Meningslösa memoarer

En medelålders mans försök att resa sig efter skilsmässa. Smärta, ilska, självhat, hjälpavvisande klagan och gnäll, gnäll, gnäll.

Vi misslyckades. Jag misslyckades. Jag kan inte kontrollera min ilska. Min ilska förstör allt. Alla svåra känslor jag över huvud taget känner — besvikelse, ledsenhet, vanmakt — kommer ut som ilska. Även ilska kommer ut som ilska, vilket gör att det inte går att avgöra om jag är arg för att jag är arg eller om jag är arg för att jag är besviken, ledsen, stressad eller vad det nu kan vara.

Igår ville jag att R skulle vara hos mig och hon ville vara hos mig. Vi for på utflykt. Det gick bra. Det var fint. Ångesten kom på eftermiddagen, kraftfull, men jag lyckades prata om den med R. Sade att jag behöver dig, jag har så mycket inom mig, ett liv som inte blivit levt, känslor som inte blivit kända, tankar som inte blivit tänkta, för vi trasslade in oss så förfärligt i varandra. Ge mig tid. Finns bara hos mig. Det var vad jag försökte säga.

Och på kvällen blir vi ändå osams. Ilskan väcks för att jag blir missförstådd, för att jag blir besviken, för att R inte säger vad hon vill och behöver. Och mitt i natten blir vi osams. R viskar en fråga, jag råkar vara vaken, hon visste inte ens att jag var vaken, jag känner mig trängd, tagen i anspråk, avkrävd svar och lösningar på olösliga problem. Och jag blir arg, igen. Ständigt denna jävla ilska som jag öser och öser och öser över R.

R drömde i natt att jag bara var elak mot henne. Att jag gjorde allt jag kunde för att driva henne ifrån mig, för att jag inte ville vara med henne, för att jag inte älskade henne. Och jag tänker att det är ett slags sanndröm, för det är ju vad jag gör. Jag blir ständigt arg på R och blir elak mot henne, och R drömmer mardrömmar om det.

Min ilska förstör alla nära relationer. Mitt första äktenskap. Mitt andra äktenskap. Min relation med R. Ilska, ilska, ilska. Elakhet. Grymhet. Sarkasm. Pikar.

Jag är ingen trevlig människa. Jag är ett missfoster. Eller en besviken, osedd sexåring i en vuxen mans kropp med en vuxen mans röstresurser och en akademikers vokabulär. Jag har förfinat och förädlat alla sidor av mig själv utom ilskan, vilket gör de förfinade och förädlade sidorna av mig själv till precisionsvapen i den primitiva ilskans tjänst. En labil sexåring med högteknologiska vapen kombinerat med råstyrka och röstresurser. Jag är ingen trevlig människa. Jag är ett missfoster.

Hon har åkt nu. Hon kommer tillbaka och hämtar sin katt i eftermiddag. Denna katt som så många nätter drivit mig till vansinne genom att jama och härja runt, men som jag ändå lärt mig älska.

Betyder det att separationen är ett faktum? Betyder det att jag misslyckats? Igen?

Jag skall inte ha någon nära relation. Jag har försökt tillräckligt många gånger nu. Min ilska försör allt. Sexåringar skall inte ha relationer med vuxna människor. Jag fungerar inte i relationer. Jag gör bara dem jag älskar illa.

Långfredag. R har flyttat. Hon skall bo hos en kompis tills hon får tillgång till sin lägenhet i juni.

Igår var vi på bio med min son. Efter det åt vi middag och tog varsin öl på en pub. När vi kom hem tittade vi på ett avsnitt Game of Thrones. Vi älskade, vi sov, vi vaknade sent. Och den här dagen har varit ett tafatt trevande, någon gång under dagen skulle R:s kompis komma och hämta henne, men ingen av oss visste egentligen när. Till slut dök hon upp. De packade in saker i bilen. Jag hjälpte till. Och så åkte de.

Vi blev osams strax innan. Det var en småsak, jag hittade något i ett skåp som R hade ställt dit, saker hon haft med sig när hon senast var i sin hemstad och tömde sin lägenhet. Hon visste inte var hon skulle göra av dem, så hon lade dem i ett skåp. Och där hittade jag dem, och jag blev arg. Men jag blev inte arg för att hon lagt saker i mitt skåp, jag blev arg för att hon inte pratat med mig. Att hon inte frågat mig “var skall jag lägga de här sakerna tills jag flyttar?” eller “har du en kartong jag kan lägga det här i?” eller vad som helst. Och att hon nu, när jag blev arg, svarade undvikande att hon nog inte visste var hon skulle lägga dem, att de liksom bara hamnat där. Hon sade inte att hon faktiskt inte kunde minnas att hon alls lagt dem i det där skåpet. Det är ju en småsak men det är den där tystnaden som gör så ont, att jag liksom inte blir involverad, jag blir osynlig — eller så är det så att hon är så rädd för min ilska att hon inte vågar säga något, och i så fall är jag hemsk, skadlig, malign. Det är där jag hamnar: jag är antingen osynlig eller malign.

Det är mitt livs dilemma: att jag, om jag gör mig synlig, om jag gör mig tydlig, om jag försöker uttrycka vad jag vill eller vad jag önskar, då förstör jag för andra, jag blir en parasit, jag blir malign. Mina behov är helt enkelt skadliga. Så jag försökter att dölja mig själv, försöker att inte ha behov, men då blir jag osynlig, och det är outhärdligt. Det var just den här insikten att jag ständigt försöker balansera mellan att å ena sidan vara malign, å andra sidan vara osynlig, som skakade om mig så ända in i grunden den där terapisessionen med den fantastiske, kutryggige lilla psykologen för flera år sedan.

