Meningslösa memoarer

En medelålders mans försök att resa sig efter skilsmässa. Smärta, ilska, självhat, hjälpavvisande klagan och gnäll, gnäll, gnäll.

I dag — eller igår, beroende på hur man vill se det, eftersom klockan är tjugo i fem på morgonen och jag har ännu en av mina sömnlösa nätter — träffade jag en psykoterapeut på kommunens ATV-mottagning. ATV står för “alternativ till våld”. Det var vad R och jag skrev i det “relationskontrakt” vi sedan de där kaotiska två dygnen januari: att hon skulle söka hjälp för sina problem på sitt håll, och att jag skulle söka hjälp för mina på mitt håll.

Kanske behövs det ändå en kort redogörelse för hur den där dagen fortsatte. Jag ser att min senaste anteckning skrev jag mitt i det där kaoset, när R uttryckt suicidtankar på sociala media och sedan gjort sig onåbar. Det slutade med att jag kontaktade polisen och berättade att jag var väldigt orolig för att min sambo skulle ha gjort något dumt. De skickade dit en patrull — eller hem, rättare sagt — som ringde på dörren. Hon ringde mig strax efter. Hon var vid liv, men groggy. Hon hade tagit två Atarax och sovit. Mitt i allt detta tog jag kontakt med en god vän, som satte fingret på det jag skrev i min förra anteckning:

Min ilska är ett av våra problem. Min ilska är ett av mina största problem. Min ilska är genomgående något som har ställt till problem i nära relationer. Min ilska är möjligen något som gör mig omöjlig att leva med.

Dagen efter påbörjade R och jag ett allvarligt samtal om hur vi beter oss mot varandra. Det är inte okej att uttala suicidhot och sedan göra sig otillgänglig. Det är inte okej att slänga på luren i örat på den andre och inte höra av sig. Och vi sade att R söker hjälp på sitt håll, så söker jag hjälp på mitt.

Så jag var på kommunens ATV-mottagning. Där träffade jag en psykoterapeut som mycket snabbt satte fingret på vad som var problemet. Att min ilska väcks när jag inte blir förstådd, inte lyssnad på, för det gör att jag känner mig osynlig, och det är outhärdligt. Hon bestämde sig snabbt för att både R och jag har ett otryggt—ambivalent anknytningsmönster (jag är lite skeptisk till anknytningsteorins bekväma horoskopliknande fack, men ändå) och det både R och jag gjort genom livet vid känslomässiga påfrestningar är att liksom klippa av och stänga andra ute, genom utåtriktad ilska (i mitt fall) eller självpåtagen isolering (i R:s fall), men i varandra har vi mött varandras bästa läromästare för ingen av oss klarar att bli utestängda eller avvisade. Vi måste lära oss att behandla varandra varsamt, för vi går båda så lätt sönder.

Och jag pratade om hur jag liksom alltid har känselspröten aktiva, hur jag lyssnar, känner av och är medveten om vad som händer runtomkring mig när de jag bryr mig om finns i närheten, framför allt mina barn; om hur jag själv som barn lyssnade på mina föräldrars kaotiska konflikter, alltid beredd att rycka in när konflikten gick överstyr; hur jag klev in mellan min pappa och sovrumsdörren som han stod och slog på där mamma höll emot, hur jag omfamnade honom och sade “lugn, bara lugn”; hur jag när min son som just fått en riktig säng efter spjälsängen föll ur sängen och jag vaknade och var inne hos honom innan han ens börjat skrika (terapeuten påpekade att jag i den stunden kanske mer var barnet som bevakade sin alkohoiserade pappa än den vuxna föräldern som visade omsorg och kärlek till sitt barn); och terapeuten frågade: stannar du någonsin upp? Nej, svarade jag, jag stannar aldrig upp, det finns alltid någon annanstans dit jag är på väg, något som måste göras, något som måste uppnås, livet är alltid någonting som jag skall leva sedan, när allt det där andra är klart. Du ser till att vara upptagen för att du inte står ut med dig själv, sade terapeuten. Inte ordagrant, men det var innebörden i det hon sade.

Och det är vad som skaver i mig nu. Det där uppskjutandet av livet som jag hoppas skall börja någon annanstans, efter att jag uppfyllt alla mina plikter, gjort allt jag skall göra, sett till att alla är nöjda och har fått det de behöver; livet som skall börja när jag förtjänat det, när jag har det där tillsvidarejobbet, när barnen flyttat hemifrån, när lägenheten är i ordning. Aldrig eller sällan är jag här och nu.

Det var en av de saker som var så fantastisk med att träffa R. När jag besökte henne släppte jag taget, jag levde där och då, jag njöt av varje sekund, ja, jag levde. Nu är det bara glimtvis, mest när vi älskar med varandra.

