En gemensam dans?

Somnar varje kväll med längtan efter R:s varma kropp bredvid mig. Vaknar varje morgon med ett hjärta som värker av sorg. I dag vaknade jag alldeles för tidigt, men det har precis blivit sommartid, jag kan skylla på att klockan är halv sju, inte halv sex på morgonen.

Finns något hopp för R och mig? Jag märker hur jag gång på gång kliver över de där gränserna. Hur jag gång på gång tänker att “det där klarar nog inte R, bäst att jag gör det åt henne”. Jag blir orolig att hon skall ställa till det för sig. Klanta till det. Vara otydlig och lova bort för mycket. Och jag blir frustrerad och irriterad när hon inte gör som jag säger, när hon inte gör på det sätt som jag tycker är det bästa, rimligaste, smidigaste. Jag tänker att jag inte skall ta över, men kan ändå inte låta bli att överösa henne med “goda råd” som hon inte bett om.

Medberoende, kallas det.

Men själva ordet med-beroende antyder att man är med i någon annans beroende. Ursprungligen är det en benämning på den självutplånande anpassning som närstående till alkoholister och missbrukare gör, en anpassning som i själva verket ofta underlättar och stödjer missbruket. Senare har begreppet medberoende vidgats till personer som växer upp i närheten av psykisk ohälsa, psykisk- och fysisk misshandel, sexuella övergrepp, vanvård, isolering, rigida familjesystem, kärlekslösa hem, skilsmässa, fysisk sjukdom, olyckor, dödsfall, och så vidare. Det är en händelse eller en företeelse, ett trauma, som man inte kan eller tillåts hantera som man i stället blir tvungen att anpassa sig till. Ofta är det saker man vuxit upp med. Saker som format den mest grundläggande personligheten. Barndomstrauman. Och denna anpassning leder till att man förlorar kontakten med sig själv och sina egna behov.

Jag växte upp med alkoholism, psykisk ohälsa, våld och suicidförsök. Jag visste precis hur jag skulle navigera i allt det där. Men jag hade inte en aning om vem jag var eller vad jag ville. Det tog mig många år att hitta en riktning i livet. Jag hade passerat 30.

Men vad är det hos R som passar så väl in i min medberoende-personlighet att vi likt kardborreband hakar i varandra och tumlar runt i en dödsdans där jag tar över mer och mer av R:s liv? Det uppenbara är förstås R:s psykiska ohälsa och ADD. “Hon behöver hjälp med allting” var vad jag höll på att skriva, men det är just det: jag ser en person som inte klarar sig själv, som behöver mig för att fungera, som behöver mig för att klara allt från studier till söka arbete till klara av ett vanligt vardagsliv. Det gör att jag får känna mig behövd — men behöver verkligen R mig som något slags respirator? R är snart 40, hon har uppfostrat en dotter på egen hand, hon har tagit sig fram i livet, lite krokigt och vingligt, visst, men hon har faktiskt klarat sig på egen hand.

Hur backar man från det här omfattande medberoendet till en mer jämställd, jämlik och balanserad relation? Är det ens möjligt?

Om min medberoende-personlighet är en del av problemet, vad är det hos R som gör att vi trasslar ihop oss så fruktansvärt i varandra? R har några gånger sagt att hon vill bli ompysslad, ja, omhuldad var ordet hon använde. Att “omhulda” är att visa godhet och välvilja. Att “omhulda” är att kärleksfullt vårda sig om någon och tillgodose någons behov eller intressen. Hur lätt är det inte för en medberoende-personlighet att gå vilse i den där önskan att bli omhuldad? Och hur nära önskan att bli omhuldad ligger inte en önskan att bli omhändertagen, att låta någon annan göra allt det svåra och besvärliga åt en? Hur nära önskan att bli omhuldad ligger inte hjälplösheten? Jag vet inte om det är en fantasi hos mig eller om det bakom R:s önskan att bli omhuldad också döljer sig ett visst mått av hjälplöshet — men det är den där hjälplösheten jag inte kan värja mig mot, som jag reagerar på genom att ta ansvar, genom att ta över. Och ja, re-agera är rätt ord. Det är en ren reflex. Jag kastar mig handlöst över all hjälplöshet och håller ställningarna, eller styr och ställer, eller tar över. Huruvida R har en önskan om att bli omhändertagen och inte bara omhuldad — det vet jag inte, och frågan är om det är något jag skall bekymra mig om? Det är i så fall hennes problem. Mitt problem är inte R, utan att jag kompenserar hennes hjälplöshet — oavsett om den bara finns i min fantasi eller om den har med R att göra.