Tystnad gör att jag hamnar där. Malign eller osynlig.

Och nu vet jag inte vad som händer. R har flyttat, men hon tog bara några kartonger, bara det allra viktigaste. Katten är kvar här. Har jag vårdnaden om katten nu? Jag vet inte. Mina barn kommer i morgon. R kommer inte att vara här. Vad skall jag säga till dem?

Jag drar mig till minnes en dag för många, många år sedan när min första flickvän tog sina saker och åkte från mina föräldrars hem. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men hon hade mer eller mindre bosatt sig hemma hos mig, hemma hos mina föräldrar. Hon sov i min äldsta systers gamla rum. Jag har ett vagt minne av att hon bytte gardiner i rummet, som om det verkligen var hennes rum, som om det verkligen var hennes hem. Men det var det ju inte. Hon var 17 år gammal, hon var inte myndig. Jag vet inte ens vad hennes föräldrar visste om det hela. Eller hennes mamma och styvpappa, rättare sagt. Nu när jag tänker på det var det väldigt märkligt alltihop.

Hur som helst, jag gjorde slut. Hon kom för nära, hon trängde sig på, hon gav mig inget eget utrymme att andas på. Och hon flyttade. Hon packade sina saker och åkte iväg. Jag minns inte, men jag antar att hon blev hämtad av någon av sina föräldrar. När hon åkt gick jag upp i hennes rum — eller min systers gamla rum — och skrek rakt ut. Smärtan i bröstet var outhärdlig. Så jag skrek. Jag skrek så högt jag orkade. Jag skrek tills jag blev hes. Det var bara jag hemma, det var ingen som hörde.

Lite så känner jag nu. R har försvunnit, det är förvirrad, jag vet inte vad som gäller, vad som väntar, hon liksom bara försvann, och så kom hon på att vi skulle äta middag tillsammans med hennes kompis, jag var helt oförberedd, jag visste inte vad jag skulle säga. Och nu... nu är hon inte här. Och det är vad jag vill, men samtidigt inte. Mitt inre är i kaos, som om någon rivit mitt hjärta av papper i två bitar och allt bara värker, värker och jag önskar att jag kunde skrika. Jag går runt i min lägenhet, min lägenhet, och är lättad och samtidigt sådan smärtsam saknad, det är något som saknas, R saknas, men hon hör inte hemma här, det här måste få vara mitt, jag vill att det skall vara mitt.

Just nu sitter jag på balkongen, min älskade balkong, jag hör fåglarna kvittra. Här får jag vara ifred med mina känslor, här får jag känna, värka, läka, hitta tillbaka till mig själv. Men det gör samtidig så ont, för R är inte här. Precis som den där dagen för nästan 30 år sedan när min första flickvän åkte, jag ville att hon skulle åka, men ändå gjorde det så ont, ändå saknade jag henne så fruktansvärt.

Skillnaden nu mot då är att R och jag har inte brutit upp. Vi har delat på oss, för vi klarar inte att vara så nära varandra. Vi trasslar in oss i varandra. Det gjorde också min första flickvän S och jag — men nu har jag nästan 30 år mer livserfarenhet.

Det här är inte slutet för R och mig. Det är början på något nytt. Men det gör likväl ont.

Och jag önskar att hon hade lättare för att prata med mig.

Jag satt hos psykologen på vårdcentralen tidigt i höstas med tårar i ögonen och sade att bara R flyttar hit så kommer allt bli bättre, då kommer jag inte att vara lika outhärdligt ensam, då kommer jag få hjälp att få ordning på livet, boendet, föräldraskapet. “R verkar ha koll”, sade psykologen när jag pratade om hennes whiteboard och hennes strategier för att få tillvaron att fungera. “Ja”, svarade jag, “hon har ADD, hon har koll”. Om bara R kommer in i mitt liv kommer alla problem att vara lösta, tänkte jag.

R skulle arbeta och studera, vi skulle ha varsitt boende och vi skulle träffas när vi ville och hade lust. Men när R flyttat hit började problemen avlösa varandra. R hade fått jobb som personlig assistent, men det var en mardröm. Brukaren var något slags bitter människa som konsekvent kränkte, klagade på och kritiserade sina assistenter. De övriga assistenterna var konsekvent sena till sina pass, vilket tvingade R till ofrivillig övertid i slutet på varenda arbetspass. Arbetsgivaren gjorde ingenting för att förbättra förhållandena eller stötta sin personal. Jag gjorde vad jag kunde för att stötta R, försökte tolka den här bittra människan genom R:s berättelser, tala om för henne hur hon skulle kunna agera, vad hon skulle kunna säga, och så vidare. Ibland kom R hem och berättade att mina råd verkligen hjälpt henne, men det slet ändå oerhört på henne.

Kränkningarna satte sig i kroppen på henne och en morgon kom hon inte ur sängen. Hon hade ont i ryggen, höfterna, axlarna, allt. Jag sade att hon måste kontakta vårdcentralen, men hon var så tveksam att jag tänkte att det är bäst att jag gör det åt henne. När återuppringningssystemet krånglade ringde jag vårdcentralens chef och påtalade det. Till slut fick hon en läkartid. Jag tänkte att det är bäst att jag följer med henne, för annars kommer hon bara släta över, inte säga hur illa det verkligen är. R skrek så fort läkaren vidrörde henne. “Det här är inte kroppsligt”, sade han, “är det säkert att det inte är något annat?” Han förstod att det måste vara långvarig psykisk påfrestning, men R kände sig kränkt av frågan. Jag hjälpte till och besvarade läkarens frågor så att han skulle bli nöjd. Efteråt tolkade jag läkarens bemötande för henne, varför han hade sagt som han gjorde och vad det var han var ute efter. Och jag tänkte att jag kanske egentligen behöver vara med R när hon kontaktar hälso- och sjukvården för hon misstolkar så lätt, det blir bara tokigt, hon kanske inte riktigt klarar sig själv?

