Medberoende

Hur hamnade jag här? Hur kunde jag gå så vilse? Det är frågan som ekar inom mig sedan ett par dagar.

Jag var hos psykoterapeuten förra veckan. Jag var så arg när jag kom dit. Så arg på alla idioter som inte kan ta ansvar för sig själva, som jag måste ta ansvar för. Mina barn. Barnens mamma. R. Dumskallarna på jobbet. Alla. Och terapeuten sade obarmhärtigt och utan krusiduller att det där, det är medberoende. Du tar ansvar för alla andra. Det har du gjort hela livet.

Jag växte upp med dysfunktionella föräldrar. En pappa som var alkoholist, en mamma som var emotionellt instabil. De var fullt upptagna med varandra och hade egentligen inte tid för oss barn. Vi var osynliga. Jag och mina syskon hanterade det på lite olika sätt. Min äldsta syster E flydde hemmet och var aldrig hemma. Min syster C vet jag inte riktigt vad hon gjorde, hon var ganska dramatisk själv. Kanske var hon det för att ändå få våra föräldrars uppmärksamhet? Eller var det ett sätt att avleda dem? Jag vet inte. Jag satt på mitt rum och lyssnade när de bråkade. När de skrek åt varandra. Min mammas förtvivlade gråt. Pappas höjda röst och elaka ord. Och jag visste precis när jag behövde ingripa för att förhindra katastrofen. Jag visste precis när pappa började tappa tålamodet, när självkontrollen började släppa. Då var det dags att ingripa, innan det urartade i våld.

En gång var jag för sent ute. Då kom jag ner när han stod och slog på en dörr till ett rum där mamma gömt sig. Min syster C stod bredvid, förtvivlad, och försökte få honom att sluta. Jag gick förbi henne, ställde mig mellan min pappa och dörren (som nu hade ett hål i sig) och omfamnade honom. “Lugn”, sade jag. “Bara lugn”. Han lugnade sig. Gick därifrån. Senare minns jag att han låg på sängen och grät. Jag låg ovanpå honom och kramade honom.

En gång kastade jag en glasskål i golvet. Mina föräldrar grälade. Jag bar bort en glasskål med ärtor från bordet. Jag blev less, jag vet inte, jag ville inte att de skulle gräla jämt och ständigt, jag lyfte glasskålen över huvudet, ärtorna flög iväg bakåt, det var lite komiskt ändå, tyckte jag, och glasskålen for i golvet, krossades, glassplitter framåt. Det blev ett jack i korkmattan, ett kvarscirkelformat jack. Mina föräldrar blev helt ställda, det var som om de för första gången upptäckte att jag fanns där, att deras gräl faktiskt påverkade mig. Jag minns inte riktigt vad de sade, men de blev plötsligt bekymrade för mig.

Kanske använde de mig som slagträ i mina gräl. Det brukade de göra. De brukade stjäla mina ord och handlingar och använda dem för att slå till den andre. “När du är sådär så mår vår son inte bra!” eller “han sade faktiskt det och det”. Att på något sätt ta ställning i deras gräl var ett säkert sätt att bli använd som ammunition.

Något utrymme för egna behov fanns egentligen inte. Men jag tog ansvar för dem. Bevakade dem. Jag blev och är fortfarande expert på mina föräldrars (dysfunktionella) samspel. Jag ser och hör precis hur det gnisslar. Precis hur de tar ut sin frustration på varandra. Hur anklagelser växlas mot förklenande kommentarer. Vad jag ville eller inte ville, vem hade tid att tänka på det?

Så genom livet har jag försökt ta reda på vad alla andra vill. Försökt läsa av de där outtalade budskapen och navigera efter dem. För inget av det mina föräldrar sades kunde tas bokstavligt. Det var alltid något annat som egentligen menades. Något som gick att hitta mellan orden, i uttryckätt, timing, tonfall, sammanhang. Jag blev expert på att läsa mellan raderna, som man säger. Expert på att skilja mellan vad som sades och vad som menades — och att anpassa mig efter det menade, inte det sagda.

Men jag tappar spåret. Jag är medberoende, sade psykoterapeuten. Jag tar ansvar för andra. Nej, ännu värre, jag tar ifrån andra deras ansvar. Medberoende innebär att man anpassar sig till en företeelse som man inte kan förhålla sig till i hopp om att kunna hjälpa. Och jag anpassade mig till mina föräldrars dysfunktionella samspel i hopp om att kunna hjälpa. Men den medberoende tappar kontakten med sig själv och sina egna behov. Till slut kretsar allt kring det man är medberoende kring — i mitt fall mina föräldrar. Eller rättare: det var där det började.

Jag trodde att jag hade erfarenhet av medberoende och visste vad det var. J var medberoende och anpassade sig till min “depression” eller “psykiska ohälsa”. Hon tappade kontakten med sig själv och sina egna behov och till slut kretsade allt kring mig, min psykiska hälsa och min avhandling. Det var därför äktenskapet havererade. Men att jag skulle vara medberoende?

