Tvivel, sorg, ångest

Jag ser tillbaka på när R och jag träffades. Det var som en kaotisk explosion. Vi fick kontakt på Tinder — det är visst det sätt som de flesta dejtar på numera — och det var omedelbart något som “klickade” oss emellan. På område efter område vi undersökte hade vi något gemensamt: musik, religion, politik, feminism, sci-fi, Star Wars, datorer. Hennes favoritfilm var Alien. Det dröjde inte länge förrän våra meddelanden fick sexuella antydningar som blev mer och mer explicita över veckorna. När vi äntligen träffades i verkligheten hamnade vi under täcket inom loppet av två timmar. Attraktionen var stark, ömsesidig och någonting jag aldrig tidigare upplevt.

Visst var det mycket “uppdämd längtan” som min gamla terapeut sade till mig (nej, jag har inga vänner att prata med, jag får betala terapeuter för att få prata), men det fanns något mer. R förstod mig och jag förstod henne. Hon har ett liv bakom sig med psykisk ohälsa, hon växte upp med föräldrar som inte såg henne, inte förstod henne, inte kunde älska henne så som hon behövde bli älskad. Hennes sår i själen påminner om mina, så jag förstod henne, jag kunde se henne, och jag var inte rädd för henne. Och hon kunde förstå mig, hon var inte rädd för mig. När jag betedde mig irrationellt, förblindad av mina starka känslor, kunde R ändå förstå, och hon dömde aldrig, hon klandrade mig aldrig. Kanske förstod hon inte direkt, särskilt inte när jag blev arg, för hon liksom alla andra är rädd för min ilska, men efteråt förstod hon. Hon har sagt de vackraste ord jag någonsin fått höra, ja, faktiskt de ord jag längtat hela livet efter att få höra: i din berättelse ser jag en spegelbild av mitt eget handlande. R förstår mig, hon besitter förmågan att ställa sig i mitt ställe och se med mina ögon, till och med se sig själv med mina ögon. Min relation till R är fri från skam. Det har jag aldrig upplevt i en relation tidigare. Det är vad som gör min relation med R så värdefull. Det, och den sexuella attraktionen.

Men frågan är om det räcker? Min relation till R har också kantats av tvivel ända sedan vi fick kontakt med varandra. Även om vi har liknande själsliga sår som gör att vi kan förstå varandra och inte döma varandra, även om våra “inre världar” på sätt och vis är väldigt lika, är våra yttre världar väldigt olika. Vi har väldigt olika bakgrund, R är arbetarklass, jag är övre medelklass; hennes inredningssmak är väldigt olik min; jag vill ha ordning, struktur, rutiner som är väldigt olik R:s behov av ordning, struktur och rutiner. Men kanske det största problemet ändå är att vi nog har väldigt olika förväntningar och förhoppningar på den här relationen. Och att vi trasslar in oss i varandra och att våra konflikter riskerar att eskalera till rent bisarra proportioner — just för att vi har så liknande sår. Och för att jag är medberoende och för att R är så fruktansvärt rädd att bli övergiven.

Det är många trådar här och jag får försöka reda ut dem en i taget. Låt mig börja med det där att vi har olika förväntningar och förhoppningar på en relation.

När jag började leka med dejtingsidor och dejtingappar för ett och ett halvt år sedan hade jag en klar tanke om vad jag sökte. Jag kom från en skilsmässa, jag behövde bygga upp mitt liv igen, jag behövde fungera som förälder till mina barn — men jag var väldigt ensam. Jag sökte helt enkelt lite sällskap, gärna någon i samma situation, någon som skulle vilja dela lite gemenskap och närhet, men ändå befinna sig på ganska stort avstånd så att jag skulle kunna fungera i det där livet efter skilsmässan. Jag ville gärna träffa någon i ungefär samma situation så att villkoren för relationen skulle vara ömsesidiga: vi skulle umgås, vi skulle ge varandra lite gemenskap och närhet, men vi skulle bilda inte en ny familj, vi skulle aldrig flytta ihop, och det skulle vara okej om vi tröttnade och skildes åt efter ett tag. Jag träffade faktiskt precis en sådan person och vi hade precis börjat dejta lite försiktigt när jag fick kontakt med R.

R vände uppochner på allt. Så starka känslor. Sådan attraktion. Det var egentligen alldeles för mycket, det var definitivt vid fel tillfälle i livet, jag hade inte utrymme för en så stark passion (“passion och aktivism”, det var förresten så R presenterade sig på Tinder). Men jag är alldeles för passionerad för mitt eget bästa.

Redan vid första träffen försökte jag avstyra det hela. “Du vet att det inte kan bli någon fortsättning på det här, eller hur?” sade jag till R redan andra dagen. Men R ville inte höra det. Hon argumenterade emot. Varför inte? Om vi känner såhär, varför skall vi inte pröva? Ge det en chans? Och så vidare. Och så har det varit varenda gång som jag har tvekat, tvivlat, försökt backa, velat öka avståndet. Varför inte? Ge oss en chans! Och jag har lyssnat på henne varje gång. Och så flyttade R hit, och det fungerade inte med hennes jobb och boende, så hon hamnade här i min lägenhet, och plötsligt tog hon för givet att vi var sambo, hon började möblera med sina möbler, ändra om, pyssla, ordna, och jag fick panik. Nu har vi ändå kommit dithän att vi är överens om att det var en dålig idé, att vi behöver sära på oss, att vi behöver bo särbo så som vi ursprungligen hade tänkt, men det skaver i R, hon vill egentligen inte det, hon vill egentligen bo sambo. Och det känns som om hon vill ha hela mig, som om hon inte kommer att vara nöjd förrän hon har fått hela mig.