När det visade sig att R:s arbetssituation var ohållbar och arbetsgivaren inte gav något stöd talade jag inte längre om för R vad hon skulle göra för att hantera den kränkande brukaren, utan att hon behövde säga upp sig. Hon tycker sådana saker är svåra, läskiga, besvärliga så jag skrev uppsägningen åt henne och såg till att hon skickade den till sin chef. Och jag tänkte att det kanske är bra att jag är med när hon söker nytt jobb, för R kanske inte riktigt klarar sig själv?

Det boende R hittade var ett kollektiv med två andra personer och en drös katter. Det hade verkat så bra när R hade pratat med personen som hyrde ut rummet, men när hon väl kom dit med flyttlasset kände hon sig inte välkommen. Det var ingen som riktigt pratade med henne. R:s katt skulle introduceras till de andra katterna, men eftersom personen som ägde de andra katterna inte var hemma så som lovat fick R:s katt mest vara instängd i sitt rum. Det var stökigt och smutsigt i lägenheten. De katter som bodde där sköttes inte så väl som R vill att katter skall skötas om. R tog med sig katten och kom på besök hos mig och ingen av dem åkte någonsin tillbaka till kollektivet.

Jag sade till R att om hon inte trivdes behövde hon säga upp kontraktet och att datum var viktiga; det var tre månaders uppsägningstid. Jag talade om för henne hur hon skulle göra, hur hon skulle förhandla, och så vidare. R var så rädd och undvikande att jag tänkte att jag måste se till att det blir gjort, för R kanske inte riktigt klarar sig själv?

Någonstans här ersattes vår särbo-plan med en sambo-plan. Nu har vi ju ändå hamnat här under samma tak, så varför inte försöka? Jag tänkte att om nu R ändå bor hos mig och hon således inte har några utgifter för boende, kanske R kan studera heltid och förverkliga sin dröm om en akademisk examen? R har ju ADD och massor av rädslor så jag tänkte att R kanske inte riktigt klarar sig själv. Således behöver jag hjälpa henne, så jag talade om för henne hur hon skulle göra: söka upp studievägledaren, lägga upp en plan för hur hon skulle nå sitt mål, skaffa sig fasta rutiner, gå upp varje morgon, åka iväg till universitetet, inte sitta hemma och studera, använda den och den studietekniken, läsa böckerna på det och det sättet, och så vidare. Jag har varit student längre än jag varit någonting annat, jag har till och med varit lärare, så jag vet ju hur man gör! “Om du bara gör som jag säger går det bra”, sade jag, men R gjorde inte som jag sade, och det gjorde mig frustrerad. Eller nej, det gjorde mig arg, ibland näst intill vansinnig. R vet inte sitt eget bästa, hon måste ju lita blint på mig, göra som jag säger, så blir allt bra! R vet inte själv vad som är hennes bästa, det vet jag!

Kanske inbillade jag mig att jag på något sätt var “god” som lät R bo hos mig så att hon kunde ägna sig åt sina studier, och så “tackar” hon mig genom att inte göra som jag säger? Jag ger henne hennes livs chans, att få studera utan att ta några ekonomisk risker, och så gör hon inte som jag säger?

Visst. R kanske närde en längtan om att bli omhändertagen — men priset hon fick betala var hennes självständighet. Hon blev inhägnad, inte omhuldad.

Det jag ser när jag tittar tillbaka är en successiv upptrappning av kontroll. Vi gick vilse. Ordentligt vilse. Vi förlorade den ursprungliga planen och trasslade in oss i varandra. Anpassade oss till varandra i tron att det skulle vara bra för den andre. Jag tog ansvar för allt som R inte verkade kunna ta ansvar för själv, och eftersom hon inte verkade kunna ta ansvar för sitt liv tog jag ansvar för hela hennes liv. R försökte göra mig glad och nöjd, hon försökte vara bra för mig, men jag var bara missnöjd och arg, så hon försökte anpassa sig så mycket hon kunde, göra sig själv så liten och osynlig som möjligt, ta så liten plats som möjligt. Samtidigt som jag kontrollerade hennes liv.

Det blev inte bra.

Nu har vi en tillvaro sida vid sida full av sår som vi hela tiden lyckas riva upp. R:s undvikande är påtagligt, liksom min irritation och ilska. R är rädd för min ilska och undviker allt som kan väcka den, men hennes undvikande provocerar mig och väcker ilskan. Ilskan förstärker undvikandet, undvikandet förstärker ilskan; ilska och undvikande förstärker varandra. Vi behöver komma från varandra, vila från varandra, börja om, bryta den onda spiralen av ilska och undvikande.

Jag är så besviken och ledsen. Det var så mycket jag hoppades på. Hur hamnade jag här? Sorgen kväver mig. Varför lyckas jag bara göra mitt och andras liv till ett elände?

Konflikt. Igen. Konflikt för att jag går sönder mot R:s tystnad. Igen. Konflikt som löses genom att jag talar om för R att hon är älskad, att hon duger, att hon skall tro på sig själv. Igen. Konflikt som löses genom att jag förstår R, genom att jag lyfter upp R, genom att jag tar ansvar.

“Det här fungerar inte för mig”, sade jag till slut, när jag brast mot hennes tystnad. Vanmakt. Förtvivlan. Ilska. Och på den vanmakten, förtvivlan och ilskan svarade R med att kasta förlovningsringen på mig.

Hur länge skall jag acceptera att bli bemött så?

R är faktiskt inte den enda som mår skit i det här.