Men den förbannade psykoterapeuten hade alldeles rätt. Jag bemötte R som vore jag kraftigt medberoende. R har sina svårigheter i livet. Hon har fått diagnosen ADD. Hon har svårt för många saker och är livrädd för mycket som andra inte bekymrar sig så mycket om. Allt det där kunde ju jag hjälpa R med! Jag kunde vara bra för R! Jag började ordna och styra och ställa så att allt skulle bli bra för R, jag skulle hjälpa R med alla hennes svårigheter och få henne att överkomma alla sina rädslor. Det är ju kärlek, eller hur?

“Du har fullständigt gått bananas efter skilsmässan”, kastade psykoterapeuten också i ansiktet på mig. Det var inte roligt att höra, men hon hade förstås rätt. I mitt äktenskap med J var jag oduglig. J var ju medberoende till min “psykiska ohälsa”, hon tog ansvar för mig, hon tog ansvar för allt. Jag behövde inte ta något ansvar. Jag behövdes egentligen inte. Efter 17 eller åtminstone 12 års relation där jag egentligen inte behövdes var mitt behov av att vara behövd outsinligt. Jag kastade mig handlöst in i alla sammanhang där jag kunde vara just behövd. På jobbet, på fritiden, överallt. Och nu sitter jag här och är alldeless kvävd för att jag är så förbannat behövd överallt.

Jag intalade mig att R verkligen behövde mig. Hennes svårigheter och rädslor, visst kunde jag lösa dem åt henne? R har svårt att planera lite mer komplexa uppgifter och projekt. Hur skulle den där flytten hit till min stad ha gått om inte jag styrt upp det hela? Hur skulle det ha gått med andrahandsuthyrningen av hennes lägenhet? Visningarna? Hur skulle det gå med hennes studier och inte jag lagade så att hon fick optimala förutsättningar och vettig studieteknik? Om bara R gjorde precis som jag sade, precis som jag planerade åt henne, så skulle allt bli bra! Då skulle hon klara sina studier, hon skulle hålla ordning, hon skulle inte röra till någonting och hon skulle bli lycklig! För att inte tala om den outtömliga tacksamhet hon skulle visa mig över min godhet och fenomenala förmåga att in i minsta detalj planera en annan människas liv!

Ja, jag raljerar, för det låter så fullständigt absurt när jag nu skriver om det. Det handlade inte alls om godhet, det handlade om kontroll. Jag tog fullständigt över R:s liv, tog det ifrån henne, packade in det i en liten låda och sade att “här, här får du vara!” Visst, jag ville vara bra för henne, jag ville så desperat vara behövd, men det handlade också om att jag samtidigt negligerat mina egna behov. Jag försökte kontrollera R för att själv få lite livsutrymme.

För baksidan av medberoendet är att man tappar kontakten med sig själv och sina egna behov. Jag gick vilse och förlorade mig själv.

Efter skilsmässan behövde jag samla ihop de där vrakspillrorna som var mitt liv och börja om. Jag behövde bygga upp en ny tillvaro, ett nytt liv, från grunden. När J meddelade att hon ville skiljas sammanföll det med att jag blev arbetslös. Mitt sociala umgänge bestod av J:s släkt och kollegor. Jag förlorade allt på en gång: min familj, min framtid, mitt sammanhang, allt. Nej, inte riktigt allt, jag var fortfarande pappa till mina barn, men under den perioden kändes det mest som en börda. Hur skulle jag kunna vara förälder åt mina barn om jag inte hade någonting? Jag behövde ett jobb, ett hem, ett nytt socialt sammanhang. Det var det jag började bygga av de där vrakspillrorna.

Jag gick jobb. Jag sålde hus och köpte lägenhet. Särskilt lägenheten representerade min framtid, min nya framtid. En lägenhet där ett av rummen har en egen ingång. Det är framtidssäkrat. När barnen flyttat hemifrån kan jag hyra ut det eller använda det för någon affärsverksamhet, kanske en egen mottagning. Jag hade en målbild, nämligen att jag skulle kunna komma hem från jobbet till en tom, tyst lägenhet, ta en bok från bokhyllan och sätta mig i min läsfåtölj och läsa, bara för att jag hade lust.

Och R skulle finnas med där på ett hörn. Hon lyckades få jobb och boende i min stad och jag hjälpte henne att flytta hit — men, som sagt, jag tog nog alldeles för mycket ansvar, jag fråntog henne ansvar. Men så var jobbet skit så hon sade upp sig, och boendet var skit så hon sade upp lägenheten, så vi sade att då får väl R bo här hos mig tills hon hittar ett nytt jobb och ett nytt boende?

Det var väl här det började gå ordentligt snett. För vi började umgås med fantasier om att vi kanske ändå skulle bo sambo, och i något slags godhetsvansinne tänkte jag att R nu ju kunde studera heltid och jag kunde försörja henne, vi bodde ju ändå ihop, eller hur? Tanken på att vara ekonomiskt beroende av mig skavde i R, men det brydde jag mig inte om, nej, jag var ju förfärligt generös som gav henne den där chansen man bara får en gång i livet, att fullfölja sina studier utan att utsätta sig för ekonomisk risk?