Och det är där jag tänker att vi faktiskt vill helt olika saker med den här relationen. Min inriktning har egentligen inte ändrats så väldigt mycket jämfört med för ett och ett halvt år sedan. Jag vill bygga upp mitt eget liv efter skilsmässan, ett liv som faktiskt är mitt eget och ingen annans, ett liv som jag inte delar med någon för jag vill inte riskera att förlora allt igen, så som jag förlorade allt i skilsmässan, när J valde att bryta upp vårt gemensamma liv, det liv som jag vävt in hela mig själv i. Jag har svårt att se att jag någonsin kommer att vilja bilda en traditionell familj igen. Jag vill fungera som förälder till mina barn, jag vill ägna mig åt mina intressen, min musik, mina böcker, mitt skrivande, jag vill ägna mig åt mitt arbete (när jag väl hittat ett arbete som jag trivs med).

R vill något annat. R har aldrig haft en familj. Hennes ursprungsfamilj fungerade inte. Hon var i princip ensamstående förälder åt sin dotter. I de längre relationer hon haft har hon hållits på distans. Aldrig har hon fått den närhet, den förståelse, den fullständiga omslutenhet som hon sökt hela sitt liv och som hennes föräldrar inte kunde ge henne som barn. R är väldigt otrygg och väldigt, väldigt rädd för att bli övergiven. Så fort jag tar de där stegen bakåt, så fort jag uttrycker mitt tvivel, blir R rädd och klamrar sig fast vid mig, ja, ibland känns det som om hon kramar mig så hårt att jag skall kvävas. Eller så blir hon arg och avvisar mig. “Jaha, är det så du vill ha det är det väl lika bra att jag flyttar hem till min stad igen då!”

Jag vill ha ett visst mått av svalkande distans. Jag vill ha utrymme för mitt eget liv. R vill fläta samman varenda fiber av sitt liv med mitt. R säger visserligen att hon också behöver det där egna livet som jag pratar om, men hon handlar inte så. R kan vara väldigt gränslös. Att hon kliver in i mitt hem och möblerar och ändrar är ett exempel på det. Även om vi faktiskt skulle ha varit sambos så hade jag förväntat mig att vi först samrådde om saker och ting innan hon handlade. Om hemmet är gemensamt förutsätter det att man sam-talar, sam-råder, kommer överens. R skickar frågor till mig när som helst, var som helst. Hon kan dra igång samtal om både det ena och det andra precis innan vi skall sova. R gör anspråk på mig när som helst, som om jag fanns där för henne dygnet runt. Men jag hade väntat mig att hon faktiskt frågar innan hon gör anspråk på mig. “Går det bra att jag ställer en fråga? Jag har en sak jag vill prata om, när passar det?” Eller att helt enkelt spara saker tills vi träffas.

För ett år sedan hade jag enorma problem med att J kunde höra av sig när som helst och vilja att jag skulle hjälpa henne med vår son O. Det drev mig till vansinne. Till slut fick jag ångest varje gång telefonen pep, för jag visste att det kunde vara J som gjorde anspråk på mig och jag kan inte säga nej. Det slår mig att det är en liknande situation med R. Jag får ångest varje gång telefonen plingar till med den speciella signal jag har för alla meddelanden från R. I dag hörde R av sig och ville att jag skulle hjälpa henne reda ut en konflikt med hennes dotter. Eller rättare, jag vet faktiskt inte vad R ville, för det var inte tydligt, hon skrev bara att “min dotter är arg på mig”, och jag visste inte vad jag skulle göra eller inte göra. Vad skulle jag svara? Skulle jag ringa upp? Var det bråttom eller kunde det vänta? Vad förväntade sig R egentligen att jag skulle göra? Det var precis samma ångest som väcktes som när J hörde av sig stup i kvarten för drygt ett år sedan.

R:s starka längtan och gränslösheten är det jag har svårast med, tror jag. Det gör att jag känner mig trängd. R vill ha mer av mig och mitt liv än jag är beredd att ge henne. Det känns som om R tränger sig på. Och jag kan inte riktigt värja mig. Det är väl en aspekt av medberoendet antar jag. R behöver mig — eller uttrycker i alla fall det, i ord och handling — och jag behöver bli behövd, så jag kan inte låta bli att svara upp mot allt det. Och så känner jag mig trängd.

Men det största problemet är hur våra konflikter kan eskalera till fullständigt orimliga proportioner. En konflikt i somras urartade med att R skar sig själv. Det var en av de där gångerna som J hörde av sig med någonting kring O, och jag blev jättearg, jag gick undan, jag sade något ganska bryskt till R, jag ringde J, vi grälade. När jag kom hem till R hade hon skurit sig själv. Jag hade avvisat R väldigt bryskt och okänsligt, jag var inte utan ansvar — men den gången eskalerade vår konflikt till orimliga proportioner, till självskadebeteende.

I höstas eskalerade en av våra konflikter så till den milda grad att jag ringde polisen. Än en gång utlöstes det av att jag bryskt avvisade R. Jag var på resa, och jag fick inte kontakt med henne. Efter det sökte jag kontakt med kommunnens ATV-mottagning. Min ilska är mitt största problem. Jag vill bli förstådd, att inte bli förstådd är det som får mig att haverera — men så länge jag bara visar ilska blir jag inte förstådd. När jag visar ilska mot R gör jag dessutom det som gör henne mest illa — jag avvisar henne. Och så eskalerar allt till fullständigt orimliga proportioner.

***

Hade skrivit mer här, men det var mest bara svammel, så jag raderade det.