Och efter det tröstade jag henne. Jag är krisernas mästare. Jag omfamnar min far och lugnar honom när han i desperation slår näven genom sovrumsdörren för att komma åt min mor. Jag försöker “rädda” min första flickvän S från hennes psykossjukdom. Och jag tröstar R och talar om för henne hur älskad hon är efter att hon kastat förlovningsringen på mig.

Kanske skulle jag bara låtit henne sova på soffan.

R är hemma. Jag mötte henne vid tåget. Vi gick hem under tystnad. R ville inte prata. Hon skäms, sade hon. Hennes saker är fortfarande nedpackade i kartonger. Jag vet inte vad hon vill. Jag vet inte vart hon är på väg. Är det här hennes hem? Vad hoppas hon på här? Vad hoppas hon på med mig? Var har vi varandra? Har vi en relation? Har vi en framtid? Finns något att hoppas på?

Vi ligger bredvid varandra i sängen och talar inte. Jag vet inte om vi har en framtid. Jag vet inte vad jag vill. Och jag vet inte var jag har R. Hur kan hon bara vara tyst, låtsas som om ingenting hänt? Ligga bredvid mig i tystnad? Låta sig bli hållen och smekt? Varför är jag så attraherad av R när jag inte vet om jag vill ha en relation med henne?

Jag vet inte var jag har henne. Jag vet inte var jag har mig själv. Jag vet inte var vi har varandra. Och vi skall sova?

R ville prata om helgen. Men hur skall jag kunna lyssna på henne om vad hon varit med om helgen om jag inte vet var vi har varandra?

Jag klarar inte ovisshet av det här slaget.

Vänner säger att det är en relation som tar mer än den ger. Kanske har de rätt. Är det rimligt att komma hem från en resa när vi så uppenbart är i konflikt med varandra och vägra prata om det? Hur fan skall jag kunna navigera i det här?

Jag är arg. Arg för att jag inte blivit respekterad.

“Jamen jag ville ju bara göra något bra! Jag vill ju bara vara bra för dig! Jag vill ju hjälpa till!” Så har det hetat varenda gång R ändrat om, packat upp saker, köpt nya glas, möblerat om i mitt medicinskåp, lagt ut golvmattor, ställt upp lampor, fyllt köksskåpet med mängder av kaffekoppar, spridit ut alla lampor på soffbordet. Varje gång R gränslöst rör om, varje gång hon inte respekterar mig, så är det jag som får skulden, för R ville ju bara vara bra för mig, vem är jag som är så argsint och otacksam? “Jag känner aldrig att jag duger, jag får aldrig höra att jag gör något bra”, klagar R. Och jag känner skuld, för jag känner att jag inte kan ha tillräckligt med överseende, inte uppskatta henne tillräckligt, att det är jag som brister i kärlek.

Men om man ständigt kliver över någon annans gränser, om man inte respekterar den andres behov av delaktighet, om man bara gör, ändrar, fixar, donar utan att fråga, utan att höra sig för vad den andre faktiskt vill — då kanske man inte möts av så mycket uppskattning och bekräftelse på att allt man gör är bra? Och då kanske det inte är så konstigt om man känner att vad man än gör, så räcker det inte?

Att göra saker för att “vara bra”, att anstränga sig och städa och plocka för att man “skall få tid att umgås”, att dela ut presenter och överraskningar för att få uppskattning — det är i själva verket ganska själviskt, för man gör det för att få sina egna behov tillfredsställda, inte med finstämd känsla och takt för den andres önskningar och behov. Det är en underlåtenhet att förmedla “jag vill” eller “jag behöver”. Det är manipulation för att få det man vill eller behöver. Och när man inte får det man vill eller behöver, lägger man grunden till besvikelsen på den andre: “du uppskattar ju inte det jag gör!” Skuldbeläggande.

Och när den andre till slut blir så pressad att denne drar sig undan eller slår ifrån sig, eskalerar det. Den andre ställs mot väggen: “Älskar du mig? Vad betyder jag för dig?” Naturligtvis känner den andre sig nödgad att svara “ja” — och accepterar därmed skulden som erbjuds på silverfat, för där finns det outtalade villkoret: “om du älskade mig skulle du acceptera att jag gör såhär mot dig”. Eller så hemfaller man åt klagan: “Ingen vill leva med mig! Den och den ville inte ha barn med mig, den och den ville inte bo med mig, och du vill det heller inte, ingen älskar mig!”

Och det är det som gör mig så arg.

I dag har tankarna snurrat medan jag tvättat, städat, burit flyttkartonger, lagat mat, diskat och allt vad som nu behöver göras i lägenheten. På balkongen stod de flyttlådor som R packade förra fredagen när jag var på jobbet. Det var i förra veckan som psykoterapeuten kastade det där med medberoende i ansiktet på mig och jag har varit i något slags chocktillstånd sedan dess. Jag har försökt backa, reda ut vad som händer, försökt förstå hur vi hamnade där vi hamnade. Det har naturligtvis påverkat R, och förra fredagen fick R ett ryck och började packa sina saker. Böcker, toasaker, allt möjligt. Och så lade hon sig att sova. Jag anade att något var i görningen redan när jag kom hem från jobbet. Jag såg vad hon gjort, hon hade hunnit packa sex flyttkartonger och jag upptäcker fortfarande saker som saknas som hon packat ner i flyttlådor. “Vill han inte ha mig här kan jag lika gärna försvinna, om jag tar bort mina saker blir jag osynlig”, sade hon efteråt att hon tänkt.

Det var den tredje gången som våra konflikter gått överstyr och urartat i överilade, desperata, rätt korkade handlingar.