Så jag kastade mig över mitt nya godhetsprojekt med hull och hår, jag skulle inte bara hjälpa R med hennes svårigheter och rädslor, jag skulle vara hennes studievägledare, studiestöd, coach, tränare, läkare, psykolog och jag skulle dessutom försörja henne. Snacka om att vara behövd! Jag blev R:s självutnämnda respirator! Hur skulle hon ens klara sig ett par timmar utan mig?

Men nu börjar jag se vad jag egentligen gjorde. Jag tog kontrollen över hennes liv. Jag kontrollerade varenda steg hon tog. Jag gjorde henne fullständigt beroende av mig. Den medberoendes våta dröm!

Naturligtvis innebar hennes fullständiga beroende att jag blev fullständigt kvävd. Baksidan av medberoendet är att man tappar kontakten med sig själv och sina egna behov. Så visst var jag “behövd” — men jag gick vilse och förlorade mig själv. Och det är där som ilskan kommer in. Jag fick nära till ilskan för att jag var under konstant press. Jag kunde ju knappt ta ett eget andetag när jag skulle detaljplanera R:s tjugofyra timmar per dygn, sju dagar per vecka — plus att jag hade mina egna barn och mitt arbete att tänka på. “Du kräver för mycket!” klagade jag. “Alla skall alltid ha någonting av mig, alla kräver något av mig, du också, jag orkar inte!” hette det gång på gång. Jag anklagade R för att jag tagit kontrollen över hennes liv, jag anklagade henne för att jag gjort henne beroende av mig, jag anklagade henne för mitt medberoende.

R mådde dåligt. Jag ser det tydligt på henne. Hon är lätt att läsa. Hon tappade sexlusten. Var avvisande. Hon sade gång på gång att det inte känns som om hon kan leva upp till mina krav. Det gjorde mig förfärligt ilsken. Jag krävde ju ingenting, tyckte jag, jag var ju bara omtänksam och god, värst vad du är otacksam, tycker du inte om att jag kontrollerar ditt liv in i minsta detalj? Jag vet precis vad som är bäst för dig, lille vän! Hur kan det komma sig att du känner dig värdelös?

Jag skrev ner rutiner åt R. Jag ändrade hennes rutiner som hon själv skrivit (för de var inte tillräckligt bra). Jag gjorde en morgonrutin. Jag skrev ner den på whiteboarden i köket. Allt som jag skulle göra, allt som R skulle göra, allt som barnen skulle göra. Första morgonen med R var underbar, jag visste vad jag skulle göra, och jag visste vad R skulle göra, och när hon stannade upp så kunde jag bara peka på whiteboarden och säga: “läs där vad du skall göra nu”! Men morgonen var underbar för R var ur vägen och jag kunde pyssla på i min egen ordning, på mitt eget sätt och i mitt eget (höga) tempo.

Och det var ju vad jag hela tiden önskat: att få pyssla på i mitt eget hem, på mitt eget sätt och i mitt eget tempo. I mitt hem, det där hemmet jag drömt om och fortfarande drömmer om. Den där drömmen som jag förlorat kontakten med när jag kom på att det här med samboskap, det är nog en strålande idé! Det jag försökte göra var att få mina egna behov tillgodosedda genom att kontrollera R.

Det är den mindre smickrande delen av medberoende: kontroll och manipulation. Men kan man inte uttrycka sina behov, kan man inte låta dem bli synliga, talbara; kan man inte låta sina egna behov ta plats, då blir det lätt så att man ändå försöker bereda dem plats genom kontroll och manipulation. Det var vad J gjorde med mig. Det är vad jag gör med R.

Jag är notoriskt usel på att låta mina egna behov bli synliga. Jag saknar nästan helt förmågan att säga “nej”. Visst är det så att R är osäker och otrygg i relationer och därför gärna klamrar sig fast extra hårt vid mig, men jag kan inte säga “nej” och därför tummar jag på mina egna behov hela tiden. Backar ett steg till. Ett steg till. Försöker skydda mig genom kontroll, genom att liksom sätta stängsel kring henne så att jag vet var jag har henne, så att också jag kan få utrymme.

Det är inte friskt. Det är manipulation. Det är medberoende.

Jag är usel på att säga nej, men jag är samtidigt usel på att helt ignorera mina behov. Jag saknar förmågan att göra mig helt strömlinjeformad och osynlig. I stället blir jag sur, grinig och missnöjd. Och det är vad jag fått höra hela livet: att jag är självisk, att jag är negativ, att jag bara klagar, att jag tycker att alla är idioter och allt är skit. En surgubbe. Men det kanske lite tragiska är att jag är en surgubbe för att jag inte kan säga “nej”.

Jag känner mig som den största idiot som gått i ett par skor.