Och här vaknar jag mitt i natten och kan inte somna om, jag grubblar över allt som jag borde göra, allt som inte blivit gjort, jag försöker fantisera om någonting så långt från verkligheten som möjligt för att kunna somna igen, och är det så konstigt att jag inte kan sova utan är full av ångest för jag lever ändå inte här och nu och jag vill egentligen slippa mig själv och min egen otillräcklighet och oduglighet och bara somna från den och vakna pigg och utvilad och köra ännu en dag ett race från morgon till kväll med en massa saker som “måste bli gjorda”?

Där ligger jag och försöker se min älskade R bredvid mig, känna hennes kropp, smeka med handen längs hennes undebrara midja och hennes underbara höfter, och allt jag känner är ett slags alienation, jag är inte där, jag borde inte vara där, jag borde inte ta vara på de där ögonblicken av nattlig stillhet, för jag borde sova, jag borde egentligen prestera sömn, jag borde egentligen alltid vara någon annanstans än där jag är för jag vantrivs så i mitt liv bland alla saker och alla åtaganden och allt ansvar som jag inte mäktar med och som jag inte orkar leva upp till.

Otillräcklighet och oduglighet upphöjd till livskonst.

Och om jag närmar mig det där här och nu är det så oerhört värdefullt att jag liksom måste spara det för framtiden, jag måste dokumentera det, fotografera det, skriva om det, ja, allt annat än att vara i det. Och jag tänker att jag borde blogga mer, skriva dagbok mer, fotografera mer, så att jag sedan kan sitta och titta på alla dessa bilder och läsa alla dess dagboksanteckningar om livet som passerade som om jag hade levt det fast jag egentligen aldrig gjorde det.

Kanske vågar jag inte leva för att om jag gör det innebär det en förlust av de där oändligt värdefulla ögonblicken; de där ögonblicken som omedelbart förvandlas till minnen, och då är minnena så oändligt värdefulla att jag vill vårda dem, och så lever jag antingen i morgon eller i går, men aldrig i dag.

Hur lär man sig att leva? Hur lär man sig att stå ut med det faktum att de oändligt värdefulla ögonblicken alltid passerar och förvandlas till minnen?

Jag vill inte sitta och skriva dagbok om ett liv jag egentligen aldrig levt.

Vad är jag rädd för? Jag behöver kanske egentligen inte vara rädd? Jag kanske bara behöver omfamna livet? Det är för kort för att förpassas till ett “sedan”.

Igår morse, när jag åkte iväg, blev jag arg på R. Hennes katt jamar nätterna igenom och håller mig vaken. Så mycket har han inte jamat tidigare, vad jag kan minnas. Jag tänker att det är något fel. Att katten inte mår bra. Jag frågade R om katten brukar jama så mycket, om det inte finns något att göra åt det. R svarade att han är ju ett kattdjur, han är vaken på natten. Menar du att det inte finns något att göra? underade jag. Det var ju inte svaret jag hade velat ha. Jag hade ju velat höra att det finns något sätt att få katten att vara tystare på nätterna, om det inte var så att han jamade mer nu än tidigare, och i den tonen tjafsade vi vidare. Jag var orolig, för mig och för katten, men kände inte att R tog min oro på allvar. Så jag blev — som vanligt — arg.

Jag skulle resa iväg för två dagars arbete på annan ort. R lade sig i sängen och tittade bort. Hon brukar göra det när hon är ledsen eller arg. Jag antog att det hade med tjafset om katten att göra. Jag frågade vad det var, om hon var okej, men hon svarade att hon bara var trött. Okej, tänkte jag, då var det så. Då var också det där tjafset om katten utagerat, tänkte jag. Vi kramades farväl och jag åkte iväg.

På tåget ägnade jag mycket tid åt att fundera på hur vår relation fungerar. Den fungerar inte bra. Nya tankar började formuleras. Jag tänkte att det här är viktigt, vi måste prata om vår relation, R och jag. Det får vi ta när jag kommer tillbaka, när tankarna kanske är klarare än de är nu.

På kvällen får jag ett meddelande från R: kan du ringa mig? Vi kopplar upp ett videosamtal. R börjar prata om morgonen, att allt kändes så bra kvällen innan, men sedan på morgonen var jag bara arg igen, hon sade att hon alltid känner sig otillräcklig, hon frågade om hon räcker till för mig, om hon verkligen är den jag vill ha och behöver. Hon sade att hon kanske bara skulle ta sitt pick och pack och flytta hem igen, gå tillbaka till sitt gamla jobb och flytta in i lägenheten hon haft uthyrd.

Jag kände mig trängd. Jag var inne i mina egna tankar, min egen process att försöka förstå vad som händer i vår relation. Jag hade börjat tänka att vi kanske skulle söka hjälp av en tredje part, R och jag, för att prata om våra svårigheter. Inget av detta ville jag prata om då. Jag kände mig bara ställd mot väggen.