Nu har jag burit ner R:s flyttkartonger i källarförrådet, dels för att de inte kunde stå på balkongen för innehållet skule bli förstört, dels för att jag faktiskt inte vet hur R har tänkt göra, om hon tänkt ta sitt pick och pack och flytta någon annanstans (vart?) eller om hon skall magasinera sakerna i väntan på att hon hittar ett annat boende. Jag vet faktiskt inte.

Och det gör mig arg. I dag har jag insett att jag faktiskt är arg. Jag har problem med ilska, alla svåra känslor kommer först ut som ilska, jag kan inte riktigt kontrollera min ilska, och det betyder att jag så gott som alltid betraktar den som obefogad, onödig, jag borde inte vara arg. Men idag tänker jag att jag kanske trots allt har skäl att vara arg? Och att den där ilskan behöver få komma ut, men på ett mer konstruktivt sätt än i raseriutbrott och verbala attacker?

Så varför är jag arg?

Jag är arg för det R gjorde förra fredagen. För att hon började packa ihop sina saker i flyttlådor. För att hon inte återställde någonting av det efteråt. För att hon i handling avvisade mig. “Du vill inte ha mig här!” För att hon gjorde både sig själv och mig och oss illa. Jag är arg för det R gjorde tidigare i vintras. Uttalade suicidhot och sedan bröt kontakten med mig, vilket till slut fick mig att ringa polisen. Det var en polispatrull i min lägenhet. Jag är arg för att R skar sig själv i midsomras. För att jag fick linda om hennes sönderskurna fotleder. För att hon i alla de handlingarna gjorde både sig själv och mig och oss illa. Ja, det är sant att jag var delaktig. Ja, det är sant att jag betedde mig illa mot R. Men jag är arg ändå, för jag känner mig inte respekterad.

Jag är arg för att R varje gång som jag tvivlat, varje gång som jag velat ha lite större distans mellan oss, varje gång som jag försökt göra slut, så har R argumenterat emot mig, sagt att vår relation är unik, jag kommer aldrig att hitta något liknande någon annanstans, och så har jag gett med mig, tystat mitt tvivel, bortsett från mitt behov av distans. Eler så har hon beklagat sig över att hon alltid blir övergiven, att ingen kan älska henne, att hon är omöjlig, dum, hopplös, och då har jag känt skuld, jag har känt att visst kan jag älska henne, jag borde älska henne, jag kan inte göra göra henne illa, jag kan inte såra henne, hon är bräcklig, hon går sönder om jag överger henne, och så har jag gett med mig, släppt in henne, låtit henne vara nära fast jag egentligen önskat distans. Jag går på det varje gång. Bunden av skuld. Bunden av hotet om kollaps, krasch, självskada, suicid. Det gör mig arg, för jag känner mig inte respekterad.

Jag är arg för att R stormade in i mitt hem och agerade som om det var hennes eget, packade upp sina saker varje hörn, möblerade, ändrade, köpte nya saker, allt det där utan att fråga mig. Ja, vi umgicks med tanken på att vara sambos, ja, vi försökte verkligen, men även om vi skulle ha varit sambos på riktigt hade jag velat att packa upp, möblera, ändra, köpa skulle ha varit något gemensamt, något vi båda var delaktiga i. Det gör mig arg, för jag känner mig inte respekterad.

Jag är arg för att R gör anspråk på mig utan att först fråga om jag finns tillgänglig för henne. Hon skickar frågor, drar igång samtal, diskussioner, frågor, minne, associationer på arbetstid, när jag lagar mat, när jag diskar, när jag skall sova. Jag är arg för att hon skickar citat och bilder utan sammanhang, utan att tala om vad hon vill att jag skall göra eller säga, som vore jag tankeläsare. Jag är arg för att hon inte först frågar om jag har tid, om jag har ork, eller för att hon inte väntar tills jag kommer hem från jobbet eller ett mer passande tillfälle. Det gör mig arg, för jag känner mig inte respekterad.

Jag är arg för att R alltid vill att vi skall umgås, att jag inte känner att jag liksom får äga min egen tid, utan att hon alltid liksom gör anspråk på att finnas med på ett hörn i min tillvaro. Jag är arg för att hon bara kan stå och titta på mig när jag diskar eller tar på mig skor; för att hon grejar på dagen i hopp om att vi skall umgås på kvällen utan att egentligen säga det till mig, utan det ligger där som en tyst, outtalad förväntan; för att hon väntar på mig om kvällarna medan jag gör allt som behöver göras, disk, lägga barn, förbereda morgondagen. Det gör mig arg, för jag känner mig inte respekterad.

Jag är arg för att R ibland tar över när jag vill bli lyssnad på. När jag vill få prata om något som är jobbigt eller svårt eller besvärligt stjäl hon samtalet och börjar prata om något som handlar om henne, inte om mig. Det gör mig arg, för jag känner mig inte respekterad.

Mycket av det ovanstående är ilska som kommer av att jag inte kan säga “nej”, att jag inte kan värna mig själv. Men att jag inte kan sätta gränser betyder också att jag är skör, bräcklig, att jag inte riktigt fungerar med någon som har svårt med sina egna gränser. Som R. Gränslöshet. Båda lider vi av gränslöshet. Och priset för mig är att jag gladeligen låter mitt liv bli invaderat.

Medberoende. Den medberoendes ilska över att inte vara respekterad. Den medberoendes ilska som kommer av att den medberoende inte kan respektera sig själv.

Somnar varje kväll med längtan efter R:s varma kropp bredvid mig. Vaknar varje morgon med ett hjärta som värker av sorg. I dag vaknade jag alldeles för tidigt, men det har precis blivit sommartid, jag kan skylla på att klockan är halv sju, inte halv sex på morgonen.

