Misslyckad

Sitter på Max med en hamburgare med tårar rinnande nerför kinderna. Så mycket känslor. Så mycket sorg. Jag misslyckades.

Har precis varit hos arbetsterapeuten med min son O. Han fick en Timstock 60, ett hjälpmedel för att hålla tid, att avsluta roliga aktiviteter i tid eller hålla ut med tråkiga aktiviteter. O berättade att det “bor en katt tillfälligt hos oss”. R:s katt, tänkte jag. Arbetsterapeuten frågade hur den skulle användas och visade andra bilder på hjälpmedel. Jag berättade att vi har en stor whiteboard hemma, och hon frågade O om han tittade på den ofta. “Kanske en gång per dag”. Jag fyllde i att det inte bara var för O:s skull. Jag hade på tungan att säga att den där katten, det har min... min flickväns katt. Och hon har ADD. Den där whiteboarden, den är till för henne. Mest för henne.

Jag känner mig så misslyckad. Vi försökte oss på något ni inte klarade av, R och jag. Det var för tidigt, för snabbt, för bråttom. Det var aldrig tanken att vi skulle flytta ihop, R skulle ha flyttat hit, vi skulle bott särbo, låta relationen utvecklas långsamt. Men vi kastade oss in i ett vansinnigt samboprojekt. Jag glömde var jag ville och behövde. Jag försökte hantera det med kontroll och mera kontroll. R blev kvävd, mådde skit, brast, och då brast också jag. Gång på gång.

Vi har gjort varandra så illa.

Jag känner mig så misslyckad.

Jag är så ledsen.

***

Jag hade tänkt skriva mer i kväll, men jag spelade piano i stället. Det skänker lite tröst, ändå.