Vad är det du vill säga? undrade jag. Att du gör slut? Att du flyttar härifrån, hem till din småstad? Är det ett hot? Ett ultimatum? Eller något annat? R svarade att hon hade velat vara arg på mig, men hon var inte arg. Hon sade att hon vill ha en relation med mig, hon vill att det skall fungera, men jag är bara arg och missnöjd. Då kände jag mig ännu mer ställd mot väggen. R formulerade våra svårigheter som att det blott handlade om att “vilja”, och av det följer att om man bara “vill” så går det, och eftersom hon “vill” så måste det vara mig det hänger på, så frågan blev huruvida jag vill eller inte. Våra relationssvårigheter parkerades liksom hos mig och i min eventuellt bristande vilja. Så där och då kände jag att här avkrävs mig någon form av bekännelse: att jag vill. Och med den bekännelsen avkrävd, så skulle ju saken liksom vara klar och problemen lösta? Jag kände igen mig, det är samma scenario som när R ställer mig mot väggen och frågar om jag älskar henne. Och det kortsluter alla möjligheter att prata om våra svårigheter på ett mer konkret sätt, ett sätt som gör att de faktiskt skulle gå att lösa. Så länge våra svårigheter reduceras till att handla om min (bristande) kärlek eller min (bristande) vilja, kommer ingenting att kunna lösas. Och kanske är det en av anledningarna till att jag känner mig så trängd av den här relationen.

Jag sade allt det här till R igår. Jag sade att jag kände mig ställd mot väggen när våra svårigheter att leva med varandra fångas i en berättelse som enbart handlar om kärlek och vilja, att det inte handlar om det, utan om andra saker. “Det var ju bra det i alla fall”, svarade R hårt och kort. Jag kände mig attackerad. R insåg att hon gjort ett misstag och sade “förlåt”. Men jag blev arg. Jag kände mig inte respekterad. Jag kopplade ner samtalet.

Det var dumt.

Min ilska är ett av våra problem. Min ilska är ett av mina största problem. Min ilska är genomgående något som har ställt till problem i nära relationer. Min ilska är möjligen något som gör mig omöjlig att leva med.

Vi utväxlade några meddelanden. R skrev att det var okej, att hon gjorde ett misstag som hörde av sig och ville prata om de här sakerna. Men jag förstår henne egentligen så väl! Jag är ju precis lika otålig och girig när det är något problem jag vill prata om! Jag tränger mig på och kan inte vänta. Nu gjorde R det med mig. Och jag bet ifrån och blev bara arg.

Hur som helst. R skrev att det var okej. Så jag gick och lade mig och somnade.

Nu på morgonen finner jag att R skrivit på sociala medier att livet kanske trots allt inte är för henne, att det kanske är lika bra att ge upp. Suicidtankar. Jag har försökt ringa henne i över en timme, men hon svarar inte. Jag tror inte hon har gjort något, jag tror hon har tagit flera Atarax och lagt sig för att sova (det är vad hon brukar göra i sådana här situationer) och sover som en sten i ett halvt dygn, men det stillar inte min oro. R ger uttryck för en önskan att ge upp, i praktiken att ta sitt liv, och jag får inte tag på henne. Hon svarar inte i telefon, inte på SMS, inte på meddelanden på sociala medier.

Jag är utom mig av oro, men också arg. Riktigt, riktigt arg. Jag växte upp med en mamma som var helt oförutsägbar. När jag kom hem från skolan visste jag aldrig vad som väntade. Jag visste inte om någon alls skulle vara hemma. Jag visste inte om jag skulle mötas av en glad, fungerande mamma som lagade mat, eller om jag skulle mötas av ett vrak som satt i källaren och grät (men sade att “det är ingenting”) eller — som en gång jag minns alltför väl — en mamma som försökt ta livet av sig genom att stoppa sig full med tabletter.

Den otryggheten kan jag inte leva med. Vill jag inte leva med. Tänker jag inte leva med.

Det R gjort — ge uttryck för suicidtankar och sedan göra sig onåbar medan jag befinner mig hundratals kilometer från henne — är helt enkelt inte okej.

R:s katt jamar om nätterna. Tidigare har R gått upp och gett katten mat om nätterna när den jamat. Då lär sig katten att den får mat på natten om den jamar. Jo, så är det ju, svarade R.

Nu jamade katten i natten. Jag frågade R om det kanske gick att få tyst på katten? Ja, det fixar jag, svarade R och gick upp och gav katten mat i natten.

Men vad gör du nu? undrade jag. Nu kommer ju katten fortsätta att jama om natten? Hur tänkte du?

Jag tror jag glömde ge katten mat igår, svarade R. Nej, svarade jag, det gjorde du inte.

Hur skall det här funka om R inte kan vara konsekvent?

I mitt hem behöver jag förutsägbarhet och rutiner. Men R improviserar hela tiden. Om hon vill stötta kattens beteende att jama nätterna igenom får hon göra det i sin egen lägenhet. Jag pallar inte.

Ord räknas inte. Handlingar räknas. Trots alla kärleksbetygelser — ord — trampar R och jag varandra på tårna i tvåsamhetens vardagsdans. Vi krockar. Missar. Missförstår. Reagerar. Trampar. Snubblar. Snavar.