Finns något hopp för R och mig? Jag märker hur jag gång på gång kliver över de där gränserna. Hur jag gång på gång tänker att “det där klarar nog inte R, bäst att jag gör det åt henne”. Jag blir orolig att hon skall ställa till det för sig. Klanta till det. Vara otydlig och lova bort för mycket. Och jag blir frustrerad och irriterad när hon inte gör som jag säger, när hon inte gör på det sätt som jag tycker är det bästa, rimligaste, smidigaste. Jag tänker att jag inte skall ta över, men kan ändå inte låta bli att överösa henne med “goda råd” som hon inte bett om.

Medberoende, kallas det.

Men själva ordet med-beroende antyder att man är med i någon annans beroende. Ursprungligen är det en benämning på den självutplånande anpassning som närstående till alkoholister och missbrukare gör, en anpassning som i själva verket ofta underlättar och stödjer missbruket. Senare har begreppet medberoende vidgats till personer som växer upp i närheten av psykisk ohälsa, psykisk- och fysisk misshandel, sexuella övergrepp, vanvård, isolering, rigida familjesystem, kärlekslösa hem, skilsmässa, fysisk sjukdom, olyckor, dödsfall, och så vidare. Det är en händelse eller en företeelse, ett trauma, som man inte kan eller tillåts hantera som man i stället blir tvungen att anpassa sig till. Ofta är det saker man vuxit upp med. Saker som format den mest grundläggande personligheten. Barndomstrauman. Och denna anpassning leder till att man förlorar kontakten med sig själv och sina egna behov.

Jag växte upp med alkoholism, psykisk ohälsa, våld och suicidförsök. Jag visste precis hur jag skulle navigera i allt det där. Men jag hade inte en aning om vem jag var eller vad jag ville. Det tog mig många år att hitta en riktning i livet. Jag hade passerat 30.

Men vad är det hos R som passar så väl in i min medberoende-personlighet att vi likt kardborreband hakar i varandra och tumlar runt i en dödsdans där jag tar över mer och mer av R:s liv? Det uppenbara är förstås R:s psykiska ohälsa och ADD. “Hon behöver hjälp med allting” var vad jag höll på att skriva, men det är just det: jag ser en person som inte klarar sig själv, som behöver mig för att fungera, som behöver mig för att klara allt från studier till söka arbete till klara av ett vanligt vardagsliv. Det gör att jag får känna mig behövd — men behöver verkligen R mig som något slags respirator? R är snart 40, hon har uppfostrat en dotter på egen hand, hon har tagit sig fram i livet, lite krokigt och vingligt, visst, men hon har faktiskt klarat sig på egen hand.

Hur backar man från det här omfattande medberoendet till en mer jämställd, jämlik och balanserad relation? Är det ens möjligt?

Om min medberoende-personlighet är en del av problemet, vad är det hos R som gör att vi trasslar ihop oss så fruktansvärt i varandra? R har några gånger sagt att hon vill bli ompysslad, ja, omhuldad var ordet hon använde. Att “omhulda” är att visa godhet och välvilja. Att “omhulda” är att kärleksfullt vårda sig om någon och tillgodose någons behov eller intressen. Hur lätt är det inte för en medberoende-personlighet att gå vilse i den där önskan att bli omhuldad? Och hur nära önskan att bli omhuldad ligger inte en önskan att bli omhändertagen, att låta någon annan göra allt det svåra och besvärliga åt en? Hur nära önskan att bli omhuldad ligger inte hjälplösheten? Jag vet inte om det är en fantasi hos mig eller om det bakom R:s önskan att bli omhuldad också döljer sig ett visst mått av hjälplöshet — men det är den där hjälplösheten jag inte kan värja mig mot, som jag reagerar på genom att ta ansvar, genom att ta över. Och ja, re-agera är rätt ord. Det är en ren reflex. Jag kastar mig handlöst över all hjälplöshet och håller ställningarna, eller styr och ställer, eller tar över. Huruvida R har en önskan om att bli omhändertagen och inte bara omhuldad — det vet jag inte, och frågan är om det är något jag skall bekymra mig om? Det är i så fall hennes problem. Mitt problem är inte R, utan att jag kompenserar hennes hjälplöshet — oavsett om den bara finns i min fantasi eller om den har med R att göra.

Jag ser tillbaka på när R och jag träffades. Det var som en kaotisk explosion. Vi fick kontakt på Tinder — det är visst det sätt som de flesta dejtar på numera — och det var omedelbart något som “klickade” oss emellan. På område efter område vi undersökte hade vi något gemensamt: musik, religion, politik, feminism, sci-fi, Star Wars, datorer. Hennes favoritfilm var Alien. Det dröjde inte länge förrän våra meddelanden fick sexuella antydningar som blev mer och mer explicita över veckorna. När vi äntligen träffades i verkligheten hamnade vi under täcket inom loppet av två timmar. Attraktionen var stark, ömsesidig och någonting jag aldrig tidigare upplevt.

Visst var det mycket “uppdämd längtan” som min gamla terapeut sade till mig (nej, jag har inga vänner att prata med, jag får betala terapeuter för att få prata), men det fanns något mer. R förstod mig och jag förstod henne. Hon har ett liv bakom sig med psykisk ohälsa, hon växte upp med föräldrar som inte såg henne, inte förstod henne, inte kunde älska henne så som hon behövde bli älskad. Hennes sår i själen påminner om mina, så jag förstod henne, jag kunde se henne, och jag var inte rädd för henne. Och hon kunde förstå mig, hon var inte rädd för mig. När jag betedde mig irrationellt, förblindad av mina starka känslor, kunde R ändå förstå, och hon dömde aldrig, hon klandrade mig aldrig. Kanske förstod hon inte direkt, särskilt inte när jag blev arg, för hon liksom alla andra är rädd för min ilska, men efteråt förstod hon. Hon har sagt de vackraste ord jag någonsin fått höra, ja, faktiskt de ord jag längtat hela livet efter att få höra: i din berättelse ser jag en spegelbild av mitt eget handlande. R förstår mig, hon besitter förmågan att ställa sig i mitt ställe och se med mina ögon, till och med se sig själv med mina ögon. Min relation till R är fri från skam. Det har jag aldrig upplevt i en relation tidigare. Det är vad som gör min relation med R så värdefull. Det, och den sexuella attraktionen.

