya saker, allt det där utan att fråga mig. Ja, vi umgicks med tanken på att vara sambos, ja, vi försökte verkligen, men även om vi skulle ha varit sambos på riktigt hade jag velat att packa upp, möblera, ändra, köpa skulle ha varit något gemensamt, något vi båda var delaktiga i. Det gör mig arg, för jag känner mig inte respekterad.

Jag är arg för att R gör anspråk på mig utan att först fråga om jag finns tillgänglig för henne. Hon skickar frågor, drar igång samtal, diskussioner, frågor, minne, associationer på arbetstid, när jag lagar mat, när jag diskar, när jag skall sova. Jag är arg för att hon skickar citat och bilder utan sammanhang, utan att tala om vad hon vill att jag skall göra eller säga, som vore jag tankeläsare. Jag är arg för att hon inte först frågar om jag har tid, om jag har ork, eller för att hon inte väntar tills jag kommer hem från jobbet eller ett mer passande tillfälle. Det gör mig arg, för jag känner mig inte respekterad.

Jag är arg för att R alltid vill att vi skall umgås, att jag inte känner att jag liksom får äga min egen tid, utan att hon alltid liksom gör anspråk på att finnas med på ett hörn i min tillvaro. Jag är arg för att hon bara kan stå och titta på mig när jag diskar eller tar på mig skor; för att hon grejar på dagen i hopp om att vi skall umgås på kvällen utan att egentligen säga det till mig, utan det ligger där som en tyst, outtalad förväntan; för att hon väntar på mig om kvällarna medan jag gör allt som behöver göras, disk, lägga barn, förbereda morgondagen. Det gör mig arg, för jag känner mig inte respekterad.

Jag är arg för att R ibland tar över när jag vill bli lyssnad på. När jag vill få prata om något som är jobbigt eller svårt eller besvärligt stjäl hon samtalet och börjar prata om något som handlar om henne, inte om mig. Det gör mig arg, för jag känner mig inte respekterad.

Mycket av det ovanstående är ilska som kommer av att jag inte kan säga “nej”, att jag inte kan värna mig själv. Men att jag inte kan sätta gränser betyder också att jag är skör, bräcklig, att jag inte riktigt fungerar med någon som har svårt med sina egna gränser. Som R. Gränslöshet. Båda lider vi av gränslöshet. Och priset för mig är att jag gladeligen låter mitt liv bli invaderat.

Medberoende. Den medberoendes ilska över att inte vara respekterad. Den medberoendes ilska som kommer av att den medberoende inte kan respektera sig själv.