När jag tappar fotfästet blir R rädd och springer åt alla håll samtidigt. När R tappar fotfästet känner jag mig så otillräcklig, så dränerad, jag orkar inte hålla också henne upprätt.

Och denna förbannade ilska som alltid blossar upp.

Och alla försök att göra mig förstådd som möts av det uppfordrande “varför”?

Ord räknas inte. Handlingar räknas. Hur kan jag dela ut kärleksbetygelser om jag inte är helt säker på att jag kan följa upp dem i handling?

Det tar emot att säga “jag älskar dig” när det är något som liksom avkrävs mig.

Ord räknas inte. Handlingar räknas. Vad säger mina handlingar? Jag vet inte.

Jag tvivlar. Ta inte mitt tvivel.

Tvivel. Detta ständiga tvivel på om det var så klokt att R och jag flyttade ihop i min lägenhet. Tvivlet på att R och jag klarar av en intim relation över huvud taget. Detta ständiga tvivel som gnager som en ångestklump i magen.

Varje gång jag försöker tala om mitt tvivel med R, ställer hon samma fråga till mig: älskar du mig?

Och jag svarar naturligtvis att ja, det gör jag. För vad annat kan jag svara? Naturligtvis älskar jag R. Men när jag har svarat, då är saken liksom utagerad. Då är det som om tvivlet inte längre räknas. Jag älskar ju R, så då kommer det ju att fungera. Eller hur?

Jag går i fällan varje gång. Mitt tvivel blir desarmerat. Problemen och hindren jag vill prata om går inte längre att prata om, inte heller hur vi kan lösa problemen eller komma runt hindren, inte ens överväga om det är möjligt. För jag älskar ju, och då löser det sig, eller hur?

Vad är att älska? För mig handlar det inte om känslor, utan om handling. Att älska är att vilja. Att älska är att handla i kärlek. Att handla i kärlek är att handla så att man bemöter den andre inte som ett medel att nå ett mål, utan ett mål i sig. Att handla med den andres bästa för ögonen, inte mitt eget bästa. Och då vad den andre tar för gott och riktigt, inte vad jag bedömer vara rätt och riktigt för den andre.

Att älska är, kort sagt, att vilja den älskades eget bästa. Och det är vad jag vill R.

Men det är också vad jag vill mina barn och många andra i min omgivning. En nära relation är något mer, en exklusiv intimitet, ett förbund och ett löfte, en förpliktelse. Förpliktelser som först och främst realiseras i handling.

Vad är R:s bästa? R behöver få höra att hon är älskad. Att hon duger, att hon gör bra saker, att hon räknas, att hon är viktig. Hon behöver ständiga påminnelser om att hon är älskad och att andra inte kommer att överge henne. Försäkringar. Ord. R behöver kärlek i form av ord. Men för mig är kärlek handling, inte ord.

Det är tvärtom så att kärleksord besvärar mig. Det är lätt att säga ord. Det är lätt att uttala kärleksbetygelser — men att åtfölja dem med handlingar är desto svårare. Det är lätt att säga “jag älskar dig”, men desto svårare att handla i kärlek, att handla med den andres bästa, inte mitt eget bästa, för ögonen. Det är lätt att säga “du är okej”, men desto svårare att placera sig i den andres position och se världen med dennes ögon — något som är en förutsättning för att man skall kunna handla med den andres bästa för ögonen. Än svårare är det att se sig själv genom den andres ögon.

R vill att jag skall överösa henne med kärleksbetygelser, att jag skall omhulda henne. Men ord betyder ingenting. Bara handlingar. Och i handling brister jag.

I handling visar jag gång på gång att R inte duger, att hon inte räcker till, att hon gör fel, att hon är i vägen för mig, att hon gång på gång trampar mig på tårna. I handling visar R gång på gång att hon gör allt för att få det här att fungera, gör allt för att anpassa sig, gör allt för att vara mig till lags, gör allt för att vara bra för mig. Hon böjer sig, töjer sig, anpassar sig, handlar i kärlek. Jag avvisar, klagar, gormar, blir arg, handlar inte i kärlek.

Det är detta jag försöker prata om. Det är det tvivel som gnager inom mig men som jag inte får prata om för det liksom kortsluts varenda gång av den där frågan: älskar du mig? Ja, måste jag svara, jag älskar, för jag vill R:s bästa. Men att vilja räcker inte. Vilja måste räcka ända ut till handling. Och jag handlar inte i kärlek. Så, ja, jag älskar R, för jag vill R:s bästa, men jag förmår inte älska, för jag förmår inte handla med R:s bästa för ögonen.

Varför förmår jag inte att handla med R:s bästa för ögonen? För att R:s bästa krockar med vad jag vill och behöver i den livssituation jag befinner mig i just nu.