Men frågan är om det räcker? Min relation till R har också kantats av tvivel ända sedan vi fick kontakt med varandra. Även om vi har liknande själsliga sår som gör att vi kan förstå varandra och inte döma varandra, även om våra “inre världar” på sätt och vis är väldigt lika, är våra yttre världar väldigt olika. Vi har väldigt olika bakgrund, R är arbetarklass, jag är övre medelklass; hennes inredningssmak är väldigt olik min; jag vill ha ordning, struktur, rutiner som är väldigt olik R:s behov av ordning, struktur och rutiner. Men kanske det största problemet ändå är att vi nog har väldigt olika förväntningar och förhoppningar på den här relationen. Och att vi trasslar in oss i varandra och att våra konflikter riskerar att eskalera till rent bisarra proportioner — just för att vi har så liknande sår. Och för att jag är medberoende och för att R är så fruktansvärt rädd att bli övergiven.

Det är många trådar här och jag får försöka reda ut dem en i taget. Låt mig börja med det där att vi har olika förväntningar och förhoppningar på en relation.

När jag började leka med dejtingsidor och dejtingappar för ett och ett halvt år sedan hade jag en klar tanke om vad jag sökte. Jag kom från en skilsmässa, jag behövde bygga upp mitt liv igen, jag behövde fungera som förälder till mina barn — men jag var väldigt ensam. Jag sökte helt enkelt lite sällskap, gärna någon i samma situation, någon som skulle vilja dela lite gemenskap och närhet, men ändå befinna sig på ganska stort avstånd så att jag skulle kunna fungera i det där livet efter skilsmässan. Jag ville gärna träffa någon i ungefär samma situation så att villkoren för relationen skulle vara ömsesidiga: vi skulle umgås, vi skulle ge varandra lite gemenskap och närhet, men vi skulle bilda inte en ny familj, vi skulle aldrig flytta ihop, och det skulle vara okej om vi tröttnade och skildes åt efter ett tag. Jag träffade faktiskt precis en sådan person och vi hade precis börjat dejta lite försiktigt när jag fick kontakt med R.

R vände uppochner på allt. Så starka känslor. Sådan attraktion. Det var egentligen alldeles för mycket, det var definitivt vid fel tillfälle i livet, jag hade inte utrymme för en så stark passion (“passion och aktivism”, det var förresten så R presenterade sig på Tinder). Men jag är alldeles för passionerad för mitt eget bästa.

Redan vid första träffen försökte jag avstyra det hela. “Du vet att det inte kan bli någon fortsättning på det här, eller hur?” sade jag till R redan andra dagen. Men R ville inte höra det. Hon argumenterade emot. Varför inte? Om vi känner såhär, varför skall vi inte pröva? Ge det en chans? Och så vidare. Och så har det varit varenda gång som jag har tvekat, tvivlat, försökt backa, velat öka avståndet. Varför inte? Ge oss en chans! Och jag har lyssnat på henne varje gång. Och så flyttade R hit, och det fungerade inte med hennes jobb och boende, så hon hamnade här i min lägenhet, och plötsligt tog hon för givet att vi var sambo, hon började möblera med sina möbler, ändra om, pyssla, ordna, och jag fick panik. Nu har vi ändå kommit dithän att vi är överens om att det var en dålig idé, att vi behöver sära på oss, att vi behöver bo särbo så som vi ursprungligen hade tänkt, men det skaver i R, hon vill egentligen inte det, hon vill egentligen bo sambo. Och det känns som om hon vill ha hela mig, som om hon inte kommer att vara nöjd förrän hon har fått hela mig.

Och det är där jag tänker att vi faktiskt vill helt olika saker med den här relationen. Min inriktning har egentligen inte ändrats så väldigt mycket jämfört med för ett och ett halvt år sedan. Jag vill bygga upp mitt eget liv efter skilsmässan, ett liv som faktiskt är mitt eget och ingen annans, ett liv som jag inte delar med någon för jag vill inte riskera att förlora allt igen, så som jag förlorade allt i skilsmässan, när J valde att bryta upp vårt gemensamma liv, det liv som jag vävt in hela mig själv i. Jag har svårt att se att jag någonsin kommer att vilja bilda en traditionell familj igen. Jag vill fungera som förälder till mina barn, jag vill ägna mig åt mina intressen, min musik, mina böcker, mitt skrivande, jag vill ägna mig åt mitt arbete (när jag väl hittat ett arbete som jag trivs med).

R vill något annat. R har aldrig haft en familj. Hennes ursprungsfamilj fungerade inte. Hon var i princip ensamstående förälder åt sin dotter. I de längre relationer hon haft har hon hållits på distans. Aldrig har hon fått den närhet, den förståelse, den fullständiga omslutenhet som hon sökt hela sitt liv och som hennes föräldrar inte kunde ge henne som barn. R är väldigt otrygg och väldigt, väldigt rädd för att bli övergiven. Så fort jag tar de där stegen bakåt, så fort jag uttrycker mitt tvivel, blir R rädd och klamrar sig fast vid mig, ja, ibland känns det som om hon kramar mig så hårt att jag skall kvävas. Eller så blir hon arg och avvisar mig. “Jaha, är det så du vill ha det är det väl lika bra att jag flyttar hem till min stad igen då!”