Jag kommer från en skilsmässa, eller nej, jag kommer bärandes på ett stort tomrum efter ett havererat liv. Förlusten av mitt äktenskap lämnar inte längre ett så stort tomrum — J:s och min relation var inte bra för någon av oss — men förlusten av min familj, min fasta punkt i tillvaron och min framtid är oändlig. Visst, för ett år sedan var mitt liv ett skeppsbrott och jag kravlade omkring bland vrakspillror på en strand. Nu har jag byggt mig ett vindskydd och har hittat ved att elda med — men det är fortfarande så mycket som är trasigt, fortfarande så mycket jag saknar, fortfarande så mycket att bygga upp. Och jag måste bygga upp mitt liv i detta — inte ett delat liv med R. Jag minns att jag skrev precis samma sak på en annan blogg för snart ett år sedan: jag måste bygga upp mitt eget liv innan jag kan dela det med någon annan. Jag har inte något eget liv jag kan fläta samman med R till ett gemensamt liv. Jag har bara tomhet. Och visst, nu har R flyttat hit och på sätt och vis är vi lika vilsna båda två och behöver båda två bygga upp ett liv men... men jag vill ha mitt eget liv.

Jag vill ha min egen plats i tillvaron som inte är beroende av en nära relation. Jag vill inte hänga upp mitt liv på ett gemensamt, delat liv. Jag vill inte vara med om förlusten och smärtan av att riva upp ännu en relation där jag kommit för nära, nästlat in mig, öppnat alla dörrar, trasslat in mig i den andre och sedan behöva nysta upp alla förbannade jävla trådar när det havererar.

R vill bli insläppt. R vill ge hela sig själv, hela sitt liv, till mig. Hon vill väva samman sin existens med min. Det skrämmer mig. Jag vill inte vara så nära. Jag vill inte dela ett helt liv. Jag vill inte väva samman mitt skeppsbrott till liv med någon annan. Det är så jag gjort tidigare i livet: jag har kastat mig från den ena relationen till den andra i ett försök att hitta något slags kompensation för de hålrum mina bristfälliga föräldrar lämnat inom mig.

Jag måste stå på egna ben. Jag vill stå på egna ben. Jag vill i alla fall försöka. Jag vill inte väva samman mitt liv med någon annan förrän jag prövat det.

Och därför fungerar det inte att vara sambo. Därför fungerar det inte att kompromissa om hur det skall vara i lägenheten, för den här lägenheten var den lägenhet där jag skulle bygga upp mitt liv igen, det som skulle bli min fasta tillvaro i livet. Jag behöver det för mig och mina barns skull.

R vill vara en del av den tillvaron, men hon kan inte bli det. Jag kan inte besvara hennes vädjan att bli “insläppt” för jag värnar ett liv som är mitt eget, som är min fasta punkt i tillvaron som egentligen bara är beroende av mig, så att den inte kan ryckas undan av någon annan, så som J gjorde när hon bestämde sig för skilsmässa.

Jag vill inte mista R. Jag älskar R. R betyder mycket för mig. Jag vill att R skall vara en del av mitt liv. Men jag kan inte och vill inte dela hela mitt liv med R.

Och för detta känner jag sådan skuld. Jag har bjudit in henne. Jag har bjudit in henne i mitt liv, jag har lutat mig mot henne, hon har burit mig så gott hon kunnat, hon har oroats, våndats för min skull, hon har utstått så mycket. Men jag kan inte ge henne det hon så intensivt önskar och behöver: att bli insläppt, att bli omhuldad, att få väva samman hela sitt liv med mitt. Jag försökte, men jag kan inte. Jag vill inte.

Samtidigt kan så mycket av det här vara mina hjärnspöken. Det är R som redan från första början talat om att relationer inte nödvändigtvis måste följa den traditionella mallen för tvåsamhet: delat boende, delad ekonomi, delad vardag, delat liv. Relationer kan se ut på många sätt. Särbo behöver inte vara så dumt det heller. Men jag misstänker att R:s högsta önskan i själva verket är just en sådan traditionell relation.

Jag vet inte hur det här skall lösas. Vi har hamnat under samma tak efter att R:s tänkta jobb och boende visade sig vara katastrofer. Vi har gjort ett försök att bli sambos, väva samman våra liv, och ibland går det bra, men i slutänden känner jag mig ändå lite trängd eftersom jag i så fall måste ge upp min egen önskan om att ha min egen fasta punkt i tillvaron, min egen trygghet som ingen annan kan ta ifrån mig.

Jag tror jag måste fortsätta låtsas som att jag jobbar nu.

Det var under bodelningen. Vi gick igenom huset, rum för rum, och bestämde vem som skulle ta vad. Det mesta gick bra. Vi var oense om köksassistenten och Sonos-högtalarna. Jag valde högtalarna.

Men så kom vi till de genomskinliga plastlådorna i garaget, de som innehöll barnens saker sedan de var små. De där sakerna vi valt att spara som minnen. Vårt gemensamma liv. Det enda liv våra barn fram till dess känt till.

Det var som att bryta sönder sig själv. Lilla O:s första skor. Bruna skinnskor. Den blå gubbkepsen han hade på alla bilder som ettåring. Vår underbara ettåring som hade så mycket energi. Som slet ner framkanten på sina skor genom att åka fram och tillbaka på sin gula motorcykel, en stabil tvåhjuling med breda däck i plast som dundrade så man hörde honom på långt håll. Jag kan fortfarande höra det rytmiska ljudet av hur han tar fart och gruset som knastrar mot de hårda plasthjulen.

Då gick det inte längre. Jag brast i gråt. “Varför gör du det här?” frågade jag medan tårarna bröt fram. Jag gick därifrån, in i huset. Tårarna strömmade.

Jag fick lilla O:s första skor och den blå kepsen. De ligger i en av de genomskinliga plastlådorna i mitt källarförråd. Den gula motorcykeln skänkte vi till grannpojken för många år sedan.

— Får jag sätta på dig när vi kommer hem? — Jag räknar med det.

— Oj, vad trött jag är, jag kanske inte orkar leva upp till mitt löfte... — Jag vill bara sova...

— Så, vad vill du? — ...

— Du svarade inte på min fråga. Vad vill du? Lång tystnad. — Jag vill “mysa”. — Vad betyder “mysa”? — Ligga bredvid varandra, smeka varandra.

Men just det leder som regel till sex i vårt fall. Så var det ett ja eller ett nej eller ett kanske? Fick treva mig fram. Till slut kom “svaret” med bestämda avvisande händer.

Hade uppskattat ett tydligt “nej” eftersom det var vad “mysa” tydligen betydde.

Arg. Vaken. Sömnlös. Och hon snarkar ljudligt.

En gång för många år sedan pratade jag om julfirande med min kusin M. Jag nämnde något om “dysfunktionellt familjeliv” och han svarade lakoniskt: “Dysfunktionellt familjeliv? Det är allt jul handlar om.”

Mina barn, R och jag firar jul med mina föräldrar. Här är också min vuxna systerson och systerdotter, alltså barnens kusiner. Min syster är inte här eftersom hon inte vill ha med vår far att göra över huvud taget. Över detta får min mor med jämna mellanrum gråtattacker och tror att allt är hennes fel och vill prata med mig om hur hon skall göra med min syster. Jag svarar att hon inte kan prata med mig, hon måste prata med min syster, alltså sin dotter. Ibland kan jag tappa tålamodet med min mor och avvisa henne lite bryskare. Då får jag från min far höra att min mor misstänker att min syster manipulerat mig till att ta avstånd från henne också.

Till saken hör att min mor alltid varit emotionellt instabil och nu också insjuknat i demens. Hon har inte alltid alla får i hagen, helt enkelt.

I min familj har all planering alltid varit ganska flytande. Den här gången var den enda hållpunkten på julafton Kalle Anka klockan tre på eftermiddagen. Julbord innan det vore bra, förstås, och någon gång under eftermiddagen eller kvällen skulle förstås julklapparna delas ut. Jag hade lagt alla julklappar under ett bord där julgranen brukade stå en gång i tiden; i år var det ingen julgran inomhus. Men det var bara våra julklappar som låg där. Jag visste att det fanns fler, men de lyste med sin frånvaro. Jag tänkte att det var lite tråkigt, för en av höjdpunkterna med julen för barnen är ju att gå och klämma och känna på julklapparna.

Men svårare var förstås att inte veta när julklapparna skulle öppnas. Eller, för den delen, när barnen skulle få mat. Eller när jag skulle få mat. När skall vi öppna julklapparna? undrade jag lite försiktigt. Av min far fick jag till svar att det får vi besluta i “demokratisk anda”. Av min mor fick jag svaret: “vaddå julklappar?” Kusinerna satte sig och spelade sällskapsspel. Mina barn gick upp på sitt rum och frågade om de fick spela. Jag gick och väntade. Jag tänkte att det inte riktigt var mitt ansvar att styra upp det hela. Det var ju mina föräldrar som bjudit in oss, så jag tänkte att de får ta initiativ här.

Om det bara hade varit jag hade det inte spelat så stor roll. Men jag märkte på mina barn att de hade tråkigt. Ingen var särskilt intresserade av dem. Ingen frågade dem någonting om hur de hade det, vad de hoppades fanns i paketen, ingen bjöd in dem till sällskapsspel eller något annat. De befann sig i en tillvaro där ingen var intresserad av dem och de inte visste när de skulle få äta sig mätta eller när de skulle få öppna julklapparna de sneglat på. Det gjorde mig frustrerad. Eller arg, rentav.

Jag tog med mig R och barnen ner i köket och började spela ett spel vi också. Min far kom och frågade återigen hur vi skulle göra, och jag svarade något om att det nog inte är upp till mig. Han sade att han föreslog att vi skulle öppna julklappar, men gjorde just ingenting för att få det att hända. Vem skulle gjort det om inte han?

Ilskan började koka i mig. Alla gick och väntade på varandra och ingenting hände. Jag känner alltför väl igen det. Jag vill ge mina barn förutsägbarhet, men det kunde jag inte ge dem.