Jag vill ha ett visst mått av svalkande distans. Jag vill ha utrymme för mitt eget liv. R vill fläta samman varenda fiber av sitt liv med mitt. R säger visserligen att hon också behöver det där egna livet som jag pratar om, men hon handlar inte så. R kan vara väldigt gränslös. Att hon kliver in i mitt hem och möblerar och ändrar är ett exempel på det. Även om vi faktiskt skulle ha varit sambos så hade jag förväntat mig att vi först samrådde om saker och ting innan hon handlade. Om hemmet är gemensamt förutsätter det att man sam-talar, sam-råder, kommer överens. R skickar frågor till mig när som helst, var som helst. Hon kan dra igång samtal om både det ena och det andra precis innan vi skall sova. R gör anspråk på mig när som helst, som om jag fanns där för henne dygnet runt. Men jag hade väntat mig att hon faktiskt frågar innan hon gör anspråk på mig. “Går det bra att jag ställer en fråga? Jag har en sak jag vill prata om, när passar det?” Eller att helt enkelt spara saker tills vi träffas.

För ett år sedan hade jag enorma problem med att J kunde höra av sig när som helst och vilja att jag skulle hjälpa henne med vår son O. Det drev mig till vansinne. Till slut fick jag ångest varje gång telefonen pep, för jag visste att det kunde vara J som gjorde anspråk på mig och jag kan inte säga nej. Det slår mig att det är en liknande situation med R. Jag får ångest varje gång telefonen plingar till med den speciella signal jag har för alla meddelanden från R. I dag hörde R av sig och ville att jag skulle hjälpa henne reda ut en konflikt med hennes dotter. Eller rättare, jag vet faktiskt inte vad R ville, för det var inte tydligt, hon skrev bara att “min dotter är arg på mig”, och jag visste inte vad jag skulle göra eller inte göra. Vad skulle jag svara? Skulle jag ringa upp? Var det bråttom eller kunde det vänta? Vad förväntade sig R egentligen att jag skulle göra? Det var precis samma ångest som väcktes som när J hörde av sig stup i kvarten för drygt ett år sedan.

R:s starka längtan och gränslösheten är det jag har svårast med, tror jag. Det gör att jag känner mig trängd. R vill ha mer av mig och mitt liv än jag är beredd att ge henne. Det känns som om R tränger sig på. Och jag kan inte riktigt värja mig. Det är väl en aspekt av medberoendet antar jag. R behöver mig — eller uttrycker i alla fall det, i ord och handling — och jag behöver bli behövd, så jag kan inte låta bli att svara upp mot allt det. Och så känner jag mig trängd.

Men det största problemet är hur våra konflikter kan eskalera till fullständigt orimliga proportioner. En konflikt i somras urartade med att R skar sig själv. Det var en av de där gångerna som J hörde av sig med någonting kring O, och jag blev jättearg, jag gick undan, jag sade något ganska bryskt till R, jag ringde J, vi grälade. När jag kom hem till R hade hon skurit sig själv. Jag hade avvisat R väldigt bryskt och okänsligt, jag var inte utan ansvar — men den gången eskalerade vår konflikt till orimliga proportioner, till självskadebeteende.

I höstas eskalerade en av våra konflikter så till den milda grad att jag ringde polisen. Än en gång utlöstes det av att jag bryskt avvisade R. Jag var på resa, och jag fick inte kontakt med henne. Efter det sökte jag kontakt med kommunnens ATV-mottagning. Min ilska är mitt största problem. Jag vill bli förstådd, att inte bli förstådd är det som får mig att haverera — men så länge jag bara visar ilska blir jag inte förstådd. När jag visar ilska mot R gör jag dessutom det som gör henne mest illa — jag avvisar henne. Och så eskalerar allt till fullständigt orimliga proportioner.

***

Hade skrivit mer här, men det var mest bara svammel, så jag raderade det.

Sitter på Max med en hamburgare med tårar rinnande nerför kinderna. Så mycket känslor. Så mycket sorg. Jag misslyckades.

Har precis varit hos arbetsterapeuten med min son O. Han fick en Timstock 60, ett hjälpmedel för att hålla tid, att avsluta roliga aktiviteter i tid eller hålla ut med tråkiga aktiviteter. O berättade att det “bor en katt tillfälligt hos oss”. R:s katt, tänkte jag. Arbetsterapeuten frågade hur den skulle användas och visade andra bilder på hjälpmedel. Jag berättade att vi har en stor whiteboard hemma, och hon frågade O om han tittade på den ofta. “Kanske en gång per dag”. Jag fyllde i att det inte bara var för O:s skull. Jag hade på tungan att säga att den där katten, det har min... min flickväns katt. Och hon har ADD. Den där whiteboarden, den är till för henne. Mest för henne.

Jag känner mig så misslyckad. Vi försökte oss på något ni inte klarade av, R och jag. Det var för tidigt, för snabbt, för bråttom. Det var aldrig tanken att vi skulle flytta ihop, R skulle ha flyttat hit, vi skulle bott särbo, låta relationen utvecklas långsamt. Men vi kastade oss in i ett vansinnigt samboprojekt. Jag glömde var jag ville och behövde. Jag försökte hantera det med kontroll och mera kontroll. R blev kvävd, mådde skit, brast, och då brast också jag. Gång på gång.

Vi har gjort varandra så illa.

Jag känner mig så misslyckad.

Jag är så ledsen.

***

Jag hade tänkt skriva mer i kväll, men jag spelade piano i stället. Det skänker lite tröst, ändå.