Jag gick undan. Det hjälpte inte. Jag gick ut. Det hjälpte inte. R hejdade mig innan jag gick ut, undrade hur det var med mig. Det hjälpte inte. Jag gick iväg. Vände på klacken och tänkte att jag inte kan överge mina barn, jag måste se till att de får vad de behöver. Kom in och var arg. Kanske var jag den som först höjde rösten, jag minns inte. Jag vände mig till min far, jag minns inte vad jag sade, kanske sade jag något om att han borde styra upp det hela, det är ju hans hem, det är han som bestämmer.

Sedan hände allt väldigt snabbt. Min far sade åt mig att det är jul, jag borde lugna ner mig, här bestäms saker i “demokratisk anda” — vad han nu menade med det? Även demokrati förutsätter spelregler och att vissa personer har specifika uppgifter för att alla skall få möjlighet att få sin röst hörd — om det nu kan vara vad min far menade med “demokratisk anda”. Det jag bevittnade var snarast otydlighet och tveksamhet och initiativlöshet. Det funkar liksom inte att hålla den “demokratiska andans” fana högt och själv vänta på att någon annan skall ta alla initiativ.

Men så sade min far att om jag inte lugnar ner mig så kanske min mor ändå har rätt i det hon säger. Jasså, vad är det hon säger då? undrade jag. Att din syster manipulerat dig, fräste min far. Min systerdotter utbrast förtvivlat “men måste ni bråka!” och rusade ner i källaren, tätt följd av min systerson (han tar stort ansvar för sin lillasyster, även i vuxen ålder). Kanske inte så konstigt, med tanke på vad hennes morfar sade om hennes mor.

Det avgör saken, sade jag, vi åker härifrån. Min son W stod där i kaoset och ropade “nej”! Jag letade efter bilnycklar. “Med vilket fordon då?” undrade min far aggressivt. Jag insåg att jag inte hade något fordon. Vi kom med tåg. Jag minns inte om jag gick ut igen, men jag vände på klacken och gick tillbaka. Igen. För jag kunde inte överge mina barn.

Mitt i allt detta agerade R som fisken i vattnet. Hon pratade med min yngre son O om vad som hände. Han satt i sitt rum en trappa upp och hörde inte vad som sades, bara att hans pappa och farfar blev osams. Senare sade hon åt mig att jag alls inte gjorde fel som blev arg, att jag hade all rätt att bli det. Hon hjälpte mig att inte tappa fotfästet och förlora mig i skam, självömkan och självförakt. Jag älskar henne så!

Jag var arg och upprörd. Jag brast. Jag visade min ilska. Och jag pratade om vad som gjorde mig arg: otydligheten, att jag inte tyckte det var upp till mig att planera hur julafton skulle se ut i ett hem som inte var mitt, att jag tyckte att min far borde göra det. Kanske var mitt känslomässiga påslag inadekvat, kanske var jag mer upprörd än stunden motiverade, men jag pratade om vad som gjorde mig arg och vad jag tycke borde ändras.

Men.

Min far attackerade mig. Han bemötte mig inte i sak, inte i en diskussion kring vad som gjorde mig upprörd, utan han attackerade mig genom att kasta i ansiktet på mig att jag kanske ändå var manipulerad av min syster. Han bemötte inte min ilska genom att försöka förstå vad det var jag var upprörd över, utan tog direkt fram det tyngsta artilleri han kunde hitta och försökte skjuta mig i sank. Han använde konflikten mellan honom och sin egen dotter, min syster, för att attackera mig. Och där fanns min systers barn som bevittnade det hela.

Jag märkte det inte först. Alla hans kommentarer gled liksom förbi mig. Det var R som efteråt påminde mig om vad han sagt. Och det han sade var riktigt, riktigt elakt, inte bara mot mig, utan också min syster.

Dysfunktionellt familjeliv, det är allt jul handlar om.

Klockan är fyra på morgonen. Jag vaknar och kan inte somna om. Grubblar. Känner. Vargatimmen.

Tänkte på min gamla adress i Umeå. Den lägenhet jag flyttade till efter skilsmässan från Å för så länge sedan, efter att jag träffat J. Jag älskade den lägenheten. Den låg på sjätte våningen i ett 12-våningshus, med utsikt över halva stan. Det var tyst där. Inget av bruset utanför tog sig in i lägenheten.

Och det var min lägenhet. Det var mitt hem. Jag rådde över det hemmet. Jag rådde om mig själv. Först efter något år flyttade J in i den. Men det där var min lägenhet som jag valt, möblerat, och så vidare. Helt sant är det väl inte för J bar med från första början, men ändå.

Det är de gardinerna och så som R nu tittar på och kallar hopplöst 90-tal.

Men jag saknar det där hemmet, den där platsen i tillvaron jag kunde kalla “min”. R och jag har i praktiken blivit sambos. Hennes boende gick åt skogen och hennes jobb likaså, så hon är strandad hos mig, i min lägenhet.

Min lägenhet.

Det var det där jag så längtade efter. Att återigen ha min egen plats i tillvaron som bara är min, min skyddade borg där jag får ha mina böcker, mitt piano, mitt liv. Det var inte meningen att R skulle flytta in där.

Livet var så enkelt på den tiden. Det är 17 år sedan. I vargatimmen kan jag tänka att allt blev fel, vi skulle inte ha satt barn till världen, J och jag. Vi försökte ge dem allt, vi byggde hus för deras skull, men vi förlorade varandra och barnen vi satte till världen förlorade sin familj, sitt hem. De blev varamnanveckobarn som så många andra barn. Skilsmässobarn.

Jag hade lovat mig själv att de aldrig skulle bli det.

I morgon är det julafton. En jul de kommer att fira utan sin mamma. De firar med sin farfar och dementa farmor och R. Men inte sin mamma.

Familjen som bröts sönder. Familjen som kanske aldrig skulle ha blivit till. Jag kanske skulle stannat i den där lägenheten för sjutton år sedan, aldrig flyttat ihop med J, aldrig satt barn till världen.

Jag rusar från den ena relationen till den andra. Varför kan jag inte vara ensam? Varför kan jag inte bygga upp ett stabilt, fungerande liv innan jag kastar mig in i en ny relation?

Kanske för att jag är alltför relationsskadad? Alltför otrygg sedan min uppväxt? “Du är inte riktigt hel om du inte är i en relation”, skrev J till mig när hon fått veta att jag träffat R. Hon hade väntat sig att jag skulle hitta in i en ny relation ganska snabbt. Jag kände mig förolämpad, mina svagheter och brister utpekade. Men J hade rätt. Jag är inte riktigt hel om jag inte är i en relation.

Facebook har en förfärlig funktion som drar fram ett gammalt inlägg eller en gammal bild och presenterar det som ett “minne”. I dag letade Facebook fram en sex år gammal bild på min son O. Han var fyra år och fotograferades på förskolan. Han har en grön tröja och hans röda hår lyser ikapp med de glädjestrålande ögonen och den leende munnen.

Han strålar aldrig sådär längre. Han ser mest bekymrad och sammanbiten ut. Eller så sitter han och stirrar frånvarande ned i sin mobiltelefon. Eller så är han arg, upprörd, förtvivlad över något som inte blivit som han tänkt sig.

Fyraåringens oförstörda glädje, nyfikenhet och livslust är borta. Den har ersatts av rädsla, misstro och tvivel.

Hur kunde de gå såhär? Skilsmässan har förstås märkt barnen, men det är inte bara det. O:s svårigheter började redan i förskoleklass. Undervisningssituationen och dess prestationskrav ställde till det för honom. Han blev rädd att försöka av rädsla för att misslyckas inför andra, rädsla att blotta sig, bli genomskådad, förlöjligad, osynliggjord. Nu för tiden säger han att han avskyr skolan, att ingen tycker om honom, att ingen förstår honom. När han är som mest förtvivlad säger han att han hatar sitt liv, att han vill dö.

Hur hamnade vi här? Hur förvandlades fyraåringens oförstörda glädje till rädsla, tvivel och förtvivlan? Kunde jag gjort något annorlunda? Var det J och jag som var otillräckliga som föräldrar? Var det skilsmässans fel?

Jag vet egentligen svaren på alla frågorna. Jag vet svaren eftersom O inte är så olik mig. Jag vet hur det kan vara att känna så stark förtvivlan att man samtidigt önskar sig död och så intensivt längtar efter närhet och gemenskap. Jag vet hur det kan vara att vara övertygad om att ens klasskompisar inte tycker om en, att man egentligen är halvt osynlig, att ingen egentligen lägger märke till en om man inte ser till att synas, genom att vara pajas eller bråkstake eller besserwisser. Jag vet hur det kan vara att förlora kontrollen över ilskan och göra och säga saker som man sedan bittert ångrar; hur den kväljande skammen fyller allt livsutrymme och skär av en från de människor man helst av allt vill komma nära.

Ibland känner jag mig som den enda som förstår O, som den enda som står på hans sida när resten av världen står frågande, lägger sina pannor i bekymrade veck och misstroget skakar sina huvuden. Till och med hans mamma finns bland de där som lägger sina pannor i bekymrade veck. Ibland undrar jag om jag alls begriper någonting och att det kanske inte är så bra att alla betraktar mig som “experten” på O. Tänk om jag har fel? Hur illa riskerar inte det att bli för O?

Den där sorgen sköljde över mig igen. Sorgen över att inte längre fungera som en familj. Sorgen över att inte vara två föräldrar som samarbetar i vardagen kring alla frågor som rör barnen. Sorgen över att inte kunna erbjuda ett gemensamt hem där barnen alltid blir sedda, älskade, omhändertagna, fostrade. Det barnen har nu är en ensam förälder i taget, en stackars stressad förälder som samtidigt skall försöka se till två barns behov. Ingen av dem blir riktigt sedda. Jag känner mig konstant otillräcklig.

Hur kan det trasiga livet bli helt igen?